I gränslandet mellan det okända och det välbekanta

 

Två veckor sedan snubblade jag runt på Lelångebanan i småregnet och tittade på mossa. Bara för skojs skull, så klart. Mosstittandet blev dock snabbt till en upptäcktsfärd när fötterna plötsligt styrde in på gångvägen mot Helenedal. Trots att jag ända sedan skolåren på Norrskolan har vetat (i teorin) vart den leder, så har jag aldrig följt den upp.

Men det gjorde jag inte den här gången heller. Istället lockades jag in i 'skogen' av en riktig hunk till stengärdesgård - lång, stilig och stenhård som han var.

Efter en snabb flirt fortsatte jag längs den breda stigen.

Och plötsligt såg vi (inte jag och hunken, utan jag och min trogna promenadkompanjon) bebyggelse. Närmare bestämt en institution av något slag, och vi hade ingen aning om var vi befann oss. Jag visste ju att vi gått mot Helenedal, och mitt hyfsade lokalsinne sa mig att vi borde vara nånstans åt det hållet, men kunde det vara möjligt att vi gått ända dit upp? Det gick ju så snabbt!

Således var det bara att gå till närmaste stora väg och spana efter ledtrådar. Som tur var fanns en busshållplats alldeles i närheten och vi fick snabbt besked - Myråsvägen.

Då var det sant trots allt. Vi hade inte hittat en exotisk, gömd del av Uddevalla. Det var en helt vanlig del av Uddevalla som vi nått på ett så smärtfritt sätt att det kändes som en dröm. Och jag kände mig dum. Alla skolutflykter som slutat vid Bjursjön... om jag bara hade vetat mer om vart gångvägen ledde, så hade jag kunnat spara in en halv kilometer på promenaden hem. (För de som inte vet hur elever känner sig efter en skolutflykt till Bjursjön, vilket ofta innebär orientering eller liknande: varje decimeter man slipper gå är fantastisk, varje decimeter man måste gå 'extra' är pest och pina.)

Nu var jag dock inte ens i närheten av hem, så vi vände om och gick tillbaka nästan samma väg vi kom. Det där 'nästan' ledde oss inte tillbaka till Lelångebanan, utan till Ulvstigen.

Därifrån var det bara att traska hemåt i vanlig ordning, på välkända gator. Och det hade till och med slutat regna.

I och bakom Dalabergs centrum

Nötväcka!

Vattendroppar

Dalabergs centrum

Ingen kan anklaga Dalabergs centrum för att vara särskilt estetiskt tilltalande. Det blir inte vackrare med åren heller, av någon märklig anledning. Det jag alltid har undrat över är de "vita" takbalkarnas funktion. Det är uppenbart att de inte skyddar mot varken regn eller sol, men däremot är någon sorts kablar eller vajrar dragna igenom dem. Håller de kanske ihop byggnaderna? Skulle allt rasa om man tog bort dem? Eller... Det otänkbara... Tycker någon att det är snyggt?!

Det största tecknet på att tiden står stilla runt Dalabergs centrum är nog den här skylten. Det var ett tag sedan man såg den symbolen för Uddevalla kommun, eller hur? Hur många år sedan var det nu den slutade användas?

 

Jag har aldrig varit inne i Dalabergskyrkan... Det är ett streck i räkningen. Jag borde ta mig in på något sätt. Nu låter det som att jag tänker mig klättra över murar, smyga och bryta mig in genom låsta dörrar. De har säkert öppet då och då om alla andra kyrkor, som tur är, så det slipper jag nog.

Dalaberg - med ständig guldkant på vardagen

En av alla mina favoritplatser i Uddevalla är krönet på gång- och cykelvägen som leder söderut från Dalabergs centrum. Man går genom tunneln, knatar upp för den minimala backen - och plötsligt breder Byfjorden ut sig långt där borta och man riktigt slås av Uddevallas landskaps storhet. Ok, kanske inte, men typ. I alla fall blir jag alltid lika upplyft av utsikten, men då är jag som bekant också svag för sånt.

Bilderna är inte världsbäst på att visa på det jag vill ha visat, men den som vet vad jag menar vet; och den som inte vet kan med fördel försöka ta sig till platsen för att uppleva synen med egna ögon.

För skojs skull tycker jag att vi kan titta på ytterligare en bild tagen på samma plats, men vid en helt annan tidpunkt (närmare bestämt 7e januari 2010). Ser ni? Det är ju absolut förtjusande!

Hej. Hej då!

Den här gynnaren bor i korsningen Tant Gredelins väg - Tant Gröns väg.

Och därmed kommer jag från och med nu att hålla mig långt borta från nyss nämnda område.

Områdesrapport över Dalaberg och Hovhult

I slutet på förra veckan uppmärksammades chalmeristen Lisa Åhlströms områdesrapport över Dalaberg och Hovhult i och med en presentation av den samma på ett möte på Dalaberg.

Det som slår mig när jag läser pressmeddelandet är att Åhlströms positiva punkter - blandning av olika sorters boende, närhet till de flesta nödvändiga serviceställen och rekreationsområden - är precis det miljonprogramsområdena planerades för. Det är givetvis positivt att stadsplaneringen från den tiden faktiskt fortfarande fungerar, men tydligen är det ovanligt eftersom det presenteras så här?

Jag har tidigare bott på Hovhult och den enda invändningen jag har mot norra Uddevalla är att det är långt från centrum/Kampenhof. Det är ett sympatiskt område, och närheten till naturen (eller ja, militärområdet då för egen del) är ett enormt, guldglittrande plus i kanten. Jag säger bara: fält av blåbärsris fem minuters gångväg hemifrån.

Samtidigt går det inte att bortse från de sociala problem som kommunen koncentrerat i just dessa två stadsdelar. Många som skulle vilja flytta därifrån har helt enkelt inte möjlighet. Utländskt ursprung och ett utländskt namn är hinder på både arbets- och bostadsmarknaden. Självklart finns de som accepterar läget, är tacksamma över att över huvudtaget få leva och vara tillsammans med sin familj, och orkar därför inte klaga på det som finns. Men sedan finns också de som orkar engagera sig för en utveckling och förbättring. De flesta invandrare och flyktingar har ofta haft ett bra liv i sina forna hemländer; de är ofta välutbildade, framgångsrika och drivna, så jag har svårt för att bli förvånad över att de syns som engagerade och som en tillgång för områdets utveckling i Åhlströms rapport (som jag tagit del av i sin helhet och som jag tycker har många bra poänger).

Risken med att peppa områden som Dalaberg och Hovhult på detta sätt är att det framstår som att invånarna i princip är "nöjda med vad de har", och det i sin tur riskerar övergå till uppfattningen "de vill ha det så" eller "de behöver inga förbättringar". Det här tycker jag är farligt, och jag hoppas att de berörda är medvetna om vilka faror ett sådant skifte i uppfattning skulle innebära.