När vanligt folk börjar tänka som rädda smågangstrar

Jag läste Bohusläningens artiklar om trygghet och trygghetskänsla med stort intresse.  Budskapet var i korthet att uddevallabor känner sig otryggare än genomsnittssvensken, trots att det enligt brottsstatistiken inte finns fog för det.

Det är inte svårt att förstå varför människor är rädda. Trippelmordet skakade nog om väldigt många. Likaså Hovhultmordet.

Det som gör mig beklämd är dock kommentarerna, speciellt den som antyder att poliserna (som den betryggande brottsstatistiken kommer från) självklart känner sig trygga eftersom de har rätt att bära skyddsväst och skjutvapen. Det är ju precis den sortens mentalitet och resonemang som leder till att fler och fler beväpnar sig.

Det enda sättet att skydda sig med ett skjutvapen är att vara den som skjuter först. Visst, det kan hända att du hinner dra fram den om du blir överfallen och tvingad att försvara dig själv. Det kan också hända att du drar fram den och försvarar dig i förebyggande syfte. Som Hovhultmördaren kanske har gjort.

Om pistoler och andra vapen i var mans hand var den frälsande lösningen skulle det redan ha synts nånstans på denna stora Jord. Tills vidare får vi anta att fler skjutvapen bara leder till fler problem - inte större trygghet, varken för individen eller samhället.

Det är sorgligt att det ens ska behövas sägas.

Varvsromantik som säljtaktik?

När jag såg banderollerna på stan med Butlers nya namn blev jag glad över att man tänkte hylla Varvet på detta sätt. Sedan började jag fundera. Varför har man valt att göra det, just nu?

Bohusläningen gav svar på den frågan:

Sedan pratade vi om vad det finns att vara stolt över i Uddevalla och det är varvet, det var alla överens om.

Varvet är något som gästerna ofta pratar om. De kan själva ha jobbat där, eller pappa och farfar - varvet finns i Uddevallaborna.

Är det bara jag som blir ledsen över att det 'enda' att vara stolt över är en verksamhet som lades ner nästan 30 år sedan, och som enbart överlevde ens in på 60-talet tack vare massivt stöd från staten? Och som sedan lämnade ärr som knappt hunnit läka. Varvstiden var Uddevallas guldålder; vår senaste sådana får man anta.

Sedan läste jag arkitektens uttalanden:

– Då kände vi att vi kunde göra något spännande lokalt genom att plocka upp industriromantiken kring varvet i Uddevalla.
– Det finns så mycket referenser kopplat till det. Hela hipsterkulturen är ju jätteinspirerad av 1950-talet med sotarmössor, varvsarbetare och busig hamnkrog.

 Industriromantik... Hipsterkultur...

Jag är ganska säker på att den mest varvsromantiska gubben man kan hitta i kommunen ändå inte sitter hemma i en stuga inredd med plåt och nakna glödlampor. Vet ni varför? Jo, för att det är skittrist inredning som dödar själen. Hipsters får ursäkta, men jag är hellre människoromantisk. Jag skulle hylla de valkiga händerna och de svettiga overallerna. Yrkesstoltheten och sammanhållningen. Och jag skulle göra det genom att ge människorna det mjukaste, det finaste, och det vackraste.

Så nej, jag tror inte att en industriromantisk hipsterinredning är en passande hyllning till våra gamla varvsarbetare. För let's face it, samma inredning går igen överallt för tillfället. Det är inte ett dugg speciellt för Uddevalla.

Det är ett välbeprövat marknadsföringsknep att få sitt eget varumärke kopplat till något som har anor, eftersom människor i allmänhet upplever det som något positivt att något funnits länge, och om det gamla var omtyckt så kommer känslorna att i viss mån överföras till det nya varumärket. Det är precis det Butlers försöker göra. Jag hoppas de kommer övertyga mig om att det inte alls är så. Jag hoppas de kommer visa att deras kärlek till Uddevalla och Varvet är större än deras kärlek till industriarmatur och plåt.

Finns det marknad?

Jag baxnade när jag nyss läste i Bohusläningen att Kullgrens tvingas stänga på grund av en absurt hög höjning av hyran - från 16 000 till 38 000 i månaden.

"Marknadsmässig hyra" menar hyresvärden, men jag undrar om något kan vara marknadsmässigt om det inte finns en marknad för det. Nu vet jag så klart inte om det finns en marknad för just Kullgrens lokal, men med tanke på tomma lokaler så skulle i alla fall jag vara orolig för att det inte kommer dyka upp en hyresgäst på ett tag.

Givetvis blev jag också nyfiken på hur stora hyror är i andra städer, så jag började leta restauranger som finns till salu i Göteborg (annonserna meddelar ju också hur stor månadshyran är). För 38 000 i månaden skulle man till exempel kunna hyra en restauranglokal - betydligt större än Kullgrens - i Linnéstaden och till och med 'inom Vallgraven' och ändå ha pengar över.

Tycker 'marknaden' verkligen att det är lika, om inte mer, attraktivt att ligga vid Bäveån än mitt i smeten i Göteborg? Marknaden kanske är galen. Eller så är det hyresvärdarna som är det?

(O)härliga dofter

Några dagar sedan var jag på Tureborg, och medan jag promenerade genom bostadsområdet tänkte jag att jag skulle skriva om hur härligt det är att kunna känna doften av tvättstugor (eller okej, tvätt- och sköljmedel).

Det doftar nämligen inte längre i mitt kvarter. Några år sedan fick vi en modern tvättstuga med tvättmaskiner med inbyggt tvättmedel. Det moderna tvättmedlet doftar absolut ingenting. Så klart. Så när jag då och då känner doften av tvättmedel nånstans drar jag djupa andetag och njuter.

I går skrev Bohusläningen om doftöverkänslighet.

Tvättstugedoften är inte härlig för alla.

Av någon anledning har jag genom åren sett till att inte använda parfym när jag besöker just tandläkarmottagningen. Jag antar att någon sagt att man ska ta hänsyn till andra i offentligheten. Och jag vill ju gärna ta hänsyn. Men på nåt sätt har jag inte tänkt specieltl mycket på att personer som skulle vilja att man tog hänsyn finns på alla andra ställen också. Även jag kan vara pinsamt inkonsekvent.

Förr använde jag parfym varje dag. Nu använder jag det då och då. Det är ingen hemlighet att våra näsor vänjer sig vid dofter. Förr var det inget speciellt för mig att jag doftade. Nu är det som en hemlig njutning att känna doften av parfym på mig själv en hel dag. Så det behöver inte vara en dålig sak att minska på dofterna som omger en själv. Det är klart värt att tänka på, av hänsyn till andra i offentligheten.

Hur som helst är jag stolt och glad över att kommunen tar medborgarnas besvär på allvar.

Ett centrum kan bara bli levande genom människor

Klockan slår åtta på lördag morgon och jag läser i Bohusläningen att Vero Moda och Jack & Jones stänger i centrum.

Som vanligt kommenteras det om att någon måste GÖRA något. Och jag håller med.

Däremot håller jag inte med om att det främst är kommunen eller företagen eller entreprenörer eller innovatörer som ska få tummen ur. Det är helt enkelt folket som måste dra det stora lasset, nu som alltid.

Att det råder en negativ spiral i centrum är det nog ingen tvekan om. Folk kommer inte eftersom det inte finns butiker/restauranger/parkeringar/nåt skoj. Och folk vill att allt det ska finnas innan det är värt att ta sig dit.

Det är dock inte så det funkar oftast.

Butiker vill ligga där det finns folk. Om det finns folk på stan finns det också möjligheter för näringsidkare att kunna få ihop ett tillräckligt kundunderlag. Många skriker efter nya affärer och restauranger, men verkar inte förstå att det inte räcker med löften om att komma till stan sen när det finns nåt roligt där. Varför skulle någon lita på sådana löften?

Är problemet att folk är för curlade?

Jag menar bara att om människor faktiskt tog sig till centrum, så kanske de skulle förtjäna ett tak över Kungsgatan (även om jag personligen tycker det vore en styggelse), eller mer gratisparkering, eller vad det nu är de vill ha.

Så vad? Menar jag verkligen att folk ska skrota runt på stan bara för att visa att de skulle komma även om det fanns fler butiker? Ja, faktiskt. Är det realistiskt, eller ens vettigt? Jag är inte säker. Men vore det inte en början på en lösning? Vad skulle hända om kommunen och företag satsade men folket ändå uteblev? Jag kan redan se kommentarerna: "Pengarna hade gjort mer nytta i skola, vård och omsorg". "Fiasko". "Typiskt Uddevalla".

Så jo, det är nog dags att folk visar att de både vill ha och förtjänar ett levande centrum.

Premiär för Netto i stan

Netto öppnade i går morse.

Samtidigt var det tomt på både Willys och Lidl.

Behöver Uddevalla egentligen fler matbutiker? frågar Bohusläningen. Ganska provocerande tycker jag, för behövs det egentligen mer än en? Nog skulle vi klara oss på nåt sätt om det så bara fanns den enda. Men nu har vi bestämt att den som verkligen vill starta matbutik kan få göra det, och då är det ohyfsat att ifrågasätta vitsen med det.

När City Gross öppnade på Torp skrev Bohusläningen om ett 'matkrig' och butikschefer pratade (i positiva ordalag) om konkurrens och fördelar för kunderna. I centrum är fler butiker tydligen bara överflödigt. Konstigt, det där.

Vem försöker man lura?

Ur Bohusläningens artikel idag:

Arbetet med att renovera Hasselbacksparken har pågått sedan i fjol, men det är nu det största arbetet utförs.

[...]

När vi är klara kommer det inte att märkas att vi har varit här, säger Sten-Anders Olsson som är projektledare från Uddevalla kommun.

[...]

Två träd som växer ut ur muren, ut över vattnet, får dock offras då en ny mur ska byggas efter skredsäkringen.

Jo, herr Olsson, det kommer märkas att ni tagit bort två tongivande träd i parken. Tro mig.

Grunden för politikerföraktet?

Jag fyllde i Bohusläningens enkät om vad jag tycker är viktiga frågor inför valet, och när jag skickat in mina svar började jag fundera. Det kändes som att vi missat nåt, jag och Bohusläningen. Sen insåg jag vad det var.

Frågorna på slutet av undersökningen handlade om sådant som vikten av toppolitikernas kön, klasstillhörighet, yrkesbakgrund och utbildningsnivå. Men det viktigaste (enligt mig) togs inte upp alls, nämligen vikten av att politikerna är hyggliga människor.

För så här är det; det spelar ingen roll vilka siffror eller löften en politiker försöker övertyga mig med så länge personen också beter sig omoget.

Politiker verkar gilla att komma med passiv-aggressiva gliringar, ofta förtäckta som 'skämt' eller 'humor'. Det pratas ofta om politikerförakt, där folket ser ner på politikerna, men är det inte så att politikerna till stor del göder föraktet mellan sig själva?

Allt 'motståndarna' gör och säger är ju fel och dumt. Den andra sidan är alltid full av inkompetenta bakåtsträvare utan varken kunskap eller sunt förnuft. För partitrogna är det säkert jätteroligt att gotta sig åt alla svidande kommentarer som kastas fram och tillbaka mellan blockgränserna, men är det sådana människor vi vill ska styra samhället? Jag säger nej.

Jag vill att vår kommun ska styras av människor som respekterar alla, inte bara sina partikamrater. Jag vill att våra politiker ska kunna diskutera och debattera som vuxna människor, till och med på sociala media. Jag vill kunna se på våra politiker och känna att de jobbar för hela kommunens bästa, inte bara för sitt ego, sig själv och sina vänner.

Är det verkligen för mycket begärt?

Slump, eller nåt annat?

Barn som inte kommer in på sina önskade skolor upprör på Bohusläningens hemsida. Eller?

Skärmdump av kommentarsfält på artikeln "Grannbarn tvingas till olika skolor."

När elever från Ljungskile inte får gå med sina kompisar är det "orimligt och okänsligt" och det diskuteras om strukturella problem och politikers vilja. När det handlar om en elev från Hovhult konstateras bara att "livet är inte alltid rättvist", och att man får skylla sig själv om man och alla ens kompisar inte vill hålla sig i sitt närområde.

Skärmdump av kommentarsfält på artikeln "Hans son får inte gå med sina kompisar."

Skillnaden i attityd bland kommentarerna på de två artiklarna är slående, och ganska pinsam. Det är precis som om vissa barn anses vara mer värda än andra.

(För övrigt har jag alltid vetat att 'det fria skolvalet' är förkastligt. Folk borde börja fråga mig om allt sånt här. Seriöst. Fast mest på skämt.)

(Bonus med Schylbergs huvud i den övre bilden. Min gamla rektor ju... Ah, fina minnen...)

Man undrar ju...

Bohusläningen skriver idag, angående Plusgymnasiets lokaler:

Räddningstjänsten såg allvarliga brister i brandskyddet på fastigheten Åberg 12, nära Kungstorget. Ett exempel är att det inte fanns handtag på nödutgången vilket skulle göra det omöjligt för elever att komma ut om det börjat brinna.

Rektorn sägs svara:

Det handlar inte om någon osäker miljö på skolan, det har inte varigt farligt.

 Och jag förstår inte. Hur är icke-fungerande nödutgångar inte (potentiellt) farligt?

Är det inte till och med ännu farligare att tro att det finns fungerande nödutgångar, än att veta att det bara finns en enda väg ut?

Angry Birds är inte roligt för alla

Jag fick tips om att vår egen Angry Birds-lekplats uppmärksammades i finsk media också. Av kommentarerna där verkar man tycka att det är typiskt svenskt (notera: inte typiskt uddevallskt) att klaga. För i Finland älskar ju alla Angry Birds.

Folk i båda länderna verkar dock missa nyanserna.

Det är inte relevant att jämföra varken Mcdonalds eller Legoland med en kommunal lekplats. Det är inte relevant att jämföra Friends Arena eller Cloetta Center med en kommunal lekplats. Det är inte heller relevant att jämföra Mumin eller Kalle Anka med dessa Angry Birds-figurer, för jag har då aldrig hört talas om kända figurer på en kommunal lekplats tidigare. (Däremot har jag sett flera på förskolor och skolor).

Så det är ovanligt, om inte unikt. Varför skulle inte sånt kunnas tas upp till diskussion utan att hånas?

Ansvarig inköpare säger i Bohusläningen att man valde Angry Birds enbart för att det skulle vara roligt för barnen. Man nämner också att man köpt Angry Bird-leksakerna från ett företag som heter Lappset. Inte oväntat kommer företaget från Finland. Och inte oväntat verkar Angry Birds-produkterna vara de enda de har med kända figurer.

Ansvarig inköpare säger också att det inte handlade om sponsring.

Så hade det lika gärna kunnat bli en rolig Kalle Anka på gungorna? Så vitt jag vet, nej, för att det förmodligen inte säljs några sådana gungor. Upphovsrätten gäller ju där också. Rovio gillar dock att sprida sina figurer, helt uppenbart.

Hade Kalle Anka-gungor sålts, hade nog våra kommunala lekplatser redan haft dem. Eller? Trots allt vill ansvariga ju bara göra det lite roligt för barnen. Det är förmodligen också så personalen tänker när de sätter upp kända figurer i skolor. Men känns det bra? Vill vi att kommunen tvingar barn att skapa förhållanden till vissa figurer och varumärken - varumärken vars ansvariga bedömt att lättillgänglighet kommer vara mest lönsamt? Vill vi att kommunen faller i företagets fälla genom att villigt kasta våra pengar mot ett varumärke enbart för att det är välkänt och lättillgängligt?

Jag tycker: nej.

Den enes skräp - ingens skatt (i det här fallet)

Jag läser i Bohusläningen att det skräpas ner vid återvinningsstationer, och att det är mycket sånt som egentligen ska till soptippen som lämnas utanför containrarna. Jag får känslan av att man stirrar sig blind på 'okunskap' eller 'krångliga system', men jag tror det finns en annan stor förklaring; nämligen att soptippen inte alltid är ett praktiskt alternativ.

Grovsopor, farligt avfall, elektronik...

När min datormus gick sönder ett tag sedan, kunde jag lämna den i den mycket praktiska Samlaren på Willys. Men vad gör jag om något större går sönder? Åker med den till tippen så klart. Men - och det här kan bli ett stort men - hur ska det gå till? Jag har ingen bil och jag känner ingen med bil. Jag skulle kunna ta bussen (en bit), men jag orkar å andra sidan inte bära hur tunga saker som helst. (Ibland skrattar jag åt tanken att trava in på Havskuren med enbart en liten pluttgrej i handen...)

Nu kanske ni tänker att jag försvarar sådana som dumpar sina grejer var som helst, men det gör jag inte. Folk som dumpar grejer är oansvariga och egoistiska. Sån vill jag helst inte vara, så ibland är det enda realistiska alternativet att samla skräp på hög tills en container för grovsopor kommer som en skänk från ovan (oftast i form av Uddevallahem). Sån lyx har dock inte folk som bor i villor och annat opraktiskt. Kanske är det därför de blir sådär oansvariga?

Så istället för att hota med nedläggning, varför inte omvandla en hyfsat lättillgänglig återvinningsstation till en insamlingsplats för grovsopor, elektronik och annat farligt avfall? Visst, egoisterna kommer fortsätta sprida sitt skräp där det inte hör hemma, men vi kan vara säkra på att de skulle hitta ett fint naturområde istället om återvinningsstationerna lades ner helt.

Kungstorget engagerar nästan inte alls?

Snart är det försent för allmänheten att lämna in förslag angående ombyggnaden av Kungstorget och Hasselbacken, och projektledningen har all rätt att vara besviken på den magra skörden. Det är ju annars många som vill tycka till, och man kan bara spekulera i varför det inte vällt in fler förslag.

Projektledningen är också besviken på att det mest är folk "55+ med slips" som lämnat in förslag, eftersom man hade önskat fler förslag från ungdomar. Jag älskar den formuleringen - 55+ med slips - i det här sammanhanget, för det visar så tydligt vilken grupp det är som är van vid att bli lyssnad på, bli tagen på allvar, och få sin vilja igenom.

Kommunen har inte gjort sig känd för att låta medborgarna ha något att säga till om, och en alldeles för kort period av 'alla får vara med' hinner tyvärr inte ändra på det.

Det uppmanas att tänka och drömma fritt om hur vårt framtida torg ska se ut, men ärligt talat är det ju inte kommunen som kan uppfylla dem. Det har många gånger påpekats att idén om uteserveringar längs Bäveån är värdelös om det också inte finns krögare och caféägare som är beredda att satsa. På samma sätt måste en saluhall drivas av någon. Faktiskt är det så att allt måste drivas av någon annan än kommunen. Det kommunen kan göra i bästa fall är att kratta manegen.

Om snacket och förslagen kring centrum och Kungstorgsprojektet kan inspirera och bidra till någon sorts konsensus mellan näringsliv, kommun och medborgare, så är det givetvis toppen. Men om det inte ens kan avrunda det eviga tjatet om parkeringsplatser, så tycker jag vi borde se det som ett stort misslyckande.

Just parkeringsfrågan är nämligen snudd på bisarr.

Jag är ingen bilist. Om jag vill ta mig någonstans är det till fots eller kollektivtrafik som gäller. Kanske är det därför jag till exempel tycker att det är sjukt att någon (i Bohusläningens kommentarsfält) ens kommer på tanken att man borde "[f]örsämra den sponsrade kollektivtrafiken till Torp så att ungdomar, studenter och andra billösa handlar i centrum", som om en bra lösningen på centrumproblemet är att 'låsa in' folk. Som om de flesta som undviker centrum är de 'billösa', när allt gnäll om tillgänglighet annars kommer från just bilister.

Kanske därför tycker jag också att det är sjukt att ett parkeringshus under (!) torget kan föreslås som konkurrensfördel gentemot Torp eftersom man i centrum då skulle kunna "gå ur och in i bilen där det är torrt och rent i regn rusk och snöstorm".

Och kanske är det för att jag inte blivit bortklemad i uppvärmda bilar som jag tycker det är sjukt att föreslå ett tak över Kungsgatan. Som om centrumshopping i idealfallet innebär att man flanerar fram och tillbaka på gatan, istället för att faktiskt gå in i affärer och shoppa samtidigt som man söker skydd för regn och rusk.

Men åter till Kungstorget nu.

Ett av de mer genomarbetade förslagen (såvitt jag kan se) kommer från Promotor Reklambyrå, och lyfter fram sånt folk oftast önskar sig - vatten (möjlighet till en mer konstnärlig utformning av fontänerna finns ju också), skridskobana, sittplatser som blir en naturlig mötesplats, samt en permanent scen.

Samtliga bilder är från videon, och använda utan tillstånd.

Ett växthus mitt i centrum kan te sig lite galet (hur länge får det vara helt, till exempel?) men tänk om det inte blir ett problem? Vilken härlig känsla det vore.

Jag gillar att man på Promotor (till skillnad från andra) insett att det kommer en vinter ibland också, men jag är tveksam till vattenbassängen/skridskobanan. Kanske har folk inga större förväntningar på en mindre 'nöjesbana', som det nog skulle bli på torget oavsett vad man gör, men denna ser lite väl liten ut.

På tal om skridskor. Många vill ju ha en isbana i centrum, men jag undrar om folk kommer orka dra med sig skridskorna ner på stan bara för en liten nöjessvängom. Man skulle ju behöva bära runt på grejerna medan man passar på att göra andra saker (såvida man inte har en bil fint parkerad i närheten). Och om man inte vill göra andra saker på stan, varför inte åka till någon av de spolade fotbollsplanerna istället?

Grejen med populära och mysiga skridskobanor, som till exempel i Central Park (som nämns i Promotors video), är ju att det finns skridskor att hyra (vilket tillåter spontanitet och inte stänger ute dem som inte äger ett par sedan innan). Men jag har inte hört någon nämna uthyrning av skridskor i samband med isbanor i centrum. Jag är verkligen nyfiken på hur populär en liten isbana utan uthyrning vore. Jag misstänker att det bara vore barn på den banan, medan ena föräldern står vid sidan av och tittar, och den andra (om en finns) går i affärer.

Avslutningsvis två extra bilder från Promotors video, helt enkelt för att deras visualisering är ovanligt snyggt gjord.

Det enda som finns?

Bohusläningens Instagram-tävling har avslutats, och det är med viss förundran jag går igenom de vinnande bidragen. (Eller ja, exakt vilka 12 bilder som vunnit av de 20 man lagt upp kan vi inte veta, men ändå. Jag får anta att de 20 utvalda är gräddan av samtliga).

13 av 20 visar vatten.

6 av 20 visar någon del av Bäveån.

Även om juryn ville se något annat än det 'vanliga', så dominerar Bäveån och vårt hav. Frågan jag ställer mig är; älskar vi våra vatten så mycket, eller har vi fått lära oss att vi inte har så mycket annat att komma med?

Tänk om vi är för fattiga?

Jag tror det är dags att vi inser att Uddevalla centrum inte är Stockholms city. Det handlar inte om att det saknas tillräckligt många människor/kunder här. Det handlar om att utbudet som finns är riktat till en målgrupp som inte är tillräckligt stor.

Butiken Kungsgatan 12 stänger, och ägaren säger i Bohusläningen att kunderna helt enkelt inte finns. Men, som det också sägs i artikeln, när det är utförsäljning och allt är halva priset, så strömmar kunderna till. Liknande fenomen inträffade när Sko och väsk-Nilsson började sin utförsäljning.

Kanske är det detta som Sundström menar. Folk som faktiskt har råd att köpa en t-shirt för 599 kr, orkar inte komma in till stan av olika anledningar (brist på parkeringsplatser verkar vara deras favorit). Och folk som inte har råd att punga ut 599 kr för en t-shirt får hitta sina kläder (och andra saker) någon annanstans.

Visst, det finns ett par relativt billiga butiker i centrum också, men så var det grejen med utbudet. Jag misstänker att alla - oavsett budget - vill känna att de kan göra ett aktivt val.

Men jag kan ju ha fel.

Kanske rullar vi alla i pengar, men vill bara shoppa långt bort hemifrån. (Ju längre bort, ju mer unika grejer som ingen annan på jobbet har!)

Vad är ett levande centrum?

Jag har funderat på det här med ett 'levande centrum' genom åren, så jag följer Bohusläningens kampanj för "Staden i centrum" med stort intresse (och är bara lite bitter över att fototävlingen bara är öppen för folk med tillgång till Instagram... vilket i sig kan tolkas på många spännande sätt, men jag nöjer mig med att konstatera att någon på Bohusläningen älskar sin smartphone).

En sak som kommit fram i artikelserien är lika självklar som den är fascinerande. Man har nämligen insett att alla politiker måste dra åt samma håll för att något ska kunna ändras till det bättre, så effektivt och snabbt som möjligt. Vilken grej! När man inser att samma sak gäller för all verksamhet i hela vårt land, så ter sig politiker som käbblar rätt småsinta. I vissa fall är det faktiskt viktigare att något blir gjort bra, än att en viss person får som den vill. I alla fall tycker jag det. 

Men frågan jag ställer mig är; vad är ett levande centrum? Hur ska man veta om det lever eller inte? Hur skulle det behöva se ut innan alla var överens om att vårt centrum lever och har hälsan?

Pinsamt att andra tigger?

På Bohusläningen diskuteras tiggare, och det är ett väldigt tydligt exempel på "vårt gemensamma vardagsrum" att vilja få bort tiggarna från gatorna av den enkla anledningen att folk tycker det är 'jobbigt' att se dem.

Börjar man på olika sätt avvisa oönskade människor från centrum, är det bara ett steg från att börja avvisa andra grupper också. Så frågan är vilken grupp som skulle komma härnäst? 'Alkisarna'? (Vi är i och för sig redan på väg dit.) Ungdomarna? Folk som inte ser ut att ha pengar? Folk som inte avser köpa något i affärerna?

Det som får mig att skratta är dock föreställningen att om man tillåter den där ena, eller de där få tiggarna, så kommer vi snart få se hundratals sitta längs husfasaderna. Det är en konstig värld vissa väljer att leva i.

Ingen snygging

Nej, Göteborgsvägen är ingen snygging direkt vid den här tiden på året. Det är det visserligen få platser som är, men utan sommarhalvårets grönska ter sig Göteborgsvägen tämligen torftig. Det känns också smutsigt och övergivet, kanske för att trottoarerna är så breda men fotgängarna så få, för att bilar susar förbi i misstänkt höga hastigheter, och för att butikerna som finns verkar obesökta (med undantag för gymmet. Utanför där går man med risk för liv och lem på kvällen när ilskna bilister vill komma åt löpbanden, alternativt skynda hem till teve-soffan).

Och så är inte husen särskilt inspirerande heller. Men jag skulle inte vilja riva dem, för trist nog skulle nybyggda hus kunna vara ännu värre.

Nybyggt. Härligt.

Men efter alla likformiga hus längs Göteborgsvägen står den gamla idrottshallen, och jag är märkligt förtjust i den, trots att jag annars har svårt att uppbåda ömma känslor för idrott och dess lokaler. Och ingen är väl förvånad över att den hotas av rivning, som så mycket annat, som inte ser ut som en bunker.

Jag läser på Bohusläningens hemsida i dag att Söderskolan förmodligen ryker inom kort. Det vore dyrt att bygga om, och även om de byggde om, så skulle ingen vilja betala för dyrare bostadsrätter så nära en trafikerad väg. Hur de ska lyckas bygga ett nytt hus på samma plats, men så att trafiken inte längre stör går över mitt förstånd denna måndagsförmiddag (kanske vänder de då kortsidan mot, så bara några stackars satar får 'lida'?).

Men det är inte det att jag inte förstår varför man ska bygga nya hus på ställen där det står gamla hus som ingen vill använda. Jag förstår. Jag förstår ekonomin också (även om jag inte kan förstå bostadsrättshetsen i allmänhet). Jag önskar bara att resultatet inte alltid behövde bli så själlöst. Oorganiskt. Oromantiskt.

Ja, det är i mångt och mycket en fråga om design och estetik. Upplevelsen av Söderskolans bevuxna vägg kan inte ersättas, men varför måste det betyda att man inte ens försöker?

Mer bistra tider i kommunens ekonomi

Bohusläningen serverar den här morgonen en artikel om att kommunen måste spara 100 miljoner kronor inom ett par år för att hålla budgeten. Ekonomichef Erlandsson figurerar i artikeln, och han förklarar att läget beror dels på bortfall av skatteintäkter (i och med en ökad arbetslöshet), och dels på nödvändiga och oundvikliga investeringar i kommunala fastigheter.

Gott så.

Jag skulle dock vilja att någon räknade ut hur många arbetslösa det hänger på. Hur många skulle behöva få lön/inkomst för att kommunen ska slippa spara 100 miljoner? Vid vilken tidpunkt slog det över från 'acceptabel mängd arbetslöshet' till 'för mycket arbetslöshet'?

En annan sak jag gärna skulle vilja veta är om de nödvändiga investeringarna inte kunnat göras innan det blev akut, så att man slapp ta allt på en och samma gång? Nu ser det mest ut som att någon har skjutit problemen framför sig, kanske i hopp om att det magiskt ska lösa sig, eller i hopp om att någon annan tar ansvaret när den yttersta dagen kommer.

Lagt förslag om ökade lönepåslag

När jag läste Bohusläningens artikel om politikerna som vill höja sina löner, kunde jag knappt hålla mig för skratt. "Vilken dynamit!" tänkte jag, och kunde redan då, innan några kommentarer var gjorda, föreställa mig hur kommentarsfältet skulle se ut senare på kvällen. Och visst blev folk provocerade.

Det borde inte vara svårt att förstå varför. Till och med artikeln påpekar klart och tydligt att detta förslag läggs fram i skuggan av den största nedskärningen inom socialtjänsten i Sverige sedan 90-talet. Journalist Blomgren frågar: "Kan du ändå inte förstå om somliga bli upprörda...", och kommunalråd Jacobsson gör som så många andra politiker och underlåter att svara på frågan. Han vill inte svara på om han förstår. Istället fortsätter han försvara förslaget.

Artikeln går inte in på några större detaljer om hur förslaget ser ut, och Uddevalla kommuns diarium är ett skämt på många sätt, så jag får lita på att den sammanfattning som finns i artikeln är tillräckligt informativ.

– Det handlar inte om att vi ska ha några rena lönepåslag. Bara om att vi vill ha samma lönepåslag som dem vi bestämmer över, alltså direktörerna, förklarar kommunalrådet Magnus Jacobsson (KD).

Alltså: de vill att kommunstyrelsens löner i framtiden ska höjas med samma procent som kommunens bolagsdirektörer får. Nuvarande modell, där de följer en genomsnittlig procent av fackförbundens höjningar, är tydligen inte rolig längre.

Jag frågar mig genast varför. Varför vill de ha samma lönepåslag som direktörerna? Utvecklingen av politikernas löner har halkat efter i jämförelse med direktörernas löneutveckling, menar Jacbobsson i artikeln. Jag tolkar det som att politikerna helt enkelt känner sig mindre värda i jämförelse. Eftersatta, liksom. Kanske lite som medborgare i allmänhet känner sig när politiker lyckats tillskansa sig den ena fördelen efter den andra?

En annan sak som fick mig att lyfta på ögonbrynet var att kommundirektörens framtida löneutveckling nämns som extra viktig i artikeln. Skulle inte Uddevallas kommundirektör avskaffas inom kort? Baseras förslaget verkligen på att tjänsten kommundirektör blir kvar? Skickade man iväg Runnström och 1.5 miljoner kronor i onödan?