Det där är i princip jag

Jag borde ha lagt upp den här igår...

Fem år och en dag sedan råkade jag se Darin i Nordstan, Göteborg.

Det är helt otroligt att det är fem år och en dag sedan. Tiden går fort.

Årets invigning av julen i centrum

Julbelysningen invigdes igår kväll, och för fjärde året i rad var jag där. Dessvärre blev det inga bilder tagna för min del, men jag snokade fram några för den som vill se. Här, här, här och här.

Helhetsintrycket från i år var att mycket lite hade ändrats från tidigare år. Innan jag gick till torget sa jag till min syster: "Om de spelar Jingle Bell Rock eller Rockin' Around the Christmas Tree igen blir jag arg." Ni kan säkert gissa exakt vilka två låtar som inledde hela evenemanget.

Ärligt talat blev jag ändå inte arg, utan bara uppgiven och trött. Varför. Varför i hela världen kan de inte byta låtar från år till år? Varför, varför, varför?

Ännu mer varför, varför, varför blev det när Kent Vikmo sjöng In The Ghetto i år igen. Varför i hela världen? Den handlar inte ens om något som har med jul att göra.

Årets invigningstalare Ingemar Samuelsson tyckte dock att det var en 'fin låt' och en passande kontrast till 'ljuset', i det här fallet i form av julbelysning och julens budskap om hopp och frid. När han tog upp att det "dom" i låten behöver är hopp, ett "ljus i tunneln", och att "vi" tillsammans kan ge dem det fylldes jag faktiskt av förväntan. Nu kommer nåt politiskt visionärt, tänkte jag. Nu kommer säkert ett, så att säga, 'call to arms' för medmänsklighet och gemenskap.

I nästa andetag pratade Samuelsson om julbelysningen igen. Jag var dum som förväntade mig något upplyftande, men kom igen. Det "dom" behöver är inte att vara kontraster till 'våra' glittrande julljus, och ibland få ett litet hopp inför framtiden. Det "dom" behöver är en strukturell omorganisation av hela 'vårt' samhälle. Faktum är att vi alla behöver samma sak, för vårt eget bästa. Men okej. Vi kanske kan låtsas att "vi" har det bra ett litet tag till. För julfridens skull. En julfrid som egentligen inte finns i någon större utsträckning (hallå ensamhet, ångest, stress, förväntningar och ansträngd ekonomi!).

Något som inte heller egentligen finns är den utlovade nya julbelysning på Södra drottningatan. I alla fall syntes den inte igår kväll efter invigningen. Inte heller syntes det nån fem meter hög gran på Folkets hus, som det skrevs om i Bohusläningen tidigare i veckan. Riktigt trist. Det känns som att man inte brytt sig om att få det klart i tid. Om det nu ens blir klart någonsin.

Men det fanns positiva saker också. Jag blev rörd till tårar kanske tre gånger - live-musik är ju alltid live-musik. Och så fanns det en trummis med vispar. Och ljusen tändes.

(O)härliga dofter

Några dagar sedan var jag på Tureborg, och medan jag promenerade genom bostadsområdet tänkte jag att jag skulle skriva om hur härligt det är att kunna känna doften av tvättstugor (eller okej, tvätt- och sköljmedel).

Det doftar nämligen inte längre i mitt kvarter. Några år sedan fick vi en modern tvättstuga med tvättmaskiner med inbyggt tvättmedel. Det moderna tvättmedlet doftar absolut ingenting. Så klart. Så när jag då och då känner doften av tvättmedel nånstans drar jag djupa andetag och njuter.

I går skrev Bohusläningen om doftöverkänslighet.

Tvättstugedoften är inte härlig för alla.

Av någon anledning har jag genom åren sett till att inte använda parfym när jag besöker just tandläkarmottagningen. Jag antar att någon sagt att man ska ta hänsyn till andra i offentligheten. Och jag vill ju gärna ta hänsyn. Men på nåt sätt har jag inte tänkt specieltl mycket på att personer som skulle vilja att man tog hänsyn finns på alla andra ställen också. Även jag kan vara pinsamt inkonsekvent.

Förr använde jag parfym varje dag. Nu använder jag det då och då. Det är ingen hemlighet att våra näsor vänjer sig vid dofter. Förr var det inget speciellt för mig att jag doftade. Nu är det som en hemlig njutning att känna doften av parfym på mig själv en hel dag. Så det behöver inte vara en dålig sak att minska på dofterna som omger en själv. Det är klart värt att tänka på, av hänsyn till andra i offentligheten.

Hur som helst är jag stolt och glad över att kommunen tar medborgarnas besvär på allvar.

Plötsligt!

Aldrig sett (eller hört!) ett sånt plan tidigare. Speciellt inte på så låg höjd.

Det var lite läskigt. (Ja, jag tycker flygplan och helikoptrar är läskiga.)

Valdag

Tomt på gator och torg, och tomt i vallokalen, trots det fina vädret.

Dagen till ära har jag bestämt mig för att ge ett vallöfte. Under nästa mandatperiod lovar jag att försöka följa vår lokala politik mer. Till exempel är en av mina ambitioner att se alla kommunfullmäktigemöten.

Detta är inget valfläsk. Jag har länge tyckt att det är en sån sak jag borde göra, och efter ett val kan vara en bra tid att börja. Återstår att se hur jag lyckas med det hela, men om jag får förnyat förtroende för mig själv kommer det nog gå ganska bra.

Bokslut över sommaren 2014

• Det är beklämmande att vissa båtägare tycker det är okej att dumpa sitt skräp mitt på offentlig plats, även om det är miljöfarligt avfall.
• Halvnakna människor bakom varje knut.
• Det är änna rätt gött när folk reser bort från stan och det blir lugnt och tyst.
• Då och då var det nästan härligt med värmen.
• Många blir helt oresonliga i takt med att temperaturen stiger.
• Det finns mycket skolor borde lära ut om staden och kommunen man befinner sig i (läs: Uddevalla).
• ICA Kvantum ljuger om ostbågar.
• Larvar har sjukt starka käkar!
• Styckglassar är egentligen vansinnigt dyra.
• Två somrar i rad har jag planerat för ett projekt till bloggen. I år lyckades jag börja (mest av en slump), men inte så mycket mer. Tredje gången gillt?
• Jag är inte längre en 'tjej'. Jag verkar vara 'dam' alternativt 'tant', enligt män i pensionsåldern.

Grunden för politikerföraktet?

Jag fyllde i Bohusläningens enkät om vad jag tycker är viktiga frågor inför valet, och när jag skickat in mina svar började jag fundera. Det kändes som att vi missat nåt, jag och Bohusläningen. Sen insåg jag vad det var.

Frågorna på slutet av undersökningen handlade om sådant som vikten av toppolitikernas kön, klasstillhörighet, yrkesbakgrund och utbildningsnivå. Men det viktigaste (enligt mig) togs inte upp alls, nämligen vikten av att politikerna är hyggliga människor.

För så här är det; det spelar ingen roll vilka siffror eller löften en politiker försöker övertyga mig med så länge personen också beter sig omoget.

Politiker verkar gilla att komma med passiv-aggressiva gliringar, ofta förtäckta som 'skämt' eller 'humor'. Det pratas ofta om politikerförakt, där folket ser ner på politikerna, men är det inte så att politikerna till stor del göder föraktet mellan sig själva?

Allt 'motståndarna' gör och säger är ju fel och dumt. Den andra sidan är alltid full av inkompetenta bakåtsträvare utan varken kunskap eller sunt förnuft. För partitrogna är det säkert jätteroligt att gotta sig åt alla svidande kommentarer som kastas fram och tillbaka mellan blockgränserna, men är det sådana människor vi vill ska styra samhället? Jag säger nej.

Jag vill att vår kommun ska styras av människor som respekterar alla, inte bara sina partikamrater. Jag vill att våra politiker ska kunna diskutera och debattera som vuxna människor, till och med på sociala media. Jag vill kunna se på våra politiker och känna att de jobbar för hela kommunens bästa, inte bara för sitt ego, sig själv och sina vänner.

Är det verkligen för mycket begärt?

Oönskat närgånget på gångvägarna

Ibland när jag är ute på promenad möter jag hundägare som passat på att koppla loss sina hundar och låter dem springa i förväg. Jag förstår varför hundägarna gör som de gör, och i princip har jag inget emot det.

Men.

De flesta hundägare förstår att lösa hundar kan göra folk obekväma, så de försöker släta över situationen.

- <Namn på hund>, kom hit! ropar de.

Men ofta reagerar hunden inte.

- <Namn på hund>, kom hit säger jag!

- <Namn på hund>!

- Stanna!

Det är i det här läget jag (som milt hundrädd) får inse att ägaren inte har någon som helst kontroll över sin hund. Då är det bara att hålla andan, titta rakt fram och fortsätta gå. Och hoppas att jag inte ser oemotståndligt smaskig ut.

I väntan

Jag gillar att stå still.

Jag ser så mycket som jag annars hade missat.

Ibland bara något litet; ibland något som ändrar allt.

Uddevallas värsta skola?

Ramnerödsskolan har ett visst rykte om sig. Jag kan så klart inte veta hur det är där i dag, eller hur det varit sedan jag lämnade skolan, men ryktet fanns där redan på min tid (det vill säga, i slutet på 90-talet). Då valde ingen skola. Nog var det kanske möjligt, men ingen pratade om det. Någonsin. Därför gick vi snällt till skolan som låg närmast hem.

Det dröjde lång tid innan jag förstod att Ramneröd skulle föreställa en 'dålig' skola. I mina ögon var det som vilken skola som helst, med vilka elever som helst. Först efter något år insåg jag att man fick lite street cred av att gå på Ramneröd. Bara att klara av vardagen på en så farlig skola var nämligen imponerande. Enligt vissa; inte sällan elever från Västerskolan.

Anledningen till att Ramneröd ansågs vara en 'farlig' skola, och anses än mer så i dag, är på grund av att det går elever från Dalaberg där. Alltså att det går många "invandrare" där. Ja, jag vet. Maken till sorgligt resonemang får man leta efter, men så är det.

Första gången jag hörde talas om att det fanns en plan bakom placeringen av skolor, inklusive Ramnerödsskolan, var jag redan vuxen, men blev ändå häpen. Vem hade trott att samhällsplanerarna en gång i tiden hade varit så smarta?! För så här lärde jag mig, att när massor med stadsdelar byggdes i mitten av 1900-talet, så blandade man lägenheter, radhus och villor, för att olika sorters familjer skulle vilja bo där. Och till områdets skolor kom barn från alla familjerna, och i skolan blandades de olika sociala klasserna till skolklasser istället. Så i praktiken kunde förmannens och arbetarens söner se sig som jämlikar och bli bästa vänner. (Sosse-ideal? Ja, visst. Men vad är alternativet? Elitist-ideal? Nej, tack.)

Inför årets skolval har det blivit en del sagt om just Ramneröd, som får stå som exempel på skola som 'etniska svenskar' i allt större grad inte vill sätta sina barn i. Det sägs att de är rädda för att "invandrarna" ska trakassera deras barn, eller att de inte vill gå i en skola där resultaten är de lägsta i kommunen med omnejd. Rasistiska fördomar och ovilja att ta ansvar för det egna lärandet verkar vara dagens melodi, så det i sig är inget att förvånas över.

Samhällsklimatet är så klart inte längre som det var på min tid, och klimatet i skolorna ändras också. Det har blivit råare. Inte bara på Ramneröd, utan i alla skolor. Jag råkar höra en del om hur det är i skolorna i Uddevalla, och jag kan bara konstatera att till och med den vildaste killen på min tid skulle verka tam i jämförelse. För att inte tala om att dagens elever verkar dra det allt kortare strået när det kommer till inlärning av grundläggande kunskaper, som att läsa och skriva. Men det beror, enligt min uppfattning, inte på att lärarna är dåliga. Det finns helt andra anledningar till det.

Men ändå. "Svenskar" vill inte sätta sina barn i samma skola som "invandrarna", men ändå får man (enligt vissa) inte låtsas om att det bidrar till en segregation. Vi skulle kunna lära barn och ungdomar att stå sida vid sida och arbeta tillsammans, men istället fortsätter vi dela upp oss i ett 'vi' och 'de andra', där 'vi' har allt ansvar, och 'de andra' bara förstör. Tanken att "invandrarna" vill hjälpa till att bära Sverige, verkar inte slå många.

Men om jag nu ska dela med mig av en lärdom jag fått av att ha gått i Uddevallas värsta högstadieskola, så är det följande: en idiot är en idiot, oavsett hudfärg; en hygglig person är hygglig, oavsett hudfärg.

Jag är glad att jag gick på Ramneröd. Jag trivdes. Jag hade roligt. Jag stångade mig blodig på satsdelar och kemiska formler. Svor över utegympan. Jag fascinerades oändligt av en viss vithårig lärarinna, som jag såg som en sorts Gandalf-figur; lite mystisk och oerhört vis. Jag brände makrillen på hemkunskapen, och pluggade tyskaglosor på väg in i klassrummet och glosförhöret. Skolans nya iMacs hade snygga färger, och jag blev irriterad på klasskamraterna som snackade under den unika pianokonserten i aulan. Och så byggde jag en fungerande radio på tekniken. Jag är mer stolt över den nu än då.

När jag var tillbaka för att ta bilderna, förstod jag nästan inte hur jag kunde ha glömt den vackra inramningen av tall. Varför satt jag inte på bakgården varje rast och njöt av de höga träden och utsikten över Uddevalla och havet? Å andra sidan, något av en enstöring blev jag ju först under gymnasiet, så det var väl bäst att jag frotterade mig med vänner medan tid var. Allt det där vackra har ju väntat på mig ända tills nu. Det är jag tacksam för.

Härliga tider. Dåliga tider. Gympasal.