Hovhultsvägen, en sväng in på Kabelvägen och in på skjutfältet

När jag var yngre ville jag bygga ett slott på detta fält. Okej, jag erkänner. Jag vill fortfarande det.

Promenad genom Hovhult

Vackra höstfärger!

Den här räddningsvägen maskerad som allé har alltid varit en favorit.

Kvartersstuga.

Innergård på Melodivägen.

Äldreboende/serviceboende/vilken del som nu är vilken.

Vilken adress de här husen ligger på har jag fortfarande ingen aning om.

Mysig gångväg över en bergsknalle.

Mysigt, mysigt.

Istället för grusplan med fotbollsmål låg här en gång ett hyreshus.

Långt bort skymtar bussen som stannat vid Gånglåtsvägens busshållplats. Och först nu kom jag mig för att slå upp vad en gånglåt är.

Lååångt hus på Sångvägen.

Solrosor och vacker uteplats.

Hmm.. Jag minns inte ens att jag tog den här bilden...

En rufsig rackare.

Gångväg som leder till bland annat Hovhultsskolan.

Områdesrapport över Dalaberg och Hovhult

I slutet på förra veckan uppmärksammades chalmeristen Lisa Åhlströms områdesrapport över Dalaberg och Hovhult i och med en presentation av den samma på ett möte på Dalaberg.

Det som slår mig när jag läser pressmeddelandet är att Åhlströms positiva punkter - blandning av olika sorters boende, närhet till de flesta nödvändiga serviceställen och rekreationsområden - är precis det miljonprogramsområdena planerades för. Det är givetvis positivt att stadsplaneringen från den tiden faktiskt fortfarande fungerar, men tydligen är det ovanligt eftersom det presenteras så här?

Jag har tidigare bott på Hovhult och den enda invändningen jag har mot norra Uddevalla är att det är långt från centrum/Kampenhof. Det är ett sympatiskt område, och närheten till naturen (eller ja, militärområdet då för egen del) är ett enormt, guldglittrande plus i kanten. Jag säger bara: fält av blåbärsris fem minuters gångväg hemifrån.

Samtidigt går det inte att bortse från de sociala problem som kommunen koncentrerat i just dessa två stadsdelar. Många som skulle vilja flytta därifrån har helt enkelt inte möjlighet. Utländskt ursprung och ett utländskt namn är hinder på både arbets- och bostadsmarknaden. Självklart finns de som accepterar läget, är tacksamma över att över huvudtaget få leva och vara tillsammans med sin familj, och orkar därför inte klaga på det som finns. Men sedan finns också de som orkar engagera sig för en utveckling och förbättring. De flesta invandrare och flyktingar har ofta haft ett bra liv i sina forna hemländer; de är ofta välutbildade, framgångsrika och drivna, så jag har svårt för att bli förvånad över att de syns som engagerade och som en tillgång för områdets utveckling i Åhlströms rapport (som jag tagit del av i sin helhet och som jag tycker har många bra poänger).

Risken med att peppa områden som Dalaberg och Hovhult på detta sätt är att det framstår som att invånarna i princip är "nöjda med vad de har", och det i sin tur riskerar övergå till uppfattningen "de vill ha det så" eller "de behöver inga förbättringar". Det här tycker jag är farligt, och jag hoppas att de berörda är medvetna om vilka faror ett sådant skifte i uppfattning skulle innebära.