När vanligt folk börjar tänka som rädda smågangstrar

Jag läste Bohusläningens artiklar om trygghet och trygghetskänsla med stort intresse.  Budskapet var i korthet att uddevallabor känner sig otryggare än genomsnittssvensken, trots att det enligt brottsstatistiken inte finns fog för det.

Det är inte svårt att förstå varför människor är rädda. Trippelmordet skakade nog om väldigt många. Likaså Hovhultmordet.

Det som gör mig beklämd är dock kommentarerna, speciellt den som antyder att poliserna (som den betryggande brottsstatistiken kommer från) självklart känner sig trygga eftersom de har rätt att bära skyddsväst och skjutvapen. Det är ju precis den sortens mentalitet och resonemang som leder till att fler och fler beväpnar sig.

Det enda sättet att skydda sig med ett skjutvapen är att vara den som skjuter först. Visst, det kan hända att du hinner dra fram den om du blir överfallen och tvingad att försvara dig själv. Det kan också hända att du drar fram den och försvarar dig i förebyggande syfte. Som Hovhultmördaren kanske har gjort.

Om pistoler och andra vapen i var mans hand var den frälsande lösningen skulle det redan ha synts nånstans på denna stora Jord. Tills vidare får vi anta att fler skjutvapen bara leder till fler problem - inte större trygghet, varken för individen eller samhället.

Det är sorgligt att det ens ska behövas sägas.

Den bästa kartan

Händer det ibland att du befinner dig på en plats som du inte har någon aning om namnet på?

Då vill jag tipsa om kommunens turistkarta, eller "adress och fritidskarta" som den också kallas. Kartan hittas på denna sida, och direktlänk finns här. Några minuters rolig läsning samt ett par aha-moments utlovas

- Tillägg 2017-07-21 -

På grund av att Uddevalla kommun gjort om sin hemsida finns kartan inte längre där.

Däremot finns den här istället.

Att gå vidare

Det är nu en vecka sedan polishelikoptern gjorde snäva svängar över stan och signalerade att något var på tok.

Jag har inte velat skriva något tidigare, för det fanns inget jag kunde säga som skulle hjälpa eller trösta. Det finns fortfarande inte, men livet går vidare. I alla fall för oss som har den fantastiska turen.

Under veckan som gått har jag istället reflekterat över begrepp som hämnd och förlåtelse. Att hämndaktioner inte skulle leda till något positivt, varken för individer eller samhället, förstår förhoppningsvis alla. Samtidigt kan man knappast förlåta gärningen.

Det var länge sedan jag insåg att det inte är de tuffaste killarna som skaffar sig vapen, utan de som är allra mest rädda. Och det är så klart också de mest rädda som har mest behov av att hävda sig. Detta har jag tänkt mycket på, speciellt efter att kommunfullmäktige manade "till kamp mot våld, droger och intolerans". Det som ligger bakom våld, drogmissbruk och intolerans är ju oftast rädsla. Så hur blir vi av med rädslan? Hur hjälper vi varandra att sluta vara rädda? Jag har inget bra svar på det, men jag är säker på att det finns många sätt, och att du som läser det här redan har kommit att tänka på minst ett.

Årets invigning av julen i centrum

Julbelysningen invigdes igår kväll, och för fjärde året i rad var jag där. Dessvärre blev det inga bilder tagna för min del, men jag snokade fram några för den som vill se. Här, här, här och här.

Helhetsintrycket från i år var att mycket lite hade ändrats från tidigare år. Innan jag gick till torget sa jag till min syster: "Om de spelar Jingle Bell Rock eller Rockin' Around the Christmas Tree igen blir jag arg." Ni kan säkert gissa exakt vilka två låtar som inledde hela evenemanget.

Ärligt talat blev jag ändå inte arg, utan bara uppgiven och trött. Varför. Varför i hela världen kan de inte byta låtar från år till år? Varför, varför, varför?

Ännu mer varför, varför, varför blev det när Kent Vikmo sjöng In The Ghetto i år igen. Varför i hela världen? Den handlar inte ens om något som har med jul att göra.

Årets invigningstalare Ingemar Samuelsson tyckte dock att det var en 'fin låt' och en passande kontrast till 'ljuset', i det här fallet i form av julbelysning och julens budskap om hopp och frid. När han tog upp att det "dom" i låten behöver är hopp, ett "ljus i tunneln", och att "vi" tillsammans kan ge dem det fylldes jag faktiskt av förväntan. Nu kommer nåt politiskt visionärt, tänkte jag. Nu kommer säkert ett, så att säga, 'call to arms' för medmänsklighet och gemenskap.

I nästa andetag pratade Samuelsson om julbelysningen igen. Jag var dum som förväntade mig något upplyftande, men kom igen. Det "dom" behöver är inte att vara kontraster till 'våra' glittrande julljus, och ibland få ett litet hopp inför framtiden. Det "dom" behöver är en strukturell omorganisation av hela 'vårt' samhälle. Faktum är att vi alla behöver samma sak, för vårt eget bästa. Men okej. Vi kanske kan låtsas att "vi" har det bra ett litet tag till. För julfridens skull. En julfrid som egentligen inte finns i någon större utsträckning (hallå ensamhet, ångest, stress, förväntningar och ansträngd ekonomi!).

Något som inte heller egentligen finns är den utlovade nya julbelysning på Södra drottningatan. I alla fall syntes den inte igår kväll efter invigningen. Inte heller syntes det nån fem meter hög gran på Folkets hus, som det skrevs om i Bohusläningen tidigare i veckan. Riktigt trist. Det känns som att man inte brytt sig om att få det klart i tid. Om det nu ens blir klart någonsin.

Men det fanns positiva saker också. Jag blev rörd till tårar kanske tre gånger - live-musik är ju alltid live-musik. Och så fanns det en trummis med vispar. Och ljusen tändes.

Typ dramatik

En kväll i början av september fick vi syn på det här: ett brinnande magasin. Oj då, tänkte vi. Men sedan såg vi att brandkåren var på plats, och jag tyckte det såg ut som att de bara övade.

Nästa kväll var brandkåren där igen, men då såg inget ut att brinna.

Hur blev det så här?

Jag skrev ett långt inlägg om försäljare, men nöjer mig istället med att konstatera: de flesta försäljare verkar inte kunna bete sig i civiliserade sammanhang. Och det är förfärligt att de ska anses vara bland de mest 'sociala' individerna vi har på arbetsmarknaden.

Slump, eller nåt annat?

Barn som inte kommer in på sina önskade skolor upprör på Bohusläningens hemsida. Eller?

Skärmdump av kommentarsfält på artikeln "Grannbarn tvingas till olika skolor."

När elever från Ljungskile inte får gå med sina kompisar är det "orimligt och okänsligt" och det diskuteras om strukturella problem och politikers vilja. När det handlar om en elev från Hovhult konstateras bara att "livet är inte alltid rättvist", och att man får skylla sig själv om man och alla ens kompisar inte vill hålla sig i sitt närområde.

Skärmdump av kommentarsfält på artikeln "Hans son får inte gå med sina kompisar."

Skillnaden i attityd bland kommentarerna på de två artiklarna är slående, och ganska pinsam. Det är precis som om vissa barn anses vara mer värda än andra.

(För övrigt har jag alltid vetat att 'det fria skolvalet' är förkastligt. Folk borde börja fråga mig om allt sånt här. Seriöst. Fast mest på skämt.)

(Bonus med Schylbergs huvud i den övre bilden. Min gamla rektor ju... Ah, fina minnen...)

Den enes skräp - ingens skatt (i det här fallet)

Jag läser i Bohusläningen att det skräpas ner vid återvinningsstationer, och att det är mycket sånt som egentligen ska till soptippen som lämnas utanför containrarna. Jag får känslan av att man stirrar sig blind på 'okunskap' eller 'krångliga system', men jag tror det finns en annan stor förklaring; nämligen att soptippen inte alltid är ett praktiskt alternativ.

Grovsopor, farligt avfall, elektronik...

När min datormus gick sönder ett tag sedan, kunde jag lämna den i den mycket praktiska Samlaren på Willys. Men vad gör jag om något större går sönder? Åker med den till tippen så klart. Men - och det här kan bli ett stort men - hur ska det gå till? Jag har ingen bil och jag känner ingen med bil. Jag skulle kunna ta bussen (en bit), men jag orkar å andra sidan inte bära hur tunga saker som helst. (Ibland skrattar jag åt tanken att trava in på Havskuren med enbart en liten pluttgrej i handen...)

Nu kanske ni tänker att jag försvarar sådana som dumpar sina grejer var som helst, men det gör jag inte. Folk som dumpar grejer är oansvariga och egoistiska. Sån vill jag helst inte vara, så ibland är det enda realistiska alternativet att samla skräp på hög tills en container för grovsopor kommer som en skänk från ovan (oftast i form av Uddevallahem). Sån lyx har dock inte folk som bor i villor och annat opraktiskt. Kanske är det därför de blir sådär oansvariga?

Så istället för att hota med nedläggning, varför inte omvandla en hyfsat lättillgänglig återvinningsstation till en insamlingsplats för grovsopor, elektronik och annat farligt avfall? Visst, egoisterna kommer fortsätta sprida sitt skräp där det inte hör hemma, men vi kan vara säkra på att de skulle hitta ett fint naturområde istället om återvinningsstationerna lades ner helt.

Årets invigning av julbelysningen i centrum

Mycket var sig likt igår kväll när årets julbelysning invigdes på torget. Låtarna var i stort sett samma, människorna på scenen var i stort sett samma, publiken betedde sig i stort sett samma, och granen och kringliggande belysning var i stort sett samma. Invigningen bjöd till och med på en déjà vu-moment när Roger Johansson pratade om Uddevallas storsatsning på fler gatuljus sådär över hundra år sedan.

Lite förbättringar hade man gjort. Till exempel hade man ett mer avancerat ljud- och ljus-system i år, vilken man också påpekade från scenen, så det måste ha varit något de var riktigt stolta över.

Men så var det det där med In the Ghetto...

Att den sjöngs i samband med att Kent Vikmo pratat om Lions gåvogran för barn vars föräldrar inte har råd att köpa julklappar, så fick man känslan av att Kent Vikmo (och därmed också resten av arrangörerna) inte gör skillnad på Uddevallas ekonomiskt utsatta familjer och Chicagos ghetto på 60-talet.

Någon verkar helt ha missat de senaste årens (!) diskussioner om att upprepning av rasistiska stereotyper och svartmålning av förorter och invandrare inte hjälper någon; allra minst de man tror att man bryr sig om när man ställer sig på en scen och sjunger om "another hungry mouth to feed" och nån "face down on the street with a gun in his hand".

För om man ville säga att rasism och segregation förstör liv, familjer och samhället, så hade man kanske kunnat göra det på annat sätt.

Men istället valde man att sjunga en låt, som kanske en gång i tiden drog i några hjärtesträngar på de priviligerade, men som nu mest representerar en förlegad världsbild som gjort mer skada än nytta.

Och allt för att Kent Vikmo måste få sjunga Elvis inför publik.

Det är pinsamt.

Tack för allt.

Pinsamt att andra tigger?

På Bohusläningen diskuteras tiggare, och det är ett väldigt tydligt exempel på "vårt gemensamma vardagsrum" att vilja få bort tiggarna från gatorna av den enkla anledningen att folk tycker det är 'jobbigt' att se dem.

Börjar man på olika sätt avvisa oönskade människor från centrum, är det bara ett steg från att börja avvisa andra grupper också. Så frågan är vilken grupp som skulle komma härnäst? 'Alkisarna'? (Vi är i och för sig redan på väg dit.) Ungdomarna? Folk som inte ser ut att ha pengar? Folk som inte avser köpa något i affärerna?

Det som får mig att skratta är dock föreställningen att om man tillåter den där ena, eller de där få tiggarna, så kommer vi snart få se hundratals sitta längs husfasaderna. Det är en konstig värld vissa väljer att leva i.

Uddevallas värsta skola?

Ramnerödsskolan har ett visst rykte om sig. Jag kan så klart inte veta hur det är där i dag, eller hur det varit sedan jag lämnade skolan, men ryktet fanns där redan på min tid (det vill säga, i slutet på 90-talet). Då valde ingen skola. Nog var det kanske möjligt, men ingen pratade om det. Någonsin. Därför gick vi snällt till skolan som låg närmast hem.

Det dröjde lång tid innan jag förstod att Ramneröd skulle föreställa en 'dålig' skola. I mina ögon var det som vilken skola som helst, med vilka elever som helst. Först efter något år insåg jag att man fick lite street cred av att gå på Ramneröd. Bara att klara av vardagen på en så farlig skola var nämligen imponerande. Enligt vissa; inte sällan elever från Västerskolan.

Anledningen till att Ramneröd ansågs vara en 'farlig' skola, och anses än mer så i dag, är på grund av att det går elever från Dalaberg där. Alltså att det går många "invandrare" där. Ja, jag vet. Maken till sorgligt resonemang får man leta efter, men så är det.

Första gången jag hörde talas om att det fanns en plan bakom placeringen av skolor, inklusive Ramnerödsskolan, var jag redan vuxen, men blev ändå häpen. Vem hade trott att samhällsplanerarna en gång i tiden hade varit så smarta?! För så här lärde jag mig, att när massor med stadsdelar byggdes i mitten av 1900-talet, så blandade man lägenheter, radhus och villor, för att olika sorters familjer skulle vilja bo där. Och till områdets skolor kom barn från alla familjerna, och i skolan blandades de olika sociala klasserna till skolklasser istället. Så i praktiken kunde förmannens och arbetarens söner se sig som jämlikar och bli bästa vänner. (Sosse-ideal? Ja, visst. Men vad är alternativet? Elitist-ideal? Nej, tack.)

Inför årets skolval har det blivit en del sagt om just Ramneröd, som får stå som exempel på skola som 'etniska svenskar' i allt större grad inte vill sätta sina barn i. Det sägs att de är rädda för att "invandrarna" ska trakassera deras barn, eller att de inte vill gå i en skola där resultaten är de lägsta i kommunen med omnejd. Rasistiska fördomar och ovilja att ta ansvar för det egna lärandet verkar vara dagens melodi, så det i sig är inget att förvånas över.

Samhällsklimatet är så klart inte längre som det var på min tid, och klimatet i skolorna ändras också. Det har blivit råare. Inte bara på Ramneröd, utan i alla skolor. Jag råkar höra en del om hur det är i skolorna i Uddevalla, och jag kan bara konstatera att till och med den vildaste killen på min tid skulle verka tam i jämförelse. För att inte tala om att dagens elever verkar dra det allt kortare strået när det kommer till inlärning av grundläggande kunskaper, som att läsa och skriva. Men det beror, enligt min uppfattning, inte på att lärarna är dåliga. Det finns helt andra anledningar till det.

Men ändå. "Svenskar" vill inte sätta sina barn i samma skola som "invandrarna", men ändå får man (enligt vissa) inte låtsas om att det bidrar till en segregation. Vi skulle kunna lära barn och ungdomar att stå sida vid sida och arbeta tillsammans, men istället fortsätter vi dela upp oss i ett 'vi' och 'de andra', där 'vi' har allt ansvar, och 'de andra' bara förstör. Tanken att "invandrarna" vill hjälpa till att bära Sverige, verkar inte slå många.

Men om jag nu ska dela med mig av en lärdom jag fått av att ha gått i Uddevallas värsta högstadieskola, så är det följande: en idiot är en idiot, oavsett hudfärg; en hygglig person är hygglig, oavsett hudfärg.

Jag är glad att jag gick på Ramneröd. Jag trivdes. Jag hade roligt. Jag stångade mig blodig på satsdelar och kemiska formler. Svor över utegympan. Jag fascinerades oändligt av en viss vithårig lärarinna, som jag såg som en sorts Gandalf-figur; lite mystisk och oerhört vis. Jag brände makrillen på hemkunskapen, och pluggade tyskaglosor på väg in i klassrummet och glosförhöret. Skolans nya iMacs hade snygga färger, och jag blev irriterad på klasskamraterna som snackade under den unika pianokonserten i aulan. Och så byggde jag en fungerande radio på tekniken. Jag är mer stolt över den nu än då.

När jag var tillbaka för att ta bilderna, förstod jag nästan inte hur jag kunde ha glömt den vackra inramningen av tall. Varför satt jag inte på bakgården varje rast och njöt av de höga träden och utsikten över Uddevalla och havet? Å andra sidan, något av en enstöring blev jag ju först under gymnasiet, så det var väl bäst att jag frotterade mig med vänner medan tid var. Allt det där vackra har ju väntat på mig ända tills nu. Det är jag tacksam för.

Härliga tider. Dåliga tider. Gympasal.

New Age?

Länsstyrelsen säger nej till bostäder på Oljeberget. Eller: 'En saga om tillit och politik'

Länsstyrelsen säger nein till bostäder i Skeppsviken/på Oljeberget, med motivering att Uddevallas hamnaktiviteter är såpass viktiga - och farliga - för att det inte ska vara lämpligt att bo nära dem. Detta avskräcker inte kommunledningen, som bestämt sig för att överklaga till regeringen. Allt detta enligt Bohusläningen i går.

Politikerna vill ha bostäder på Oljeberget för de vill att det ska bli det mest "exklusivt" placerade bostadsområdet i Uddevalla. Samtidigt pratar man om att vi måste ha fler hyresrätter för att "klara inflyttningen". Det är ingen hemlighet att kommuner i allmänhet, men Uddevalla i synnerhet, allra helst vill se inflyttade som har råd och intresse av att bo i just det mest exklusiva bostadsområdet som finns, och förmodligen tänker politikerna sig att ett bostadsområde som Oljeberget skulle kunna vara det lockbete som får bägaren att rinna över av lust att bo i Uddevalla. Därför, tror jag, fortsätter de strida.

Och det är väl inget fel i sig. Politikernas uppgift är trots allt att jobba för kommunens utveckling och välstånd.

Det som fascinerar mig är att man inte har någon tilltro till våra myndigheter, i det här fallet Länsstyrelsen.

Länsstyrelsens uppdrag är bland annat att "tillvarata och arbeta för både enskilda människors och samhällets intressen," och bland deras arbetsuppgifter finns sådant som "regional tillväxt, infrastrukturplanering, hållbar samhällsplanering och boende, skydd mot olyckor samt krisberedskap och civilt försvar" och "naturvård samt miljö- och hälsoskydd". Med andra ord, de jobbar med bostadsbyggnadsfrågor dagligen.

Mycket i vårt samhälle baseras på tillit. Vi måste lita på att vår tandläkare kan utföra sitt jobb. Vi måste lita på att busschauffören inte är full eller sömnig. Vi måste lita på att dagispersonal och lärare inte är sadister. Vi måste lita på att restaurangpersonalen sköter hygienen i köket. Vi måste lita på att domstolarna dömer rätt.

Och vi måste lita på att våra politiker inte agerar utifrån egen vinning i första hand.

Det innebär också att vi måste lita på att Länsstyrelsens experter klarar av att göra sakliga bedömningar.

Om kommunen överklagar och regeringen beslutar att Oljeberget visst får bebyggas med bostäder, vad skulle det innebära? Skulle det betyda att Länsstyrelsens experter hade fel, eller skulle det betyda att regeringen helt enkelt inte har samma intressen som Länsstyrelsen? I så fall, vems intressen är viktigast? Eftersom systemet är uppbyggt på så sätt att man ska överklaga till regeringen, antar jag att Sverige anser politikernas intressen väger tyngst.

Än en gång måste vi lita på att politikerna fattar det beslut som är bäst efter att allt tagits med i beräkningarna. Som bekant kan politiker vara av väldigt olika åsikt när det gäller vad som är 'bäst' för folket, så vem kan med säkerhet säga att partipolitik inte vunnit över säkerhet och miljö?

Återigen, vi måste ha tillit.

Vi måste lita på att de beslut som tas är de rätta.

Jag hör ofta folk som säger att de inte litar på att våra kommunpolitiker gör sitt jobb särskilt väl. Ändå sitter politikerna kvar, flera mandatperioder i sträck, och kan kalla sig för 'förtroendevalda' trots att de inte haft medborgarnas förtroende på ett bra tag. I slutändan är det väljarnas uppgift att sålla ut agnarna från vetet. Likgiltighet på valdagen och inför val gynnar trots allt bara de sittande politikerna.

Det kommer att bli intressant att se om regeringen väljer att lita på Länsstyrelsen förmåga att göra sitt jobb, eller om inte heller regeringen har tillit till de utbildade och erfarna "sakkunniga" som sitter i vårt lands kunskaps- och tillsynsorganisationer. Och vad skulle det säga om vårt samhälle?

Nu ska det bli konst i vår stad!

Bohusläningen och Uddevalla Energi har anordnat en konsttävling i syfte "göra Uddevalla vackrare" genom att låta uddevallabor bidra med konst till 15 elskåp som står runt om i stan. Roligt! var min första tanke, men glädjen var kortvarig när jag insåg att själva processen för inlämning och röstning är förbluffande orättvis.

Röstningen pågår nämligen parallellt med inlämningstiden. Det krävs inte mycket för att man ska inse att ju tidigare man lämnar in sitt bidrag, desto mer exponerat blir bidraget. Den som lämnar in sista dagen har föga chans att vinna. Ska det verkligen vara så här? Är det en rimlig tävling om man kan straffa ut sig själv bara genom att följa tävlingsreglerna?

Men, kanske någon säger, det finns ju fortfarande chans att vinna juryns hederspris, oavsett när man lämnar in sitt bidrag. Sant, men det påverkar inte det faktum att röstningsprocessen är helt skev.

Jag kan inte låta bli att undra om inte de märkliga tävlingsreglerna har med den annalkande sommaren att göra. Vernissagen är planerad till sista maj, lagom innan sommarlov och semester tar vid. Var det kanske så att Bohusläningen och Uddevalla Energi ansåg att de inte kunde låta tävlingen dra ut på tiden, då kanske nyckelpersoner redan planerat sin ledighet?

Oavsett anledning är situationen den samma; man har anordnat en tävling som inte kan vinnas genom att bara följa reglerna. Då får man ta till med andra knep. Som att göra reklam för sig bland vänner på Facebook eller på jobbet. Nyckeln till framgång verkar vara lobbyism, och konsttävlingen riskerar övergå i en popularitetstävling.

Men nu ska jag inte vara sådan. Trots allt finns det mycket positivt med tävlingen. Om inte annat skulle det kunna vara grunden för en öppen diskussion om vad som är konst - denna evighetsfråga!

Tittar man på bidragen inser man nämligen att definitionen verkar vara lika vid som havet är blött. Barn som kluddat någon figur, ambitiösa målningar på canvas, hafsverk gjorda i valfritt ritprogram, försök till humor och samhällssatir, snabba skisser med ritpennor, ord, mastodontprojekt. Är allt detta konst? Vad är inte konst i så fall? Var går gränsen?

En sak jag reagerade på när jag läste om gymnasielever som är i full färd med att måla bidrag, var en av eleverna som sa: "Det är kul om det blir konst i stället för klotter på elskåpen."

Klotter är alltså inte konst. Klotter är, enligt Wikipedia, allt som skrivs, målas eller sätts upp olovligt. Om jag skulle måla en bild och sätta upp den på första bästa elskåp jag ser, så skulle bilden vara klotter och jag skulle göra något olagligt. Om jag skulle skicka in bilden till tävlingen och har den goda turen att vinna, så skulle bilden inte längre vara klotter eftersom den är uppsatt med de rätta tillstånden. Bilden är densamma. Det är bara offentliggörandet och uppsättandet som är annorlunda.

Begreppet 'konst' har med andra ord inte något med innehållet att göra, utan med omständigheterna kring verkets framförande. Frågan är, varför vore en godkänd, gräslig bild roligare att titta på än en jämförelsevis vacker, icke-godkänd bild? Varför får vissa människor rätt att antasta våra sinnen, medan andra inte får det?

Det verkar som att jag återkommer till samma slutsats oavsett hur jag försöker vända och vrida på det: Det är de som äger de fysiska tingen i vår stad som bestämmer. Äger du en fasad har du rätt att visa upp (i princip) vad som helst. Konst skapas av de som äger. Till syvende och sist handlar det ändå inte om att du ritat eller målat en fin, rolig, tankeväckande, lockande, provocerande, lysande eller inspirerande bild. Innehållet spelar mindre roll när någon väl bestämt sig för att sätta upp lite 'konst'.

Lycka till, alla som medverkar i tävlingen.

Alkohol och oskyldiga krögare

Bilden från i februari, när Golden Nights först fick "nej".

Det var ett tag sedan jag sist skrev om Golden Nights. Inget har egentligen ändrats, de får fortfarande inget serveringstillstånd, och nyligen läste jag i tidningen att ytterligare en krögare blivit av med sitt tillstånd. Som vanligt är det många som blir upprörda, inte minst krögarna själva.

Jag brukar säga så här: alla är lika inför lagen, men inte inför de som dömer. Vad jag menar är att även om lagboken bortser från personlighet och känslor, så kan en människa sällan göra detsamma. För ja, tyvärr är Sverige nedlusat med personer som inte kan skilja på sin egen person och sin yrkesutövning. Om du är taskig mot personalen kan du knappast längre förvänta dig ett ödmjukt, professionellt bemötande. Det är samhället vi lever i.

Alltså: attackerar man tjänstemännen får man räkna med att ärendet inte går helt smidigt. Jag anklagar ingen, men det kanske är värt att tänka på nästa gång man är i kontakt med myndigheter? För säkerhets skull, liksom.

Det jag alltid konstaterar är att människor ser ett förlorat serveringstillstånd som slutet på allt. Restaurangen måste stänga, det kommer inga kunder; och självklart också omvänt, det finns snart inga ställen att gå till längre, Uddevalla kommer att självdö. Och allt på grund av alkohol.

Det blir så uppenbart att människor inte vill vara utan sin alkohol, och det är både skrämmande och fascinerande. Många argumenterar för att vin och öl hör till matkulturen, och att dryckerna är en del av själva smakupplevelsen; detta vin passar perfekt till detta kött, och så vidare. Inget fel med det, för så är det ju (om man gillar smaken, vilket många verkar göra).

Men måste man få den där upplevelsen varje lunch? Varje dag? Varje gång man går på krogen för att äta gott? Och kan man verkligen inte få en likvärdig smakupplevelse utan alkohol?

Klart man kan.

Men folk vill inte. Alkoholen är viktig. Därför blir många upprörda över såna här nyheter.

Det finns ingen lag som är så fullkomlig att det inte finns de som lyckas komma i kläm. Specialfall finns alltid, och jag försvarar egentligen inte nitiskt paragrafrytteri, men som en av kommentarerna på ena artikeln på Bohusläningen mycket riktigt påpekar: varför ska vissa krögare få dispens när andra lyckas följa alla (samma) regler?

De överklagande krögarna är övertygade om att de inte gjort något fel, om det stämmer eller inte har jag naturligtvis ingen aning om. Dock vet jag att det verkar vara normalt mänskligt beteende att inte vilja erkänna ens för sig själv att man inte är felfri, med följden att eventuell kritik alltid ses som omotiverad och överdriven. Återigen, jag anklagar ingen, jag påpekar bara.

Sedan är det givetvis omöjligt för en krögare att hålla 100%-ig koll på sin personal att de sköter sig enligt konstens alla regler, varenda minut under arbetspasset (även sena kvällar och nätter när de flesta omöjligt kan vara helt pigga och alerta). Ofta är det ju personalen som inte pallar slänga kvitton efter folk, eller som råkar servera en ny drink till den som inte mer ska ha.

En hederlig krögare gör alltså bäst i att ha pålitlig personal. Mitt tips till alla hederliga krögare blir alltså (nu som då): Anställ personal med råg i ryggen, hög arbetsmoral och personlig integritet så lovar jag att det blir enklare att driva krogverksamhet - med serveringstillståndet i behåll.

Uddevallavattnet

Jag dricker vatten varje dag. Kranvatten. Visst, det smakar kanske inte alltid världsbäst på sommaren, men har man ynnesten att få dricka vatten från naturen så får man helt enkelt tugga i sig smaken också. I vilket fall som helst dricker jag heller sommarvatten från Uddevalla än Göteborgskt kretsloppsvatten som börjar smaka papplåda om den får stå några timmar. Men det var inte det jag skulle skriva om nu.

Jag läste nämligen att det läckte olja inom skyddsområdet för Uddevallas dricksvattentäckt. Tydligen är det inte något att oroa sig för, men jag började ändå fundera. Jag insåg att jag inte hade någon aning om var Köperödssjöarna ligger. Det kändes lite pinsamt faktiskt.

Därför tog jag reda på det.


View Larger Map

Köperödssjöarna syns på kartan som ett blått kryss till höger i kartan. Jag konstaterar att de låg mycket närmare, var mycket större, och dessutom låg i ett annat väderstreck än vad jag föreställt mig innan. Så nu har jag fått en ny dröm: att besöka Uddevallas dricksvatten i sin naturliga miljö.

Skattjakt med S4L

 Jag kom att tänka på S4L när jag råkade se ett citat från Banksy:

Just doing a tag is about retribution. If you don't own a train company then you go and paint on one instead. It all comes from that thing at school when you had to have name tags in the back of something - that makes it belong to you. You can own half the city by scribbling your name over it.

Retribution. Alltså vedergällning. Hämnd.

Hur blir man del av ett samhälle som inte vill veta av en? Genom att tvinga sig in, så klart.

S4L är en del av Uddevalla nu, oavsett vad folk tycker om det. Och som jag skrev i förra inlägget om S4L så önskar jag verkligen att folk i alla fall försökte förstå vad som ligger bakom drivet att tagga en stad. Jag påstår inte att jag vet exakt varför, absolut inte, men jag vet att det finns gott om tillfällen då jag själv önskar att jag kunde göra något för ett friskare samhället, istället för att behöva stå och förundrat se på när hela landet sjunker allt djupare ner i skiten.

I mina ögon står det i alla fall S4L...

Men nu över till något annat. Jag gillar att se S4L överallt. Visst, jag äger inget som de skulle vilja tagga, och jag blir inte upprörd över "klotter" på elboxar och annat som står ute i samhället (det är bara när det är skrivet på sten och berg som jag blir lite ledsen. Jag gillar berg. Och sten.), så jag förväntar mig inte att alla ska tycka som jag.

Därför tänker jag utlysa en tävling. Den första som ger rätt svar vinner!* Priset? För närvarande inget mer än evig ära och titeln master of contemporary urban Uddevalla (som bara kan fås via den här bloggen). Och det låter inte helt fel, eller hur? Nej, just det. Vidare så till frågan:

Var sitter den här taggen?

Känner du igen platsen?

För svårt? De övriga bilderna är ledtrådar.

-
* Tyvärr är personen som var med mig vid tillfället för fotograferingen inte behörig att tävla.

Vänskapsstatyn

 

Jag tycker den är vacker. Och en fin symbol för vänskap, främst för att det är en tjej och en kille som sitter där, kind mot kind. Tjejer och killar anses ju inte kunna vara vänner, varken i Sverige eller i Japan. Men jag vet att det går (skulle alla mina killkompisar i hemlighet ha varit kära i mig? Knappast troligt!), trots att jag ofta möter motstånd i den frågan. För mig representerar statyn kampen för rätten att få vara vän med vem som helst, oavsett kön, utan att omgivningen antar en romantisk förbindelse.