31 mars 2015

Länge leve kontanter

Jag var precis inne på Carlia Meatings hemsida och såg det här: "Vi är en kontantfri mötesplats". Jaha. Då var det inget för mig. Tack och hej!

Det är redan illa nog att bankerna vägrar befatta sig med kontanter, och därmed utsätter snart sagt hela landet för onödiga besvär och risker enbart för sin egen vinnings skull. Att en restaurang, vars filosofi påstås vara "att göra just dig nöjd", också säger nej till reda pengar är ofattbart.

Så nej, om Meatings vill gå storbankernas och kortutgivarnas ärenden genom att vägra ta emot mina kontanter ska de ta mig tusan inte få dra några siffror från mitt konto heller.

23 mars 2015

Det är förvånande lätt att bli pilgrim nuförtiden

När jag gick på Lelångebanan, i höjd med Helenedalsvägen, såg jag en liten skylt med texten 'Nutida pilgrimer' på en lyktstolpe. Skylten dök upp på några fler ställen, och givetvis undrade jag vad det handlade om.

Väl hemma fick jag reda på att det handlar om ett projekt att bland annat skapa sammanhängande pilgrimsleder med utgångspunkt i kyrkorna i Uddevalla kommun. Detta skulle vara ett sätt för Svenska kyrkan att få ett ökat "samspel med samhället" och "nå nutidens människor" (s. 2). Alla sätt är som bekant bra (förutom de dåliga då).

Ingen behöver övertyga mig om det potentiellt andliga i att vandra i en hyfsat lugn miljö. Hoppas projektet inspirerat i alla fall några till att gå mer.

Snö i morse. Snödroppar från en annan dag


21 mars 2015

Saker jag lärt mig på Lidl den här veckan:

  • Jula är egentligen bästa affären. Billigt och dessutom bra varor, sägs det (i kassakön).
  • Hallonbuskar är populärast. Inget snack om den saken.
  • Om man tror att kassapersonalen gjort fel så har man själv fel.

18 mars 2015

Björktrastar i parken

Vi måste prata om Lelångebanan

Alla vet vad Lelångebanan är, eller hur? Men vet alla att den egentligen inte heter så?

I alla fall visste inte jag det förrän bara några dagar sedan. Jag råkade få syn på 'Lelångenvägen' på en karta och undrade genast om det var ett misstag. Men nej, tydligen låg misstaget snarare hos mig själv.

I hela mitt liv har jag hört att det heter Lelångebanan. En googling visar på 1 330 träffar, däribland både Uddevalla kommun och Bohusläningen, så jag är inte ensam om att tro att det heter så.

Lelångenbanan får dock 2 040 träffar, med sidor från Wikipedia, TV4 och Sällskapet Lelångenbanan.

Förvirringen slutar dock inte där. Ta en titt på den här kartan:


Det finns en sjö som heter Lelång, och en som heter Lelången. Lelång är den större, vid Bengtsfors. Det är också där Lelångebanan slutar. Lelången är, som ni ser, betydligt mindre och ligger längre norrut, långt från någon gammal järnväg till Uddevalla.

En bana som går till Lelång borde i all rimlighetens namn heta Lelång-banan.

Om banan istället går tilll Lelången skulle den heta Lelången-banan.

Samtidigt hette företaget som drev järnvägen 'Uddevalla-Lelångens Järnvägsaktiebolag'. Kanske hette sjön faktiskt Lelången i slutet på 1800-talet? Ja, kanske. Eller så kallades den helt enkelt så, i bestämd form. Bjursjön heter trots allt inte Bjursjö. (Men då låtsas inte heller kartan att den heter något annat än Bjursjön, så vad är problemet uppe i Bengtsfors?) Och ibland kallas faktiskt Lelångebanan enbart för Lelången bland folk (bestämd form av 'Lelånge', eller mer historisk rest?).

Så hur ska vi förhålla oss till det här?

Personligen blir det på förljande vis: Lelångenbanan må vara det rätta, formella namnet, men i folkmun heter det Lelångebanan av någon anledning (kanske för att Lelångenbanan låter tetigt och känns onaturligt att säga?), och i det här fallet känns folkmunnens schvung både passande och charmigt. Därför kommer jag kalla det Lelångebanan. Och jag kommer inte vara ensam om att göra det.

17 mars 2015

I gränslandet mellan det okända och det välbekanta


 

Två veckor sedan snubblade jag runt på Lelångebanan i småregnet och tittade på mossa. Bara för skojs skull, så klart. Mosstittandet blev dock snabbt till en upptäcktsfärd när fötterna plötsligt styrde in på gångvägen mot Helenedal. Trots att jag ända sedan skolåren på Norrskolan har vetat (i teorin) vart den leder, så har jag aldrig följt den upp.


Men det gjorde jag inte den här gången heller. Istället lockades jag in i 'skogen' av en riktig hunk till stengärdesgård - lång, stilig och stenhård som han var.



Efter en snabb flirt fortsatte jag längs den breda stigen.


Och plötsligt såg vi (inte jag och hunken, utan jag och min trogna promenadkompanjon) bebyggelse. Närmare bestämt en institution av något slag, och vi hade ingen aning om var vi befann oss. Jag visste ju att vi gått mot Helenedal, och mitt hyfsade lokalsinne sa mig att vi borde vara nånstans åt det hållet, men kunde det vara möjligt att vi gått ända dit upp? Det gick ju så snabbt!

Således var det bara att gå till närmaste stora väg och spana efter ledtrådar. Som tur var fanns en busshållplats alldeles i närheten och vi fick snabbt besked - Myråsvägen.



Då var det sant trots allt. Vi hade inte hittat en exotisk, gömd del av Uddevalla. Det var en helt vanlig del av Uddevalla som vi nått på ett så smärtfritt sätt att det kändes som en dröm. Och jag kände mig dum. Alla skolutflykter som slutat vid Bjursjön... om jag bara hade vetat mer om vart gångvägen ledde, så hade jag kunnat spara in en halv kilometer på promenaden hem. (För de som inte vet hur elever känner sig efter en skolutflykt till Bjursjön, vilket ofta innebär orientering eller liknande: varje decimeter man slipper gå är fantastisk, varje decimeter man måste gå 'extra' är pest och pina.)

Nu var jag dock inte ens i närheten av hem, så vi vände om och gick tillbaka nästan samma väg vi kom. Det där 'nästan' ledde oss inte tillbaka till Lelångebanan, utan till Ulvstigen.


Därifrån var det bara att traska hemåt i vanlig ordning, på välkända gator. Och det hade till och med slutat regna.

Draken Elliott

14 mars 2015

Att gå vidare

Det är nu en vecka sedan polishelikoptern gjorde snäva svängar över stan och signalerade att något var på tok.

Jag har inte velat skriva något tidigare, för det fanns inget jag kunde säga som skulle hjälpa eller trösta. Det finns fortfarande inte, men livet går vidare. I alla fall för oss som har den fantastiska turen.

Under veckan som gått har jag istället reflekterat över begrepp som hämnd och förlåtelse. Att hämndaktioner inte skulle leda till något positivt, varken för individer eller samhället, förstår förhoppningsvis alla. Samtidigt kan man knappast förlåta gärningen.

Det var länge sedan jag insåg att det inte är de tuffaste killarna som skaffar sig vapen, utan de som är allra mest rädda. Och det är så klart också de mest rädda som har mest behov av att hävda sig. Detta har jag tänkt mycket på, speciellt efter att kommunfullmäktige manade "till kamp mot våld, droger och intolerans". Det som ligger bakom våld, drogmissbruk och intolerans är ju oftast rädsla. Så hur blir vi av med rädslan? Hur hjälper vi varandra att sluta vara rädda? Jag har inget bra svar på det, men jag är säker på att det finns många sätt, och att du som läser det här redan har kommit att tänka på minst ett.

04 mars 2015

Folkvandring till havet


En rad slumpaktiga anledningar ledde mig till Skeppsviken och Strandpromenaden idag. Där upptäckte jag att uddevallaborna vandrat man ur huse för att njuta av solen. På varje bänk satt damer och herrar med ansiktena vända mot himlen. Det var gulligt att se.

Mängden människor verkade dock vara något av en chock för flera. Min syster fällde en (inte alls överdriven) kommentar om att det var lika mycket folk där som på 5th Avenue i New york. Senare hörde jag en av alla flanörer kalla det hela en 'folkvandring'. Den nivån var det på.

Men visst var det fint väder. Ena sekunden svettades man, sedan frös man. Typiskt vår, med andra ord.



01 mars 2015

En samling vinterfåglar

Talgoxe, blåmes, entita (har jag fel på den, säg gärna till!)
Domherre, nötväcka, tofsmes.
Grönfink, steglits, grönsiska.
Rödhake, koltrast (hona), koltrast (hane).
Storskarv, strömstare, sothöna.
Vigg, gräsand (hona), myskand.