Ingen snygging

Nej, Göteborgsvägen är ingen snygging direkt vid den här tiden på året. Det är det visserligen få platser som är, men utan sommarhalvårets grönska ter sig Göteborgsvägen tämligen torftig. Det känns också smutsigt och övergivet, kanske för att trottoarerna är så breda men fotgängarna så få, för att bilar susar förbi i misstänkt höga hastigheter, och för att butikerna som finns verkar obesökta (med undantag för gymmet. Utanför där går man med risk för liv och lem på kvällen när ilskna bilister vill komma åt löpbanden, alternativt skynda hem till teve-soffan).

Och så är inte husen särskilt inspirerande heller. Men jag skulle inte vilja riva dem, för trist nog skulle nybyggda hus kunna vara ännu värre.

Nybyggt. Härligt.

Men efter alla likformiga hus längs Göteborgsvägen står den gamla idrottshallen, och jag är märkligt förtjust i den, trots att jag annars har svårt att uppbåda ömma känslor för idrott och dess lokaler. Och ingen är väl förvånad över att den hotas av rivning, som så mycket annat, som inte ser ut som en bunker.

Jag läser på Bohusläningens hemsida i dag att Söderskolan förmodligen ryker inom kort. Det vore dyrt att bygga om, och även om de byggde om, så skulle ingen vilja betala för dyrare bostadsrätter så nära en trafikerad väg. Hur de ska lyckas bygga ett nytt hus på samma plats, men så att trafiken inte längre stör går över mitt förstånd denna måndagsförmiddag (kanske vänder de då kortsidan mot, så bara några stackars satar får 'lida'?).

Men det är inte det att jag inte förstår varför man ska bygga nya hus på ställen där det står gamla hus som ingen vill använda. Jag förstår. Jag förstår ekonomin också (även om jag inte kan förstå bostadsrättshetsen i allmänhet). Jag önskar bara att resultatet inte alltid behövde bli så själlöst. Oorganiskt. Oromantiskt.

Ja, det är i mångt och mycket en fråga om design och estetik. Upplevelsen av Söderskolans bevuxna vägg kan inte ersättas, men varför måste det betyda att man inte ens försöker?