Uddevallas värsta skola?

Ramnerödsskolan har ett visst rykte om sig. Jag kan så klart inte veta hur det är där i dag, eller hur det varit sedan jag lämnade skolan, men ryktet fanns där redan på min tid (det vill säga, i slutet på 90-talet). Då valde ingen skola. Nog var det kanske möjligt, men ingen pratade om det. Någonsin. Därför gick vi snällt till skolan som låg närmast hem.

Det dröjde lång tid innan jag förstod att Ramneröd skulle föreställa en 'dålig' skola. I mina ögon var det som vilken skola som helst, med vilka elever som helst. Först efter något år insåg jag att man fick lite street cred av att gå på Ramneröd. Bara att klara av vardagen på en så farlig skola var nämligen imponerande. Enligt vissa; inte sällan elever från Västerskolan.

Anledningen till att Ramneröd ansågs vara en 'farlig' skola, och anses än mer så i dag, är på grund av att det går elever från Dalaberg där. Alltså att det går många "invandrare" där. Ja, jag vet. Maken till sorgligt resonemang får man leta efter, men så är det.

Första gången jag hörde talas om att det fanns en plan bakom placeringen av skolor, inklusive Ramnerödsskolan, var jag redan vuxen, men blev ändå häpen. Vem hade trott att samhällsplanerarna en gång i tiden hade varit så smarta?! För så här lärde jag mig, att när massor med stadsdelar byggdes i mitten av 1900-talet, så blandade man lägenheter, radhus och villor, för att olika sorters familjer skulle vilja bo där. Och till områdets skolor kom barn från alla familjerna, och i skolan blandades de olika sociala klasserna till skolklasser istället. Så i praktiken kunde förmannens och arbetarens söner se sig som jämlikar och bli bästa vänner. (Sosse-ideal? Ja, visst. Men vad är alternativet? Elitist-ideal? Nej, tack.)

Inför årets skolval har det blivit en del sagt om just Ramneröd, som får stå som exempel på skola som 'etniska svenskar' i allt större grad inte vill sätta sina barn i. Det sägs att de är rädda för att "invandrarna" ska trakassera deras barn, eller att de inte vill gå i en skola där resultaten är de lägsta i kommunen med omnejd. Rasistiska fördomar och ovilja att ta ansvar för det egna lärandet verkar vara dagens melodi, så det i sig är inget att förvånas över.

Samhällsklimatet är så klart inte längre som det var på min tid, och klimatet i skolorna ändras också. Det har blivit råare. Inte bara på Ramneröd, utan i alla skolor. Jag råkar höra en del om hur det är i skolorna i Uddevalla, och jag kan bara konstatera att till och med den vildaste killen på min tid skulle verka tam i jämförelse. För att inte tala om att dagens elever verkar dra det allt kortare strået när det kommer till inlärning av grundläggande kunskaper, som att läsa och skriva. Men det beror, enligt min uppfattning, inte på att lärarna är dåliga. Det finns helt andra anledningar till det.

Men ändå. "Svenskar" vill inte sätta sina barn i samma skola som "invandrarna", men ändå får man (enligt vissa) inte låtsas om att det bidrar till en segregation. Vi skulle kunna lära barn och ungdomar att stå sida vid sida och arbeta tillsammans, men istället fortsätter vi dela upp oss i ett 'vi' och 'de andra', där 'vi' har allt ansvar, och 'de andra' bara förstör. Tanken att "invandrarna" vill hjälpa till att bära Sverige, verkar inte slå många.

Men om jag nu ska dela med mig av en lärdom jag fått av att ha gått i Uddevallas värsta högstadieskola, så är det följande: en idiot är en idiot, oavsett hudfärg; en hygglig person är hygglig, oavsett hudfärg.

Jag är glad att jag gick på Ramneröd. Jag trivdes. Jag hade roligt. Jag stångade mig blodig på satsdelar och kemiska formler. Svor över utegympan. Jag fascinerades oändligt av en viss vithårig lärarinna, som jag såg som en sorts Gandalf-figur; lite mystisk och oerhört vis. Jag brände makrillen på hemkunskapen, och pluggade tyskaglosor på väg in i klassrummet och glosförhöret. Skolans nya iMacs hade snygga färger, och jag blev irriterad på klasskamraterna som snackade under den unika pianokonserten i aulan. Och så byggde jag en fungerande radio på tekniken. Jag är mer stolt över den nu än då.

När jag var tillbaka för att ta bilderna, förstod jag nästan inte hur jag kunde ha glömt den vackra inramningen av tall. Varför satt jag inte på bakgården varje rast och njöt av de höga träden och utsikten över Uddevalla och havet? Å andra sidan, något av en enstöring blev jag ju först under gymnasiet, så det var väl bäst att jag frotterade mig med vänner medan tid var. Allt det där vackra har ju väntat på mig ända tills nu. Det är jag tacksam för.

Härliga tider. Dåliga tider. Gympasal.