Valtider

(Obs: Bilden reflekterar inte nödvändigtvis mina personliga åsikter. Men man undrar ju vad han gjort för att ses som Djävulen? Det vore intressant att höra vad han själv tänker om saken.)

Grunden för politikerföraktet?

Jag fyllde i Bohusläningens enkät om vad jag tycker är viktiga frågor inför valet, och när jag skickat in mina svar började jag fundera. Det kändes som att vi missat nåt, jag och Bohusläningen. Sen insåg jag vad det var.

Frågorna på slutet av undersökningen handlade om sådant som vikten av toppolitikernas kön, klasstillhörighet, yrkesbakgrund och utbildningsnivå. Men det viktigaste (enligt mig) togs inte upp alls, nämligen vikten av att politikerna är hyggliga människor.

För så här är det; det spelar ingen roll vilka siffror eller löften en politiker försöker övertyga mig med så länge personen också beter sig omoget.

Politiker verkar gilla att komma med passiv-aggressiva gliringar, ofta förtäckta som 'skämt' eller 'humor'. Det pratas ofta om politikerförakt, där folket ser ner på politikerna, men är det inte så att politikerna till stor del göder föraktet mellan sig själva?

Allt 'motståndarna' gör och säger är ju fel och dumt. Den andra sidan är alltid full av inkompetenta bakåtsträvare utan varken kunskap eller sunt förnuft. För partitrogna är det säkert jätteroligt att gotta sig åt alla svidande kommentarer som kastas fram och tillbaka mellan blockgränserna, men är det sådana människor vi vill ska styra samhället? Jag säger nej.

Jag vill att vår kommun ska styras av människor som respekterar alla, inte bara sina partikamrater. Jag vill att våra politiker ska kunna diskutera och debattera som vuxna människor, till och med på sociala media. Jag vill kunna se på våra politiker och känna att de jobbar för hela kommunens bästa, inte bara för sitt ego, sig själv och sina vänner.

Är det verkligen för mycket begärt?

Utrensning beställd

Det här blir resultatet av att använda beskrivningar som 'vårt gemensamma vardagsrum' om en stads centrum. Risken är att några tror de kan bestämma vilka som får finnas där.

Stadsgator är offentlig plats, och därmed har alla rätt att uppehålla sig där. Men Patrik tycker sig ha rätt att inskränka den rättigheten för några av oss.

Henrik Sundström är tydligen medveten om 'problemet' - det vill säga; att det finns folk på stan. För folk är ju som folk är mest; några är fyllon och narkomaner, andra kanske är ordförande i kommunstyrelsen. Varför skulle vi göra skillnad på folk och folk? Alla är ju lika mycket värda och har samma rättigheter. Eller?

För det ska vi ha klart för oss: Patrik twittrade inte efter att ha blivit trakasserad av ett gäng fyllon och narkomaner. Det räckte att han såg dem. Från bussen.

Kanske är hans ögon annorlunda än mina. Jag kan inte säkert veta vem som är ett fyllo, vem som är en narkoman, och vem som bara är nedbruten av livet och inte fått hjälp att tvätta sig på ett tag. Och hur är man skum, förresten?

Jag bor i centrum, och jag vet vad för sorts folk som brukar uppehålla sig här i krokarna. Jag vet också att det går alldeles utmärkt att dela stan med dem. Vad gör det mig om nån sitter med en öl i handen, mitt på blanka dagen, utanför uteserveringarnas trygga ramar? Det har inget med mig att göra. Precis som öl-drickaren inte verkar störas nämnvärt av att jag lever mitt liv bara ett par meter bort. Det borde vara just det här som är själva grundbulten (eller golvbrädorna, om ni så vill) i ett gemensamt vardagsrum - alla familjemedlemmar i samma rum, men sysselsatta med olika projekt.

Men tyvärr har det 'vanliga folket' fått för sig att det i ett riktigt vardagsrum inte finns plats för den där skallige farbrorn som riskerar kissa på sig i finsoffan, och inte heller finns det plats för den arbetslösa kusinen som måste leva på socialbidrag. Sådana misslyckade människor bör isoleras, för alla andras bästa.

För det är ju precis det Patrik helst vill göra; isolera fyllona, narkomanerna och det skumma folket i ett hus mitt i skogen. Att de redan är isolerade från största delen av samhället räcker tydligen inte.

Problemet - i det här fallet - är till syvende och sist inte fyllona. Problemet är att medborgare görs till problem som borde döljas, istället för att lösas.

Humor

Uddevallas kommunstyrelses ordförande bjuder på sig själv rejält när han skickar ut en sån här tweet:

Länken leder till uddevallamoderaternas sida där man får anmäla sitt intresse av att bli moderat och jobba för dem.

Frågan jag ställer mig är om de kan garantera att alla puckon försvinner om bara alla blir aktiva moderater.

Annars verkar det vara våra politikers standardsvar på kritik. "Gör det bättre själv", alltså. Som att det inte skulle gå. Som att uddevallaborna inte förtjänar bättre för att de personligen inte har tid och lust att envist försvara en partipolitik för syns skull.

Mer bistra tider i kommunens ekonomi

Bohusläningen serverar den här morgonen en artikel om att kommunen måste spara 100 miljoner kronor inom ett par år för att hålla budgeten. Ekonomichef Erlandsson figurerar i artikeln, och han förklarar att läget beror dels på bortfall av skatteintäkter (i och med en ökad arbetslöshet), och dels på nödvändiga och oundvikliga investeringar i kommunala fastigheter.

Gott så.

Jag skulle dock vilja att någon räknade ut hur många arbetslösa det hänger på. Hur många skulle behöva få lön/inkomst för att kommunen ska slippa spara 100 miljoner? Vid vilken tidpunkt slog det över från 'acceptabel mängd arbetslöshet' till 'för mycket arbetslöshet'?

En annan sak jag gärna skulle vilja veta är om de nödvändiga investeringarna inte kunnat göras innan det blev akut, så att man slapp ta allt på en och samma gång? Nu ser det mest ut som att någon har skjutit problemen framför sig, kanske i hopp om att det magiskt ska lösa sig, eller i hopp om att någon annan tar ansvaret när den yttersta dagen kommer.

Det är synd om politiker

Det tycker i alla fall politiker, har jag förstått.

"– Folk gnäller alltid på politikernas löner men de ser inte vilket jobb de lägger ned", säger till exempel en moderat i Lund.

"Vi förväntas jobba ideellt" är rubriken på en artikel om lokalpolitiker som gnäller över sin (o)befintliga ersättning.

Att fritidspolitiker i kommunfullmäktige inte tjänar några summor att orda om, håller nog de flesta med om. Men det är inte heller oftast fritidspolitikerna som får sina arvoden höjda.

Samma moderat i Lund tycker att det är "för dåligt" att Lunds kommunalråd inte tjänar hälften av vad deras extremt (notera: min värdering) högavlönade kommundirektör gör. "Tjänstemännen har sprungit ifrån", säger han.

Som många påpekat i anslutning till Bohusläningens artikel om förslaget om ökade lönepåslag, så är det en viss, grundläggande, skillnad på tjänstemän och politiker. Tjänstemännen är anställda med krav på hög utbildning och erfarenhet; politikerna har röstats fram av ett folk som inte har något annat val än att tro på partiernas och kandidaternas löften om ett bättre liv, i ett bättre samhälle.

Självklart ska heltidspolitiker ha en lön som gör det möjligt för dem att försörja sig. Hur mycket inkomst som behövs för att försörja sig anses dock vara långt mindre än vad de flesta av dessa politiker redan tjänar. Fråga någon som lever på existensminimum, till exempel.

Argumentet att politiker förtjänar sina höga löner eftersom de bär ett så stort ansvar, tyder, enligt mig, mest på att man glömt vad för uppdrag man faktiskt har. Att vara kommunalråd är ett förtroendeuppdrag, och som sådant borde det vara en ära att ha fått det. Personligen tycker jag inte ens att det vore orimligt att heltidspolitikerna tjänade ruskigt lite, speciellt i förhållande till arbetsbördan. Som en undersköterska ungefär. Eller varför inte en lärare?

Det handlar inte om att straffa politiker för dumma saker deras fränder har gjort genom åren. Det handlar om att politiker inte är ett jobb bland alla andra, och om att få fram de människor som är villiga att göra jobbet, även om jobbet inte ger mängder med plus i kassan. Därför känns det konstigt när välbetalda politiker - som ju dessutom redan har lyxen att ha sitt drömjobb - vill ha ännu mer i lön.

"En konsekvens är att folk tror att politiker bara sitter där för pengarnas skull," säger en statsvetare vid Göteborgs universitet. Och han verkar veta vad han snackar om.

Lagt förslag om ökade lönepåslag

När jag läste Bohusläningens artikel om politikerna som vill höja sina löner, kunde jag knappt hålla mig för skratt. "Vilken dynamit!" tänkte jag, och kunde redan då, innan några kommentarer var gjorda, föreställa mig hur kommentarsfältet skulle se ut senare på kvällen. Och visst blev folk provocerade.

Det borde inte vara svårt att förstå varför. Till och med artikeln påpekar klart och tydligt att detta förslag läggs fram i skuggan av den största nedskärningen inom socialtjänsten i Sverige sedan 90-talet. Journalist Blomgren frågar: "Kan du ändå inte förstå om somliga bli upprörda...", och kommunalråd Jacobsson gör som så många andra politiker och underlåter att svara på frågan. Han vill inte svara på om han förstår. Istället fortsätter han försvara förslaget.

Artikeln går inte in på några större detaljer om hur förslaget ser ut, och Uddevalla kommuns diarium är ett skämt på många sätt, så jag får lita på att den sammanfattning som finns i artikeln är tillräckligt informativ.

– Det handlar inte om att vi ska ha några rena lönepåslag. Bara om att vi vill ha samma lönepåslag som dem vi bestämmer över, alltså direktörerna, förklarar kommunalrådet Magnus Jacobsson (KD).

Alltså: de vill att kommunstyrelsens löner i framtiden ska höjas med samma procent som kommunens bolagsdirektörer får. Nuvarande modell, där de följer en genomsnittlig procent av fackförbundens höjningar, är tydligen inte rolig längre.

Jag frågar mig genast varför. Varför vill de ha samma lönepåslag som direktörerna? Utvecklingen av politikernas löner har halkat efter i jämförelse med direktörernas löneutveckling, menar Jacbobsson i artikeln. Jag tolkar det som att politikerna helt enkelt känner sig mindre värda i jämförelse. Eftersatta, liksom. Kanske lite som medborgare i allmänhet känner sig när politiker lyckats tillskansa sig den ena fördelen efter den andra?

En annan sak som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att kommundirektörens framtida löneutveckling nämns som extra viktig i artikeln. Skulle inte Uddevallas kommundirektör avskaffas inom kort? Baseras förslaget verkligen på att tjänsten kommundirektör blir kvar? Skickade man iväg Runnström och 1.5 miljoner kronor i onödan?

Nej, tack.

Moderaterna tänker knacka dörr för att ragga röster inför nästa val.

Bespar mig.

Politiker, lärare, barn

Våra skolpolitiker tycker att det nog är bäst om skolbarn får lära sig skriva med pennor redan när de börjar skolan.

Tydligen kan man numera diskutera självklarheter i de politiska nämnderna och ändå få det se ut som man uträttat något.

Dagens vuxna lärde sig läsa och skriva på det gamla vanliga sättet. Varför utgå från att dagens barn behöver extra hjälpmedel? Är det inte dags att inse att våra barn inte har mer eller fler inlärningsproblem än någon annan haft? Är det inte dags att inse att vi behandlar våra barn fel?

Den som vill veta hur det står till med ungdomens skrivkunskaper kan leta upp valfri blogg som handlar om "vardag, skola och kompisar", skriven av en 14-åring.

Men imorn e det stallet ska rida ut med Sofie efter skolan :) kommer bli kul tar med kameran blir nog lite bilder :) men nu sitter jag här och äter äpple gott och kollar på tv kanske fixar bloggen. Behör en ny header så kommentera gärna om ni vill göra en skicka dom bilderna jag vill ha till den i så fall. Något liknande den jag har nu samma stil typ men berättar mer till den så komentera gärna om ni vill göra den.

(Jag tänker inte länka till inlägget, för ingen behöver veta exakt vem som skrivit detta. Och varför skulle ni klippa och klistra för att söka i valfri sökmotor? Det finns många andra bloggar ni kan läsa, om ni vill forska mer om detta sorgliga fenomen.)

Låt mig också påminna om att detta är skrivet med elektroniskt hjälpmedel, och av någon som får antas gilla att uttrycka sig med ord/skriva/blogga.

Inget kan övertyga mig om att problemet ligger i bristen på pengar, datorer och pekplattor i skolan.

Politikerna har inget att göra

Kommunfullmäktigemötet, som skulle ha hållits 8:e februari, är inställt på grund av att det finns för få ärenden att behandla. Jag vet inte om jag ska vara glad eller ledsen. Så det finns en regel som säger att fullmäktige inte behöver samlas om mötet riskerar bli kort? Varför? Vem tjänar på det? (Förutom politikerna själva.)

"Det är väl ingen vits att hålla ett möte om man ändå inte har något att prata om", kanske man kan tycka. Det tycker jag också oftast, men till ett fullmäktigemöte kommer de män och kvinnor som styr Uddevalla. Att de inte skulle ha något att prata om är oroväckande.

Även om det är ett ynka ärende om en trasig bänk, ta itu med det, om inte annat så för att visa på en vilja att ta ert ansvar och på respekt för uppdraget. Om ni inte vill åka hem direkt efteråt så kan ni ju stanna en stund och prata sinsemellan, utan att behöva vänta på er tur i talarlistan. Ni kan prata om hur ni ska konkretisera visionerna ni formulerat. Ni kan bolla idéer över partigränser. Ni kan prata med de ledamöter ni inte pratat med så mycket tidigare. Ni kanske till och med skulle ha tid att prata med några medborgare.

Jag tycker Uddevalla och uddevallaborna är värda åtminstone det.

Men för all del. Mötet är inställt. Sitt några timmar extra på Facebook. Jobba övertid. Ät middag med frugan. Uddevalla får vänta till 14:e mars.

Politikerna gillar Volvos anställda

I dagens pappersversion av Bohusläningen skriver våra lokala toppolitiker om de nya utmaningarna Uddevalla står inför, i och med nedläggningen av Volvos fabrik. De skriver:

... vi både kan och ska bidra till att de anställda får möjlighet att se över sin situation och eventuellt vidareutbilda sig för att hitta jobb på närmare ort.

Och (ta ett djupt andetag, meningen är lång):

Vi har också påbörjat arbetet med att samtala med våra grannkommuner för att se hur vi kan hjälpa varandra med att skapa fler arbetstillfällen i hela Fyrbodal så att alla de som jobbar norr och öster om Uddevalla och som jobbar på Pininfarina får möjlighet att välja om de vill följa med till Volvos övriga fabriker eller om de vill fortsätta jobba i Fyrbodal.

Det är fascinerande att kommunpolitikerna är så måna om att ge Volvo-arbetarna alla möjligheter att bo kvar och slippa pendla (till Göteborg) alternativt flytta (ännu längre bort). För så vitt jag vet brukar det annars heta att man ska vara beredd att flytta dit jobben finns. Eller gäller det bara ungdomar och yngre vuxna? De som inte anses ha något som håller dem kvar i hembygden?

Jag tolkar det som att de Volvo-anställda anses vara mer värda än de unga vuxna som mer eller mindre tvingas söka sig bort från familj, vänner och hembygd för att jobba eller studera. Och det skaver lite i mina öron.

Jag gissar att kommunen mest är orolig över att bli av med en stor klump arbetsföra invånare - de som kan betala skatt utan att samtidigt tära alltför mycket på samhällets resurser. I så fall tycker jag att våra politiker ska säga som det är istället. För om de på allvar vore intresserade av se till varje individs situation och möjliggöra ett så bekvämt liv som möjligt för alla, varför har vi inte hört mer om detta tidigare?

Nej, det verkar onekligen vara något speciellt med de Volvo-anställda. Politikerna skriver vidare i sin insändare:

Utöver det ansvar vi har som politiker för vår organisation så har vi etablerat ett bra samarbete med Pininfarina.

Aha. Är det då den goda relationen mellan kommunen och Pininfarina som fått politikerna att känna extra mycket ansvar för de anställda? Var det kanske också samma goda relation som gjorde att kommunen valde att hyra en Volvo-cabriolet (som de för övrigt inte längre behöver)? Eller var det tvärtom?

Oavsett hur det egentligen ligger till ser jag (och alla andra uddevallabor) fram emot de nya företagen och arbetstillfällena. De har liksom behövts länge nu.

Vacker politik?

Med anledning av medborgarundersökningen publicerade Bohusläningen en till artikel i går, där resultatet kommenteras vidare. Det som fick mig att höja på ögonbrynen var kommunalråd Sture Svennbergs uttalande. Han citerades:

– Vi kan inte bli bäst på allt samtidigt. Men vi kan bli bättre bit för bit. Nu ska vi titta på vad vi ska börja med. Och vi ska komma i håg allt det vackra i vår kommun. Vi har skog, havet, staden, kanalen. Man måste försöka tänka på det också.

Men... vad handlade undersökningen om nu igen? Jo, just det. Den handlade om hur folk bedömer:

• "kommunen som en plats att bo och leva på" (s.2), med underkategorier som kommunikationer, arbetsmöjligheter, bostäder och trygghet.
• "kommunens olika verksamheter" (s.8), som till exempel gator och vägar, förskola, äldreomsorg och stöd för utsatta personer.
• "möjligheterna till inflytande i Uddevalla kommun" (s.15), så som information, kontakt, påverkan och förtroende.

Uppenbart handlade den inte om hur vackert man tycker Uddevalla är. Uppenbart handlade den inte om att Uddevalla har ett bra läge mellan skog och hav. Eller menar Svennberg att medborgarna borde bortse från eventuellt missnöje över hur kommunen sköts, eftersom vi har Bäveån? Gör då skogen att medborgarna kan känna sig säkra på att gamla mor och far får en human omvårdnad? Minskar närheten till havet storleken på barngrupperna i förskolan?

Självklart inte.

Rapporten handlar om något helt annat än det fysiska rum som är Uddevalla kommun. Den handlar om hur skötseln och ledningen upplevs. Det är två helt skilda saker. Vi har inte glömt att vi bor i en vacker stad, men hur vore det om politikerna slutade försöka åka snålskjuts på den?

Staden bara en mor kan älska?

Än en gång konstateras det att många uddevallabor inte gillar sin stad. Det är som bekant ingen nyhet i sig, men nu har kommunen fått siffror på det, och i Bohusläningen finns det artiklar om just det. Stefan Björling (kommunens demokratiutvecklare) har givetvis rätt när han påpekar att undersökning handlar om hur människor upplever Uddevalla, snarare än om hur det faktiskt är.

Däremot är jag lite förvånad över att kommunen och politikerna inte verkar förstå varifrån den här känslan av att "Uddevalla kommun är skit" kommer ifrån. Därför tänker jag nu ge några tips på vad som kan tänkas ge upphov till en sådan känsla.

• Envist driv att bygga på Oljeberget, trots att stora delar av befolkningen klart och tydligt sagt emot. (Folket har en tendens att tappa hoppet om demokrati när resultatet av folkomröstningar bortses från.)
• Det faktum att de styrande politikerna mer eller mindre sopade Uddevallapartiets avslöjanden och kritik under mattan förra valkampanjen. (Även om folk inte röstade på UP så betyder det inte att de inte tar del av deras kampanjmaterial!)
• Det (i bästa fall) skrattretande förfarandet vad gäller nytt ridhus på Nöthult. (Även om inte procentuellt många berörs personligen så skickar agerandet tydliga signaler.)
• Oförmågan att ro i land projektet med ett nytt badhus. (Folk börjar nog känna att det dragit ut på tiden mer än motiverat, och att det rimligtvis inte borde vara så himla svårt, jämfört med annat som också byggts.)
• Kommunens till synes onödiga (och milt lagvidriga) hyrande av en cabriolet. (Det är numera en källa till skratt, hån och förakt för många, inga goda grunder för ömsesidigt förtroende direkt).
• Allt färre krogar och nattklubbar med serveringstillstånd. (Alkohol och fylla är viktigt för folket!)

Det här är givetvis bara ett axplock, och säkert finns det mängder med folk som inte bryr sig ett dugg om något av dem, men tyvärr kvarstår faktum - många av kommunens projekt (som de jobbat hårt med) räknas inte som något särskilt av befolkningen.

Om kommunens män och kvinnor vill att uddevallaborna ska tycka att de gör ett bra jobb så gäller det att faktiskt visa upp vad man gjort. Helst kunna visa på positiva resultat, och i drömläget även se till från början att det man vill göra också berör och engagerar uddevallaborna. Att driva projekt som få motiveras av verkar i alla fall lönlöst i mina ögon.

Visst, uddevallaborna kan säkert vara ovanligt svårflörtade, men vem kan säga att det inte finns sannolikt goda skäl?

Alkohol och oskyldiga krögare

Bilden från i februari, när Golden Nights först fick "nej".

Det var ett tag sedan jag sist skrev om Golden Nights. Inget har egentligen ändrats, de får fortfarande inget serveringstillstånd, och nyligen läste jag i tidningen att ytterligare en krögare blivit av med sitt tillstånd. Som vanligt är det många som blir upprörda, inte minst krögarna själva.

Jag brukar säga så här: alla är lika inför lagen, men inte inför de som dömer. Vad jag menar är att även om lagboken bortser från personlighet och känslor, så kan en människa sällan göra detsamma. För ja, tyvärr är Sverige nedlusat med personer som inte kan skilja på sin egen person och sin yrkesutövning. Om du är taskig mot personalen kan du knappast längre förvänta dig ett ödmjukt, professionellt bemötande. Det är samhället vi lever i.

Alltså: attackerar man tjänstemännen får man räkna med att ärendet inte går helt smidigt. Jag anklagar ingen, men det kanske är värt att tänka på nästa gång man är i kontakt med myndigheter? För säkerhets skull, liksom.

Det jag alltid konstaterar är att människor ser ett förlorat serveringstillstånd som slutet på allt. Restaurangen måste stänga, det kommer inga kunder; och självklart också omvänt, det finns snart inga ställen att gå till längre, Uddevalla kommer att självdö. Och allt på grund av alkohol.

Det blir så uppenbart att människor inte vill vara utan sin alkohol, och det är både skrämmande och fascinerande. Många argumenterar för att vin och öl hör till matkulturen, och att dryckerna är en del av själva smakupplevelsen; detta vin passar perfekt till detta kött, och så vidare. Inget fel med det, för så är det ju (om man gillar smaken, vilket många verkar göra).

Men måste man få den där upplevelsen varje lunch? Varje dag? Varje gång man går på krogen för att äta gott? Och kan man verkligen inte få en likvärdig smakupplevelse utan alkohol?

Klart man kan.

Men folk vill inte. Alkoholen är viktig. Därför blir många upprörda över såna här nyheter.

Det finns ingen lag som är så fullkomlig att det inte finns de som lyckas komma i kläm. Specialfall finns alltid, och jag försvarar egentligen inte nitiskt paragrafrytteri, men som en av kommentarerna på ena artikeln på Bohusläningen mycket riktigt påpekar: varför ska vissa krögare få dispens när andra lyckas följa alla (samma) regler?

De överklagande krögarna är övertygade om att de inte gjort något fel, om det stämmer eller inte har jag naturligtvis ingen aning om. Dock vet jag att det verkar vara normalt mänskligt beteende att inte vilja erkänna ens för sig själv att man inte är felfri, med följden att eventuell kritik alltid ses som omotiverad och överdriven. Återigen, jag anklagar ingen, jag påpekar bara.

Sedan är det givetvis omöjligt för en krögare att hålla 100%-ig koll på sin personal att de sköter sig enligt konstens alla regler, varenda minut under arbetspasset (även sena kvällar och nätter när de flesta omöjligt kan vara helt pigga och alerta). Ofta är det ju personalen som inte pallar slänga kvitton efter folk, eller som råkar servera en ny drink till den som inte mer ska ha.

En hederlig krögare gör alltså bäst i att ha pålitlig personal. Mitt tips till alla hederliga krögare blir alltså (nu som då): Anställ personal med råg i ryggen, hög arbetsmoral och personlig integritet så lovar jag att det blir enklare att driva krogverksamhet - med serveringstillståndet i behåll.

Reclaim the allsång!

Stockholm i mitt hjärta? På en allsång i Uddevalla?

Jag vet att det skulle vara roligt. Att det skulle vara en blinkning till svunna tiders Allsång på Skansen (den blå kavajen har lyst med sin frånvaro ett bra tag nu...). Men grejen är den att jag har hört att allsång på många orter runt om i Sverige inleds och avslutas med just Stockholm i mitt hjärta. Visst, Allsång på Skansen har hjälpt till att göra allsång som företeelse populärt, men är det inte dags att Sverige gör allsången till något eget istället för att kopiera stockholmarna?

Fånig grej att haka upp sig på kanske. Men jag vet att jag är trött på att få Stockholm nerkört i halsen på mig, och på att de stora (stockholmsbaserade) medierna och politikerna (!) verkar tycka att Sverige utanför Stockholm skulle vara enbart bonnigt och "folkligt" (läs: sånt stockholmare är för coola för).

Nitton år sedan beställde Ulf Adelsohn en hyllningslåt till Stockholm från Lasse Berghagen. Vore det omöjligt att våra kommunpolitiker beställde en hyllningslåt om Uddevalla? Anordna en tävling som är öppen för alla. Låt finalist-låtarna bli spelade på Fjordfestivalen, och låt medborgarna rösta fram vinnaren. Anordna sedan en glädjens allsång som får vattenytan i Bäveån att krusa sig av välbehag, och uddevallaborna att torka en stolthetens tår ur ögonvrån. Trots allt är det här vi bor, lever och älskar.

Eller kan det vara så illa ställt att den svenska befolkningen och uddevallaborna hellre vill leka tv en stund och imitera de häftiga stockholmarna?

Oroväckande läsning

Jag roade mig med att läsa Uddevalla Kommuns årsredovisning för 2010, och ser att revisorerna noterat (på sidan 61):

Under året har vi genomfört en fördjupad granskning av hyror och arrenden inom Kultur och fritidsnämnden. Efter avslutad granskning har vi konstaterat stora brister i den interna kontrollen. De brister som vi har funnit är allvarliga och vi bedömer att de har orsakat kommunen ekonomisk skada varför vi riktar en anmärkning mot nämnden.

Trots denna anmärkning tillstyrker vi att styrelsen och nämnderna och de förtroendevalda i dessa organ beviljas ansvarsfrihet.

Är det bara jag som tycker att det här låter oroväckande? Någon, eller några, har orsakat ekonomisk skada för kommunen, och det är dessutom allvarligt. Ändå behöver ingen ta ansvar, och jag antar att personerna jobbar glatt vidare på sina respektive positioner.

Hur allvarligt måste det vara innan någon faktiskt behöver ta ansvar? Hur stor skada är för stor skada? Spelar det verkligen någon roll för kommunens ekonomi om skadan uppstått av rent slarv eller genom avsikt? Det är sådant man kan fundera på ibland. Och sedan också ta en funderare på vad det är för människor som håller i våra pengar egentligen.

Vilka kan du lita på?

Bohusläningen försöker idag få oss att tro att Strandpromenadens bryggdel är hotad. Och som om det inte räckte att hota med riving av hela bygget så ligger beslutet i EUs knä. Kanske har de till och med placerat en spion mellan klipporna för att spana efter blåögda uddevallabor som försiktigt lägger örat mot bryggans räcke?

Själv tycker jag det är förlegat att medier försöker lura sina konsumenter på första april. Ibland säger journalisterna att det till och med är roligt att komma på skämten. De tycker det är roligt att försöka lura folk. Varför? För att få se exakt hur otroliga saker de kan lyckas mata folket med? Vi snackar om professionella journalister som förhoppningsvis drivs av en inre övertygelse och vilja att förmedla korrekta fakta och lägesrapporteringar. Det är trots allt deras jobb. Eller?

Motiveringen är också ibland att läsarna tycker det är roligt att försöka lista ut vad som är årets skämt. Men till och med det känns som en förolämpning från journalisternas sida med tanke på att aprilskämten knappast kan sägas vara en utmaning att hitta.

GPs framsida idag.

Just idag frågar pappersversionen av Göteborgs-Posten sig också "Vilka kan du lita på?". Den 1a april borde det självklara svaret vara - ingen.

Det är en passande dag att ta upp frågan på. Artikeln pekar på att experter, kunniga och analytiker inte är oberoende och opartiska, utan ofta är förknippade till diverse intresseorganisationer och lobbygrupper. Och detta gäller givetvis inte bara kärnkraftexperter som i artikeln, utan alla som någonsin figurerat i media. Tidningar och tv-kanaler har också sina egna uppdrag och sina egna intressen att bevaka. Så vilka kan vi egentligen lita på? Oavsett datum borde det självklara svaret vara - ingen.

Därför skulle jag vilja att Bohusläningen tog sitt ansvar och strävade efter en ren och mångfacetterad nyhetsrapportering.

Ett exempel på när journalistiken hade kunnat skötas på ett bättre sätt; i valkampanjen förra året skrev Bohusläningen att Hans Jonasson anklagade flera kommunalpolitiker för att mer eller mindre lura till sig mer ersättning och lön än de borde ha fått. Därefter nöjde sig Bohusläningen i princip med att fråga de utpekade politikerna om anklagelserna var sanna och konstatera att det är ett luddigt fall, och att systemet behöver ändras. Ord ställdes mot ord trots att siffrorna och bevisen talade till fördel för ena parten. Men Bohusläningen valde att inte rota mer i det. Varför? Är det inte det journalisterna får betalt för? Och om inte ens tidningar och journalister orkar gräva utan stannar vid att skimma av ytan, vad för egentlig nytta har vi då av dem?

Eller är det bara jag som skulle vilja veta om Uddevalla kommun verkligen är korrupt? Kanske är det tänkt att vi ska leva vidare i tron att det bara är i Göteborg som det pågår fuffens i maktens korridorer?

Vi vill?

En vecka sedan kom Uddevalla Kommuns nya online-tjänst ViVill i Uddevalla upp. Tanken är att uddevallaborna ska kunna starta namninsamlingar om sådant som är viktigt för dem, och som eventuellt leder till att frågan uppmärksammas av lokalpolitiker som sedan kanske vill göra något åt det. Det är en sympatiskt idé; det som medborgarna brinner för värt att lyftas upp och tittas närmare på.

Än så länge har tre förslag kommit in. Det första handlar om att Uddevalla centrum borde bli mer tillgängligt för funktionshindrade, det andra handlar om att det borde startas en cirkusskola i Grohed, och det tredje handlar om att Uddevallas krogar borde få ha öppet till minst klockan tre, och med tillägget att Skeppsviken borde byggas ut (lagom mystiskt och ospecificerat).

Fram tills idag morse har bara ett av förslagen fått en namnunderskrift, nämligen den första.

ViVill i Uddevalla presenterades med stora förhoppningar om att det nu skulle bli enklare och smidigare för medborgarna att göra sina röster hörda och diskutera stadens utveckling, men det verkar som att intresset är minst sagt svalt. Kanske är det än så länge okänt att möjligheten finns? Eller så är engagemangen verkligen så icke-existerande bland de grupper av människor som man hoppades få kontakt med?

Jag kommer att hålla ett öga på vilka förslag som trillar in eftersom jag tycker det är roligt att se vad människorna i Uddevalla tycker skulle göra livet (i alla fall) lite bättre. Speciellt med tanke på klagolistorna som brukar komma fram när det gäller att förklara vad det är som gör Uddevalla till ett trist ställe att bo på. För som det ser ut nu så finns det knappt något att förbättra.

Medborgarförslagen är folkets röster

Medborgarförslag är intressanta. Vartenda förslag som lämnas in är ju ett unikt historiskt dokument över vad medborgarna känner så starkt för att de beslutar sig för att skriva ner det och skicka in till kommunfullmäktige. Ibland undrar jag hur förslagsgivaren resonerat kring sitt förslag. Vad fick till exempel en uddevallabo att föreslå att: "Samtliga fastighetsägare inom Uddevalla tätort borde åläggas, om så ej finnes, att iordningställa minst en brukbar parkeringsplats på sin tomt". Jag tänker mig att hon måste ha försökt parkera på otaliga tomter och frustrerat insett att flertalet tomter är otjänliga som parkeringsplatser.

Ett annat spännande exempel är förslaget om att: "en utomhusscen ska flyttas från Folkets park till Museiparken och att scenen i Margretegärdeparken ska renoveras". Är det just scenen i Folkets Park som hon gillar så mycket att hon tycker den borde stå i Museiparken, eller är det så att hon försöker spara på kommunens pengar samtidigt som hon får upp en scen precis där hon vill?

Det finns mycket att fundera på när man bläddrar bland medborgarförslagen. Dock verkar det som att de flesta får avslag av den ena eller den andra anledningen. Ibland med all rätta. Men jag hoppas våra kommunpolitiker överväger varje förslag med samma noggrannhet som de överväger sina egna motioner, de är trots allt förslag på de förbättringar kommuninvånarna faktiskt vill ha.

Representativt för Uddevalla?

I dagens Bohusläningen kan man se en bild av belåtna kommunalråd som sitter i sin nya, hyrda, representationsbil - en Volvo C70, byggd i Uddevalla. De har tydligen velat ha en lokalproducerad bil länge för att kunna göra det mer känt att Uddevalla har biltillverkning precis som Trollhättan.

Varför kommunledningen valde att göra reklam för Pininfarina genom att köra runt i en modell av bil som (enligt artikeln) är gammal och trist vet jag inte. Det låter ju inte som ett smart val. Fast vad vet jag, kanske kommunfolk brukar samlas runt sina bilar på parkeringen, och kanske skulle någon välja att köpa en C70 efter att ha sett den och hört ett par uddevallapolitiker prata väl om den.

Hur det än är tänkt att gå till på de där representationsresorna till andra kommuner så har bilen införskaffats genom ett smidigt hyresavtal som enligt artikeln verkade vara enda sättet att få den på. Att skaffa den på annat sätt hade krävt andra metoder, en offentlig upphandling till exempel.

Det är ju bra att vi har så smarta kommunalråd som vet hur man undviker jobbiga upphandlingsprocesser. Eller vänta nu. Är det så bra egentligen? Eller är det bara jag som blir nyfiken på vad annat kommunen köper in på liknande, smarta, sätt?

Jag kan självklart se det fräcka i att kommunledningen kan köra runt i en bil tillverkad i Uddevalla, precis som det vore fräckt om alla anställda inom kommunen gick klädda i uddevallatillverkade kläder, åt lokalproducerad mat (tänk bara, uddevallakaffe!), om man inredde hela kommunhuset med uddevalladesign och bara anställde folk som bor i och som härstammar från Uddevalla Kommun. Men lagstiftningen är som den är; allt sådant är mer eller mindre omöjligt.

Frågan är egentligen varför kommunledningen tycker det är värt 11 000 kronor i månaden i ett år för att göra reklam för ett särskilt företag? Vad ska det uppnå för syfte att uppmärksamma politiker (som inte redan känner till det) runt om i regionen om att vi minsann också har en liten bilfabrik?