Ett centrum kan bara bli levande genom människor

Klockan slår åtta på lördag morgon och jag läser i Bohusläningen att Vero Moda och Jack & Jones stänger i centrum.

Som vanligt kommenteras det om att någon måste GÖRA något. Och jag håller med.

Däremot håller jag inte med om att det främst är kommunen eller företagen eller entreprenörer eller innovatörer som ska få tummen ur. Det är helt enkelt folket som måste dra det stora lasset, nu som alltid.

Att det råder en negativ spiral i centrum är det nog ingen tvekan om. Folk kommer inte eftersom det inte finns butiker/restauranger/parkeringar/nåt skoj. Och folk vill att allt det ska finnas innan det är värt att ta sig dit.

Det är dock inte så det funkar oftast.

Butiker vill ligga där det finns folk. Om det finns folk på stan finns det också möjligheter för näringsidkare att kunna få ihop ett tillräckligt kundunderlag. Många skriker efter nya affärer och restauranger, men verkar inte förstå att det inte räcker med löften om att komma till stan sen när det finns nåt roligt där. Varför skulle någon lita på sådana löften?

Är problemet att folk är för curlade?

Jag menar bara att om människor faktiskt tog sig till centrum, så kanske de skulle förtjäna ett tak över Kungsgatan (även om jag personligen tycker det vore en styggelse), eller mer gratisparkering, eller vad det nu är de vill ha.

Så vad? Menar jag verkligen att folk ska skrota runt på stan bara för att visa att de skulle komma även om det fanns fler butiker? Ja, faktiskt. Är det realistiskt, eller ens vettigt? Jag är inte säker. Men vore det inte en början på en lösning? Vad skulle hända om kommunen och företag satsade men folket ändå uteblev? Jag kan redan se kommentarerna: "Pengarna hade gjort mer nytta i skola, vård och omsorg". "Fiasko". "Typiskt Uddevalla".

Så jo, det är nog dags att folk visar att de både vill ha och förtjänar ett levande centrum.

Den nya parkeringen på Emaus

Jag är otroligt besviken och ledsen efter att ha läst kommuens meddelande om att man kommer bygga en ny parkering på Emaus, i själva naturreservatet. Den gamla parkeringen kommer tydligen inte kunna användas eftersom kommunen lovat Riksbyggen att de får bygga sina hus där.

Nej, det här kommer ta fruktansvärd lång tid för mig att smälta. Det spelar ingen roll att jag förstår varför det behövs en parkering, och att jag förstår att det behövs fler bostäder, och att jag förstår att det inte vore rimligt att spränga bort berg för att få plats med en parkering. Inget av det spelar någon roll, eftersom Emaus, och faktiskt just det området med träden och den gamla stengärdesgården, talar till min själ på ett sätt som praktiska beslut aldrig kan göra.

(Jag skulle nyss googla på Riksbyggen, men skrev riskbyggen istället. Omen? haha)

Tragedi!

Ingen snygging

Nej, Göteborgsvägen är ingen snygging direkt vid den här tiden på året. Det är det visserligen få platser som är, men utan sommarhalvårets grönska ter sig Göteborgsvägen tämligen torftig. Det känns också smutsigt och övergivet, kanske för att trottoarerna är så breda men fotgängarna så få, för att bilar susar förbi i misstänkt höga hastigheter, och för att butikerna som finns verkar obesökta (med undantag för gymmet. Utanför där går man med risk för liv och lem på kvällen när ilskna bilister vill komma åt löpbanden, alternativt skynda hem till teve-soffan).

Och så är inte husen särskilt inspirerande heller. Men jag skulle inte vilja riva dem, för trist nog skulle nybyggda hus kunna vara ännu värre.

Nybyggt. Härligt.

Men efter alla likformiga hus längs Göteborgsvägen står den gamla idrottshallen, och jag är märkligt förtjust i den, trots att jag annars har svårt att uppbåda ömma känslor för idrott och dess lokaler. Och ingen är väl förvånad över att den hotas av rivning, som så mycket annat, som inte ser ut som en bunker.

Jag läser på Bohusläningens hemsida i dag att Söderskolan förmodligen ryker inom kort. Det vore dyrt att bygga om, och även om de byggde om, så skulle ingen vilja betala för dyrare bostadsrätter så nära en trafikerad väg. Hur de ska lyckas bygga ett nytt hus på samma plats, men så att trafiken inte längre stör går över mitt förstånd denna måndagsförmiddag (kanske vänder de då kortsidan mot, så bara några stackars satar får 'lida'?).

Men det är inte det att jag inte förstår varför man ska bygga nya hus på ställen där det står gamla hus som ingen vill använda. Jag förstår. Jag förstår ekonomin också (även om jag inte kan förstå bostadsrättshetsen i allmänhet). Jag önskar bara att resultatet inte alltid behövde bli så själlöst. Oorganiskt. Oromantiskt.

Ja, det är i mångt och mycket en fråga om design och estetik. Upplevelsen av Söderskolans bevuxna vägg kan inte ersättas, men varför måste det betyda att man inte ens försöker?

Promenad i höstblött Folkets park

Ljudet av motorsåg gör mig ängslig

Skattjakt med S4L

 Jag kom att tänka på S4L när jag råkade se ett citat från Banksy:

Just doing a tag is about retribution. If you don't own a train company then you go and paint on one instead. It all comes from that thing at school when you had to have name tags in the back of something - that makes it belong to you. You can own half the city by scribbling your name over it.

Retribution. Alltså vedergällning. Hämnd.

Hur blir man del av ett samhälle som inte vill veta av en? Genom att tvinga sig in, så klart.

S4L är en del av Uddevalla nu, oavsett vad folk tycker om det. Och som jag skrev i förra inlägget om S4L så önskar jag verkligen att folk i alla fall försökte förstå vad som ligger bakom drivet att tagga en stad. Jag påstår inte att jag vet exakt varför, absolut inte, men jag vet att det finns gott om tillfällen då jag själv önskar att jag kunde göra något för ett friskare samhället, istället för att behöva stå och förundrat se på när hela landet sjunker allt djupare ner i skiten.

I mina ögon står det i alla fall S4L...

Men nu över till något annat. Jag gillar att se S4L överallt. Visst, jag äger inget som de skulle vilja tagga, och jag blir inte upprörd över "klotter" på elboxar och annat som står ute i samhället (det är bara när det är skrivet på sten och berg som jag blir lite ledsen. Jag gillar berg. Och sten.), så jag förväntar mig inte att alla ska tycka som jag.

Därför tänker jag utlysa en tävling. Den första som ger rätt svar vinner!* Priset? För närvarande inget mer än evig ära och titeln master of contemporary urban Uddevalla (som bara kan fås via den här bloggen). Och det låter inte helt fel, eller hur? Nej, just det. Vidare så till frågan:

Var sitter den här taggen?

Känner du igen platsen?

För svårt? De övriga bilderna är ledtrådar.

-
* Tyvärr är personen som var med mig vid tillfället för fotograferingen inte behörig att tävla.