Två veckor sedan snubblade jag runt på Lelångebanan i småregnet och tittade på mossa. Bara för skojs skull, så klart. Mosstittandet blev dock snabbt till en upptäcktsfärd när fötterna plötsligt styrde in på gångvägen mot Helenedal. Trots att jag ända sedan skolåren på Norrskolan har vetat (i teorin) vart den leder, så har jag aldrig följt den upp.
Men det gjorde jag inte den här gången heller. Istället lockades jag in i 'skogen' av en riktig hunk till stengärdesgård - lång, stilig och stenhård som han var.
Efter en snabb flirt fortsatte jag längs den breda stigen.
Och plötsligt såg vi (inte jag och hunken, utan jag och min trogna promenadkompanjon) bebyggelse. Närmare bestämt en institution av något slag, och vi hade ingen aning om var vi befann oss. Jag visste ju att vi gått mot Helenedal, och mitt hyfsade lokalsinne sa mig att vi borde vara nånstans åt det hållet, men kunde det vara möjligt att vi gått ända dit upp? Det gick ju så snabbt!
Således var det bara att gå till närmaste stora väg och spana efter ledtrådar. Som tur var fanns en busshållplats alldeles i närheten och vi fick snabbt besked - Myråsvägen.
Då var det sant trots allt. Vi hade inte hittat en exotisk, gömd del av Uddevalla. Det var en helt vanlig del av Uddevalla som vi nått på ett så smärtfritt sätt att det kändes som en dröm. Och jag kände mig dum. Alla skolutflykter som slutat vid Bjursjön... om jag bara hade vetat mer om vart gångvägen ledde, så hade jag kunnat spara in en halv kilometer på promenaden hem. (För de som inte vet hur elever känner sig efter en skolutflykt till Bjursjön, vilket ofta innebär orientering eller liknande: varje decimeter man slipper gå är fantastisk, varje decimeter man måste gå 'extra' är pest och pina.)
Nu var jag dock inte ens i närheten av hem, så vi vände om och gick tillbaka nästan samma väg vi kom. Det där 'nästan' ledde oss inte tillbaka till Lelångebanan, utan till Ulvstigen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar