Julbelysningen invigdes igår kväll, och för fjärde året i rad var jag där. Dessvärre blev det inga bilder tagna för min del, men jag snokade fram några för den som vill se. Här, här, här och här.
Helhetsintrycket från i år var att mycket lite hade ändrats från tidigare år. Innan jag gick till torget sa jag till min syster: "Om de spelar Jingle Bell Rock eller Rockin' Around the Christmas Tree igen blir jag arg." Ni kan säkert gissa exakt vilka två låtar som inledde hela evenemanget.
Ärligt talat blev jag ändå inte arg, utan bara uppgiven och trött. Varför. Varför i hela världen kan de inte byta låtar från år till år? Varför, varför, varför?
Ännu mer varför, varför, varför blev det när Kent Vikmo sjöng In The Ghetto i år igen. Varför i hela världen? Den handlar inte ens om något som har med jul att göra.
Årets invigningstalare Ingemar Samuelsson tyckte dock att det var en 'fin låt' och en passande kontrast till 'ljuset', i det här fallet i form av julbelysning och julens budskap om hopp och frid. När han tog upp att det "dom" i låten behöver är hopp, ett "ljus i tunneln", och att "vi" tillsammans kan ge dem det fylldes jag faktiskt av förväntan. Nu kommer nåt politiskt visionärt, tänkte jag. Nu kommer säkert ett, så att säga, 'call to arms' för medmänsklighet och gemenskap.
I nästa andetag pratade Samuelsson om julbelysningen igen. Jag var dum som förväntade mig något upplyftande, men kom igen. Det "dom" behöver är inte att vara kontraster till 'våra' glittrande julljus, och ibland få ett litet hopp inför framtiden. Det "dom" behöver är en strukturell omorganisation av hela 'vårt' samhälle. Faktum är att vi alla behöver samma sak, för vårt eget bästa. Men okej. Vi kanske kan låtsas att "vi" har det bra ett litet tag till. För julfridens skull. En julfrid som egentligen inte finns i någon större utsträckning (hallå ensamhet, ångest, stress, förväntningar och ansträngd ekonomi!).
Något som inte heller egentligen finns är den utlovade nya julbelysning på Södra drottningatan. I alla fall syntes den inte igår kväll efter invigningen. Inte heller syntes det nån fem meter hög gran på Folkets hus, som det skrevs om i Bohusläningen tidigare i veckan. Riktigt trist. Det känns som att man inte brytt sig om att få det klart i tid. Om det nu ens blir klart någonsin.
Men det fanns positiva saker också. Jag blev rörd till tårar kanske tre gånger - live-musik är ju alltid live-musik. Och så fanns det en trummis med vispar. Och ljusen tändes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar