Det är nu en vecka sedan polishelikoptern gjorde snäva svängar över stan och signalerade att något var på tok.
Jag har inte velat skriva något tidigare, för det fanns inget jag kunde säga som skulle hjälpa eller trösta. Det finns fortfarande inte, men livet går vidare. I alla fall för oss som har den fantastiska turen.
Under veckan som gått har jag istället reflekterat över begrepp som hämnd och förlåtelse. Att hämndaktioner inte skulle leda till något positivt, varken för individer eller samhället, förstår förhoppningsvis alla. Samtidigt kan man knappast förlåta gärningen.
Det var länge sedan jag insåg att det inte är de tuffaste killarna som skaffar sig vapen, utan de som är allra mest rädda. Och det är så klart också de mest rädda som har mest behov av att hävda sig. Detta har jag tänkt mycket på, speciellt efter att kommunfullmäktige manade "till kamp mot våld, droger och intolerans". Det som ligger bakom våld, drogmissbruk och intolerans är ju oftast rädsla. Så hur blir vi av med rädslan? Hur hjälper vi varandra att sluta vara rädda? Jag har inget bra svar på det, men jag är säker på att det finns många sätt, och att du som läser det här redan har kommit att tänka på minst ett.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar