28 februari 2013

Torp svårt att missa?

Sommarbilderna påminner mig om en rätt lustig sak som hände i somras...

Jag var i centrum när en norskregistrerad bil hejdade mig. Norskan ville veta om Torp låg i närheten. Jag blev förvånad och skärrad; hur i hela friden ska jag lyckas dirigera henne till Torp? Från Asplundsgatan är det ju inte direkt bara 'rakt fram och till vänster'.

(Ja, jag tar sånt här är på fullaste allvar.)

Så jag frågade henne vilket håll hon kommit ifrån. Oslo, blev svaret, och jag var tvungen att ta mig för pannan. Hur skulle jag förklara för den här kvinnan att hon redan passerat detta mytomspunna Torp - ett av Sveriges största köpcentrum - utan att ha registrerat det? Jag generades djupt som uddevallabo.

Snart kom vi dock fram till att Torp låg vid Biltema - för Biltema hade hon minsann sett.

Kvinnan åkte vidare, men jag kunde inte släppa händelsen. Jag insåg att Torp verkligen inte ser lika storslaget ut som det låter på pappret och i reklam. Det är ju till största del platt. Och grått. Och tydligen inte alls vad kvinnan förväntat sig.

Det är väl så här man ska minnas sommaren om man bor på västkusten?


Hamngatorna



25 februari 2013

Ingen snygging


Nej, Göteborgsvägen är ingen snygging direkt vid den här tiden på året. Det är det visserligen få platser som är, men utan sommarhalvårets grönska ter sig Göteborgsvägen tämligen torftig. Det känns också smutsigt och övergivet, kanske för att trottoarerna är så breda men fotgängarna så få, för att bilar susar förbi i misstänkt höga hastigheter, och för att butikerna som finns verkar obesökta (med undantag för gymmet. Utanför där går man med risk för liv och lem på kvällen när ilskna bilister vill komma åt löpbanden, alternativt skynda hem till teve-soffan).

Och så är inte husen särskilt inspirerande heller. Men jag skulle inte vilja riva dem, för trist nog skulle nybyggda hus kunna vara ännu värre.

Nybyggt. Härligt.
Men efter alla likformiga hus längs Göteborgsvägen står den gamla idrottshallen, och jag är märkligt förtjust i den, trots att jag annars har svårt att uppbåda ömma känslor för idrott och dess lokaler. Och ingen är väl förvånad över att den hotas av rivning, som så mycket annat, som inte ser ut som en bunker.


Jag läser på Bohusläningens hemsida i dag att Söderskolan förmodligen ryker inom kort. Det vore dyrt att bygga om, och även om de byggde om, så skulle ingen vilja betala för dyrare bostadsrätter så nära en trafikerad väg. Hur de ska lyckas bygga ett nytt hus på samma plats, men så att trafiken inte längre stör går över mitt förstånd denna måndagsförmiddag (kanske vänder de då kortsidan mot, så bara några stackars satar får 'lida'?).

Men det är inte det att jag inte förstår varför man ska bygga nya hus på ställen där det står gamla hus som ingen vill använda. Jag förstår. Jag förstår ekonomin också (även om jag inte kan förstå bostadsrättshetsen i allmänhet). Jag önskar bara att resultatet inte alltid behövde bli så själlöst. Oorganiskt. Oromantiskt.

Ja, det är i mångt och mycket en fråga om design och estetik. Upplevelsen av Söderskolans bevuxna vägg kan inte ersättas, men varför måste det betyda att man inte ens försöker?


16 februari 2013

Mer bistra tider i kommunens ekonomi

Bohusläningen serverar den här morgonen en artikel om att kommunen måste spara 100 miljoner kronor inom ett par år för att hålla budgeten. Ekonomichef Erlandsson figurerar i artikeln, och han förklarar att läget beror dels på bortfall av skatteintäkter (i och med en ökad arbetslöshet), och dels på nödvändiga och oundvikliga investeringar i kommunala fastigheter.

Gott så.

Jag skulle dock vilja att någon räknade ut hur många arbetslösa det hänger på. Hur många skulle behöva få lön/inkomst för att kommunen ska slippa spara 100 miljoner? Vid vilken tidpunkt slog det över från 'acceptabel mängd arbetslöshet' till 'för mycket arbetslöshet'?

En annan sak jag gärna skulle vilja veta är om de nödvändiga investeringarna inte kunnat göras innan det blev akut, så att man slapp ta allt på en och samma gång? Nu ser det mest ut som att någon har skjutit problemen framför sig, kanske i hopp om att det magiskt ska lösa sig, eller i hopp om att någon annan tar ansvaret när den yttersta dagen kommer.

Mitt i stan