22 november 2012

Så tändes staden än en gång...


Centrums julbelysning invigdes igår med sång och musik, och ett tal av Uddevalla Energis VD, Roger Johansson. Ingen presenterade honom dock, så om man inte känner igen honom på utseendet, eller hade läst de uppsatta programbladen i förväg och kollat upp vad han jobbar med, så hade man nog ingen aning om vem han var.

Samma sak med Kent Vikmo. Han presenterades inte med namn, utan han konstaterade bara att han tänkte sjunga en låt. Och det gjorde han. Och jag tyckte det lät som att han lyssnat för mycket på Elvis inför sin tolkning av Silent Night. Men det är tydligen bara bra, då hans jobb ibland är att sjunga Elvis-låtar.

Men i vilket fall som helst.

Roger Johanssons tal var fyllt av Uddevallas gatubelysningshistoria, vilket var både underhållande och intressant. Han passade också på att ge en missriktad pik till Earth Hour (som han inte nämnde vid namn), som ju inte handlar om solidaritet med tredje världen, utan snarare är en uppmaning till medvetenhet om vår egen konsumtion. Men det är sant som Johansson säger: ett energibolag ska ju inte vilja minska på förbrukningen, och tydligen inte ens om energin kommer från diskutabla källor (vilket ju är de flesta).


Belysningen i sig bjöd inte på några överraskningar. Det är i stort sett samma som förra året, men det märks att det är nya lampor i träden. Torget, Kungsgatan och Norra Drottninggatan är fortfarande mycket vackra. Plastgranen på Kungstorget har dock inte visat sitt riktiga jag än.

Tydligen har man inte fått den tänka belysningen ännu, så det vi sett hittills var tillfälligt. Det gör mig lite ängslig. Jag gillade verkligen granen så som den såg ut igår. Det vore hemskt tråkigt om granen blev mindre uppseendeväckande efter 'förbättringen'.

Plastgranen är tydligen också kontroversiell till den grad att Bohusläningens chefredaktör ser det som en skymf (och dessutom fantasilöst) mot medborgarna att ersätta riktig vara med plast. Enligt Bohusläningens egen omröstning är det mer än en tredjedel som tycker det är ett bra alternativ, och därmed är frågan ingen uppenbar skandal. För det är ju så att motståndarna har de allra mest skiftande motiveringar till sitt motstånd - allt från "det har alltid varit en riktig gran" till "plast är miljöovänligt".

Visst kan folk få sörja traditioner som gått i graven, men om vi nu pratar plast och miljö, så kanske vi istället kan dra ner på plasten som till exempel går till öltält under Uddevallakalaset, eller varför inte systemetkassar, hundbajspåsar och microlax-tuber som slängs långt utanför sopkärlen?

Träden mellan Kampenhof och Gallionen fälldes vid renoveringen. Träden längs Asplundsgatan är borta på grund av nybygget... Jag är i alla fall glad för att det fortfarande står en stor, gammal gran kvar i en skog någonstans.


(Bilder från invigningen kan bland annat ses på Bohusläningens hemsida, och Uddevalla Centrumutvecklings blogg)

18 november 2012

Ovanligt fiske 1873

18 nov.
Ovanligt fiske.
Sistlidne gårdag, då fiskhandlaren August Svensson med flera av hans yrkesbröder stod och samspråkade vid södra sidan av hamnen, fingo de se ett djur med ovanlig snabbhet komma springande åt det håll, där de stodo. Troende till en början, att snabbspringaren var en hund, fäste de mindre avseende vid djuret, men då han kom närmare blevo de ej så litet förbluffade, då de fingo se, att hunden var - en hare. Strax efter kom den verkliga hunden. Harpalten hoppade i sjön, men Svensson fick i en hast tag i en båt och satte efter honom och fick haren levande uppdragen för att sedermera sälja den till en jägare. Den förskräckta haren hade dock hunnit med att bita Svensson i armen som tack för hjälpen.
(ur: Herman Rudebeck: Märkliga händelser från år 1873 - Axplock ur Bohusläns tidning jämte kulturhistoriska och andra samtida anteckningar, 1940 s. 52-53)

14 november 2012

Man kan inte få allt...


Man kan inte få Åke & Lennart och dansuppvisning samma dag, tydligen.

13 november 2012

The truth is out there

I want to believe.

Terapeuter i buskarna


Jag är rädd för djur. Jag tänker mig att det beror på att jag aldrig egentligen umgåtts med ett.

En dag träffade jag en katt (inte den på bilderna) på stan. Jag har aldrig sett en så social katt tidigare. Vid tillfället hade jag sällskap av min syster, som fullkomligt älskar djur, till och med när de bits. Hon hälsade på katten när den nyfiket kom fram till oss. Sedan följde katten efter oss när vi gick vidare. Vi gjorde våra ärenden, och när jag återvände till platsen, fick katten syn på mig från andra sidan vägen. Hon rusade ut på vägen, hals över huvud. Som tur var hann bilen bromsa in.

Katten kom raka vägen fram till mig. Jag var ensam nu, och visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Hon strök sig mot mina ben, med svansen rakt upp. Och jag klappade den. Mer eller mindre skräckslaget.

När katten traskade iväg satte jag mig ner på en bänk i närheten för att vänta in min syster. Då kom katten tillbaka. Och hoppade upp bredvid mig. Lång och känslosam historia kort - trots att jag var mer än lite nervös för den, visade katten mig långt större tillgivenhet än jag trodde var möjlig mellan två främlingar. Och jag blev innerligt rörd. Och tacksam.

Nu är jag inte lika rädd för djur. Speciellt inte katter. Snälla katter.


Katten på bilderna var också snäll. Den patrullerade sitt område en tidig sommarmorgon, och eskorterade mig och min syster tryggt igenom det, innan den vände tillbaka.

Många katter i stan har inga halsband. Jag vet inte om katterna faktiskt är 'hemlösa', eller om deras människofamiljer helt enkelt inte bryr sig. Kanske är de märkta på annat sätt, vad vet jag? Jag hoppas bara de inte behöver råka illa ut.

10 november 2012

En grå novemberdag... och ett strandfynd av det oönskade slaget








Jag kan förstå mycket. Men jag kan inte - oavsett hur desperat jag vill - förstå vad det är för sorts människa som utför mikrolavemang på stranden. Kanske är den slängd från en båt, kanske har den rymt från en soppåse, vad vet jag? Allt jag vet är att en tub Microlax hittades i sanden på Skeppsviken i går.

Att slänga plast i naturen är illa nog.

Om man nu verkligen måste få igång tarmen på stranden, hur svårt skulle det vara att stoppa ner sin lilla tub i en näsduk, påse eller dylikt för transport till närmaste papperskorg, alternativt ända (!) hem?

Jag kommer nog aldrig förstå. Men någon behöver skämmas. Och ändra sina kostvanor.