Ensam på bussen

Jag åkte tvåans buss hela vägen från Torp till Kampenhof, och inte en enda person klev på under hela sträckan.

En sån här monumental händelse måste man blogga om.

Han bar en grape i handen

En medelålders man promenerade med sin dam genom Söder.

Det var en ganska vanlig man.

Inget uppseendeväckande, men självsäker.

Förutom att han hade en grape i högerhanden.

En flammig, gulorange grape.

Han bar den inte skrytsamt. Inte utmanande. Inte kaxigt.

Han bar den lite gömt, vänd in mot kroppen. Men inte generat.

Som om han alltid bar på grapefrukter, och visste att folk skulle undra.

Så jag vände bort blicken, men såg ändå grapen för mitt inre öga.

Man kan inte ose det sedda.

Jag kan inte förneka vad jag såg.

Jag kan bara konstatera:

En man bar en grape genom Söder.

Han hade den i handen.

Böljande gräs

Det känns fortfarande konstigt att se så mycket grönska överallt. Jag antar att jag saknat det mycket mer än jag själv förstått. Bara en sådan sak som att kunna se högt gräs bölja... vilken ynnest!

Vår vaktmästare drog ut gräsklipparen idag. Klippt gräs kan inte bölja, men att någon klipper det betyder att det växer. Vilken härlig tid vi lever i!

Att gå vidare

Det är nu en vecka sedan polishelikoptern gjorde snäva svängar över stan och signalerade att något var på tok.

Jag har inte velat skriva något tidigare, för det fanns inget jag kunde säga som skulle hjälpa eller trösta. Det finns fortfarande inte, men livet går vidare. I alla fall för oss som har den fantastiska turen.

Under veckan som gått har jag istället reflekterat över begrepp som hämnd och förlåtelse. Att hämndaktioner inte skulle leda till något positivt, varken för individer eller samhället, förstår förhoppningsvis alla. Samtidigt kan man knappast förlåta gärningen.

Det var länge sedan jag insåg att det inte är de tuffaste killarna som skaffar sig vapen, utan de som är allra mest rädda. Och det är så klart också de mest rädda som har mest behov av att hävda sig. Detta har jag tänkt mycket på, speciellt efter att kommunfullmäktige manade "till kamp mot våld, droger och intolerans". Det som ligger bakom våld, drogmissbruk och intolerans är ju oftast rädsla. Så hur blir vi av med rädslan? Hur hjälper vi varandra att sluta vara rädda? Jag har inget bra svar på det, men jag är säker på att det finns många sätt, och att du som läser det här redan har kommit att tänka på minst ett.

Varvsromantik som säljtaktik?

När jag såg banderollerna på stan med Butlers nya namn blev jag glad över att man tänkte hylla Varvet på detta sätt. Sedan började jag fundera. Varför har man valt att göra det, just nu?

Bohusläningen gav svar på den frågan:

Sedan pratade vi om vad det finns att vara stolt över i Uddevalla och det är varvet, det var alla överens om.

Varvet är något som gästerna ofta pratar om. De kan själva ha jobbat där, eller pappa och farfar - varvet finns i Uddevallaborna.

Är det bara jag som blir ledsen över att det 'enda' att vara stolt över är en verksamhet som lades ner nästan 30 år sedan, och som enbart överlevde ens in på 60-talet tack vare massivt stöd från staten? Och som sedan lämnade ärr som knappt hunnit läka. Varvstiden var Uddevallas guldålder; vår senaste sådana får man anta.

Sedan läste jag arkitektens uttalanden:

– Då kände vi att vi kunde göra något spännande lokalt genom att plocka upp industriromantiken kring varvet i Uddevalla.
– Det finns så mycket referenser kopplat till det. Hela hipsterkulturen är ju jätteinspirerad av 1950-talet med sotarmössor, varvsarbetare och busig hamnkrog.

 Industriromantik... Hipsterkultur...

Jag är ganska säker på att den mest varvsromantiska gubben man kan hitta i kommunen ändå inte sitter hemma i en stuga inredd med plåt och nakna glödlampor. Vet ni varför? Jo, för att det är skittrist inredning som dödar själen. Hipsters får ursäkta, men jag är hellre människoromantisk. Jag skulle hylla de valkiga händerna och de svettiga overallerna. Yrkesstoltheten och sammanhållningen. Och jag skulle göra det genom att ge människorna det mjukaste, det finaste, och det vackraste.

Så nej, jag tror inte att en industriromantisk hipsterinredning är en passande hyllning till våra gamla varvsarbetare. För let's face it, samma inredning går igen överallt för tillfället. Det är inte ett dugg speciellt för Uddevalla.

Det är ett välbeprövat marknadsföringsknep att få sitt eget varumärke kopplat till något som har anor, eftersom människor i allmänhet upplever det som något positivt att något funnits länge, och om det gamla var omtyckt så kommer känslorna att i viss mån överföras till det nya varumärket. Det är precis det Butlers försöker göra. Jag hoppas de kommer övertyga mig om att det inte alls är så. Jag hoppas de kommer visa att deras kärlek till Uddevalla och Varvet är större än deras kärlek till industriarmatur och plåt.

Sett idag:

McDonaldspåse i en vild tango med vinden.

Hur blev det så här?

Jag skrev ett långt inlägg om försäljare, men nöjer mig istället med att konstatera: de flesta försäljare verkar inte kunna bete sig i civiliserade sammanhang. Och det är förfärligt att de ska anses vara bland de mest 'sociala' individerna vi har på arbetsmarknaden.

Balkongrökning stör ingen?

I huset där jag bor kan man vädra max fem minuter innan någons tobaksrök slingrar sig in genom fönstret. Och då menar jag verkligen max fem minuter. Oftast handlar det bara om en eller två. Ibland en halv.

Då och då kan man skratta och skämta om det. För det mesta är det dock frustrerande.

Att sova med sin granne

En morgon när jag vaknade - sådär när man vaknar men varken rör på sig eller ens öppnar ögonen - hörde jag att min näsa gav ifrån sig märkliga ljud varje gång jag andades ut. Till en början brydde jag mig inte. Sedan började jag undra om de där ljuden faktiskt kom från mig. Så jag höll andan. Och insåg att ljuden kom från min granne - på andra sidan väggen.

Grannen sov fortfarande, lugnt. Jag började andas igen, och hamnade så klart i otakt. Men jag låg kvar en stund och önskade min granne en strålande underbar morgon, sen när han slutligen vaknar, ovetande om att vi, ett tag, sovit tillsammans i perfekt harmoni.

Tack

Kvinnan på bussen som gav sitt barn bullar.

Mannen som imiterade en V12-motor.

De tre männen som skrattande gick in i lunchrestaurangen.

Kvinnan i vit kjol som inte tvekade att stiga fram och hjälpa till.

Killen och tjejen i svart som satte sig för att rita på kyrkogården.

De två barnen som lekte jage runt hyllorna i butiken.

De orangeklädda parkförvaltarna.

Den äldre herren som stod vid sidan av och låtsades att han inte hörde till gruppen av pensionärer på utflykt.


Alla lyckades de beröra mig bara genom att leva sina liv.

Det är synd om politiker

Det tycker i alla fall politiker, har jag förstått.

"– Folk gnäller alltid på politikernas löner men de ser inte vilket jobb de lägger ned", säger till exempel en moderat i Lund.

"Vi förväntas jobba ideellt" är rubriken på en artikel om lokalpolitiker som gnäller över sin (o)befintliga ersättning.

Att fritidspolitiker i kommunfullmäktige inte tjänar några summor att orda om, håller nog de flesta med om. Men det är inte heller oftast fritidspolitikerna som får sina arvoden höjda.

Samma moderat i Lund tycker att det är "för dåligt" att Lunds kommunalråd inte tjänar hälften av vad deras extremt (notera: min värdering) högavlönade kommundirektör gör. "Tjänstemännen har sprungit ifrån", säger han.

Som många påpekat i anslutning till Bohusläningens artikel om förslaget om ökade lönepåslag, så är det en viss, grundläggande, skillnad på tjänstemän och politiker. Tjänstemännen är anställda med krav på hög utbildning och erfarenhet; politikerna har röstats fram av ett folk som inte har något annat val än att tro på partiernas och kandidaternas löften om ett bättre liv, i ett bättre samhälle.

Självklart ska heltidspolitiker ha en lön som gör det möjligt för dem att försörja sig. Hur mycket inkomst som behövs för att försörja sig anses dock vara långt mindre än vad de flesta av dessa politiker redan tjänar. Fråga någon som lever på existensminimum, till exempel.

Argumentet att politiker förtjänar sina höga löner eftersom de bär ett så stort ansvar, tyder, enligt mig, mest på att man glömt vad för uppdrag man faktiskt har. Att vara kommunalråd är ett förtroendeuppdrag, och som sådant borde det vara en ära att ha fått det. Personligen tycker jag inte ens att det vore orimligt att heltidspolitikerna tjänade ruskigt lite, speciellt i förhållande till arbetsbördan. Som en undersköterska ungefär. Eller varför inte en lärare?

Det handlar inte om att straffa politiker för dumma saker deras fränder har gjort genom åren. Det handlar om att politiker inte är ett jobb bland alla andra, och om att få fram de människor som är villiga att göra jobbet, även om jobbet inte ger mängder med plus i kassan. Därför känns det konstigt när välbetalda politiker - som ju dessutom redan har lyxen att ha sitt drömjobb - vill ha ännu mer i lön.

"En konsekvens är att folk tror att politiker bara sitter där för pengarnas skull," säger en statsvetare vid Göteborgs universitet. Och han verkar veta vad han snackar om.

Betraktelser och tankar en snöig dag

Jag hade under förmiddagen skissat på ett kommande inlägg, om bland annat visioner som gör mig gråtfärdig, och om tio år gamla idéer för hur man ska liva upp centrum. Jag hade slagits av den hopplöshet som tydligen är gemensam för alla som vistas i Uddevalla en längre period. Utanför fönstret föll stora snöflingor, och jag bestämde mig för att gå ut i det renande snöfallet. Planlöst slirade jag fram på kall, nyfallen snö i riktning mot Hasselbacken. Parken låg tyst och tom, och lockade därför in mig i sin famn. Snön på buskarna fick mig att dra fram kameran, och medan jag var upptagen med att ta bilder, närmade sig ett par välklädda damer. När de gick förbi bakom mig hörde jag den enda damen säga till den andra: "Det finns fortfarande vackra platser i Uddevalla."

Hopplösheten smälte bort snabbare än snöflingorna på min ärm, men lämnade en eftersmak av vilsenhet. Visst finns det fortfarande vackra platser i Uddevalla, det vet jag mycket väl. Men vilka platser är värda att bevara - på riktigt - och vilka kommer att bli offer när visionärerna drömmer ihop sina solskensfantasier? Inget. Inget borde offras, tänkte jag medan jag vände om för att gå mot havet, ner längs Bäveåns kant. Det måste gå att förädla och förvalta på ett sätt som gör alla nöjda, och de flesta glada.

Jag fångade en doft av lunchpizzor som gräddades. Det är inte ofta det doftar pizza i centrum, konstigt nog. Kommungubbar plockade ner julbelysning, och i väntan på grön gubbe susade en lastbil förbi med kommunens slogan "Vi skapar god livskvalitet i Uddevalla", tätt följt av en långtradare som dundrade fram så hela Västerbron och jag gungade. I det ögonblicket skakade allt jag kände till.

Snön fortsatte falla, på min mössa, på mina axlar, in i min näsa. Enkronorna i plånboken rasslade när jag böjde mig ner för att ta en bild på två ölflaskor nedstuckna i snön. Som om det varit party. Det hade varit roligare om de inte gapat tomma. Festen var slut. Lika men olika stod de i snön. Som vilka uddevallabor som helst en dag som denna.

Efter en snabb blick över axeln kunde jag konstatera att jag var förföljd av en grupp mörkklädda män. De hängde på ett tag, men sedan skakade jag av mig dem. I alla fall i mitt huvud. I deras - och alla andras - huvuden var de förmodligen på väg tillbaka till jobbet efter en restauranglunch. Tacksam och lättad över att inte ha blivit förföljd av en trupp trötta ekonomer, fortsatte jag framåt.

Snön bredde ut sig, och kylan in sig genom lädret på mina skor. Under dem, skorna, fanns giftig mark. Mark som kanske inte längre finns om ett tag. Hur giftigt är det? Varför har kommunen inte sanerat det? Hur mycket har det spridit sig?

Skansberget tornade upp sig mot isfria vikar i molntäcket. Infrastrukturen blev ett oöverstigligt hinder. Jag blev stillastående. Malplacerad. Märklig. Mörk mot den vita drivan. Jag vände tillbaka. Följde föregångare över snötäcket, korsade harspår, skuttade upp på en parkering. Bilen med det ovanliga registreringsnumret var snyggt blå. Inte alls som himlen, men snygg ändå. Den oplogade gångvägen ledde mig tillbaka in mot centrum; de huvudlösa visionernas offer. De konservativa tråkmånsarnas högborg. Mitt hem.

Vad minns våra berg?

Jag började tänka på ljud när jag stod och tittade på kommunens nyårsfyrverkerier (som det för övrigt var värt att gå och titta på, även om det regnade rakt i ansiktet). Jag blev synnerligt fascinerad av fördröjningen mellan explosion och knall; det att vänta på ljudet som kommer att komma vilken sekund som helst... För ljudet kom, och det ruskade om mig, kastade runt på mitt inre som om det vore en boll i ett tomt rum.

Och ljudet kastades tillbaka. Det ekade. Det ekade mellan bergen på samma sätt som det ekade i mitt hjärta, och jag började tänka på Uddevallas berömda skålform, med berg på alla sidor. Jag undrade om fyrverkeriernas ekon låter speciella här, jämfört med en plats där det är platt.

Sedan började jag tänka på andra ljud. Jag försökte komma på vilka andra sorts ljud som ekat mellan våra berg genom tiderna. Det var - och fortfarande är - svindlande. Bergen måste ha hört allt. Smällar, sånger, gråt. Hammarslag, sågar och maskineri. Frasandet av kjolar, klappret av klackar. De döendes jämmer, de älskandes kuttrande.

Medan vi tappra blöta bombades med färg, ljus och ljud, funderade jag på vilka av alla ljud som färdats genom bergen, ner till grunden. Vad har fått Uddevalla att skaka i grundvalarna? Kanske har det inte varit något ljud alls, utan snarare händelser. De stora bränderna? Nedläggningen av varvet? Sådant som det fortfarande pratas om, som om det hänt igår?

Vilka sorger har vi trampat ner i marken?

Det finns de som inte gillar köpa på secondhand, eller överta dödas saker. De kan känna den gamla ägaren. Den gamla energin. Därför sysslar vissa med att rena energier med jämna mellanrum. Det är många som inte tror på sånt där - på att energier kan kännas och påverka oss - men när jag tänker på den högst osmickrande uddevalla-andan, den som säger att allt är skit och inget är värt mödan eller kommer att fungera, så kan jag inte låta bli att undra hur det skulle kännas om vi kunde rensa ut sorgerna och besvikelserna ur bergen och marken. Ut ur vår grund.

En skön jul för alla?

När datumen i december börja glida in på tjugo-nånting börjar det brinna i knutarna. Har man inte fixat alla julklappar än, så börjar det bli hög tid (förutsatt att man vill ge julklappar på julafton). Sista-minuten-klapparna brukar kännetecknas av en viss könlöshet, då det ska vara något som funkar att ge bort till de allra flesta.

Nu när det är 21a december har centrumhandlarna, i sin julbroschyr, så klart ett förslag på vad man kan köpa, så här innan de absolut sista, skälvande minuterna: glidmedel.

Jag vet att det är omoget, men jag kan inte låta bli att fnissa lite. Jag börjar tänka på alla möjliga situationer där någon har köpt glidmedel att ge bort i julklapp - och alla de reaktioner som kan bli resultatet.

För man köper knappast glidmedel till sin chef. Förmodligen inte heller till sina syskon, fastrar och morbröder eller kusiner. (Kanske är det tänkbart om man vill göra det lite pinsamt för dem vid klappöppningen. Eller om man har en etablerad kontakt mellan sig där man vet att glidmedel är svårt eftertraktat)

Då återstår de som redan har någon sorts sexuell relation. En relation där det är bekräftat sedan läge att det inte kan bli nån rajtantajtan utan glidmedel. Punkt. Att ge glidmedel till en partner som inte uttryckligen efterfrågat det, kan nämligen bli en mindre förolämpning om man har otur.

I vilket fall; här är fyra egenhändigt komponerade julklappsrim för alla som vill lägga glidmedel under granen i år.

När saker och ting börjar hetta till
och du märker att du inte längre kan sitta still
Ta då fram det här
tillsammans med den du håller kär


Pust, flås, stön och flämt
Detta kan inte vara ett skämt
Vips! går det i en väldig fart
och kanske blir det underbart


Älskade sockergryn, fantastiska du
Mina känslor för dig blir tydliga nu
Slit upp pappret, låt oss rymma
det börjar ju redan att skymma


Inget pliktskyldigt guldhalsband
Ingen resa till fjärran land
När du senare träffar på ditt ex
kan du säga: allt jag fick var sex

Terapeuter i buskarna

Jag är rädd för djur. Jag tänker mig att det beror på att jag aldrig egentligen umgåtts med ett.

En dag träffade jag en katt (inte den på bilderna) på stan. Jag har aldrig sett en så social katt tidigare. Vid tillfället hade jag sällskap av min syster, som fullkomligt älskar djur, till och med när de bits. Hon hälsade på katten när den nyfiket kom fram till oss. Sedan följde katten efter oss när vi gick vidare. Vi gjorde våra ärenden, och när jag återvände till platsen, fick katten syn på mig från andra sidan vägen. Hon rusade ut på vägen, hals över huvud. Som tur var hann bilen bromsa in.

Katten kom raka vägen fram till mig. Jag var ensam nu, och visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Hon strök sig mot mina ben, med svansen rakt upp. Och jag klappade den. Mer eller mindre skräckslaget.

När katten traskade iväg satte jag mig ner på en bänk i närheten för att vänta in min syster. Då kom katten tillbaka. Och hoppade upp bredvid mig. Lång och känslosam historia kort - trots att jag var mer än lite nervös för den, visade katten mig långt större tillgivenhet än jag trodde var möjlig mellan två främlingar. Och jag blev innerligt rörd. Och tacksam.

Nu är jag inte lika rädd för djur. Speciellt inte katter. Snälla katter.

Katten på bilderna var också snäll. Den patrullerade sitt område en tidig sommarmorgon, och eskorterade mig och min syster tryggt igenom det, innan den vände tillbaka.

Många katter i stan har inga halsband. Jag vet inte om katterna faktiskt är 'hemlösa', eller om deras människofamiljer helt enkelt inte bryr sig. Kanske är de märkta på annat sätt, vad vet jag? Jag hoppas bara de inte behöver råka illa ut.

Ingen skitsak

Ni får ursäkta, men jag tänker skriva lite om piss nu.

Bohusläningen hade en notis om att en man blivit bötfälld efter att ha kissat på ett hus i centrum. Gott så. Det är trots allt ett brott att urinera offentligt. Men till min förvåning vill folk försvara honom och - antar jag - sig själva.

Vissa kommentarer påpekar att det inte finns några offentliga toaletter i centrum som är öppna mitt på natten, efter att krogarna stängt. Om det faktiskt är så har jag ingen koll på (jag trodde den vid Kungstorget var öppen?), men jag får väl lita på att dessa människor har undersökt saken närmare.

Eftersom jag bor i centrum vet jag att det pissas lite varstans efter krogrundor; vi får ofta hoppa över mörkgula pölar utanför våra portar. Så någon kan ju försöka övertyga mig om att varenda drill som slås på stan är resultatet av den svåraste sorten av trängande nöd. För om man varit på krogen halva natten, så har man haft tid att tömma blåsan ett par gånger innan stängning - om man velat det.

Jag tror snarare det kan vara så här. Fulla människor är ofta odrägliga. De är övertygade om att just deras behov är oantastbara. Så de gör vad som än känns bra. När det börjar tränga på lättar de helt enkelt på trycket.

Det vore inte ett så äckligt problem om det inte vore för att dessa folk dessutom vill ha avskildhet när de begår sitt brott (kanske just därför?). Så de pissar in i hörn, nischer och uppgångar. Där det finns tak och väggar. Där inte ens regnet kommer åt att spola bort det som producerats.

Om man inte är herre över sin blåsa, gör man kanske bäst i att planera sina utekvällar på ett sätt som låter en uträtta sina toalettbehov på för avseendet anpassade faciliteter. Det är löjligt att skylla på att det inte finns nattöppna toaletter. Alla som har sinnet kvar att leta upp en sådan skulle nämligen också klara av att inse konsekvensen av att kissa på golv och stenplattor (det vill säga, att det ligger kvar en lång stund och är äckligt för andra), och istället sikta på något annat.

Dessutom är det ohyfsat att blotta sig i sammanhang där åskådarna varken bett om det eller betalat för det.

Sommarstaden - chic eller sjaskig?

Under sommaren har man på stan kunnat plocka åt sig den här broschyren. Det är inget märkvärdigt med den egentligen; den är full av annonser från näringsidkarna som brukar finnas med i dylika sammanhang. Nej, det jag funderat på är utsidan.

Så det är så här centrumhandlarna vill att centrum ska se ut på sommaren? Klocktornet, den vita båten, den fina gamla lyktstolpen, kullerstenarna, uteserveringen... och så en chic dam som shoppat loss, samt en dam med en liten gosse vid handen.

Och jag känner inte igen mig alls.

Jag vet att det här ska vara idealet; bilden som ska komma upp i huvudet när man tänker på hur det är att sommarshoppa i centrum, men det är långt ifrån vad jag tänker på. Därför bidrar jag här med intryck och observationer som gjorts ute i den verkliga sommarstaden (obs. flera saker förekommer året om):

• stormagade gubbar som sitter på bänkarna och 'tittar på folk' (läs: stirrar skamlöst)
• tunna tanter i dunjacka trots att det är över 20 grader varmt.
• berusade män i varierande grad av fysiskt och psykiskt förfall.
• ungdomar i sweatpants (det som förr i tiden kallades mjukisbyxor).
• småkillar som drar runt med colabrukar och lösgodispåsar i händerna.
• tonåriga tjejer som tar vägen om Kicks för att spreja på sig lite parfym innan de snabbt drar vidare.
• människor med hund.
• stressade småbarnsföräldrar som förnekar sina barn godisaskar medan 'vuxengodis' (läs: öl och sprit) fraktas i barnvagnen.

Inget marknadsförare vill visa upp kanske, men likväl en del av staden vi älskar.

Vilken överraskning att de rekommenderar annonsörerna som betalat för att få en plats i broschyren...

Snöplogar

Jag gillar kullerstenar. De är fina. Inte nog med det; de är fortfarande fina efter att någon grävt upp hela gatan (jämför fula 'lappar' av svart asfalt på annars åldrat grå vägar).

Där jag bor är det kullerstenar på gatan. När det snöat kommer snöplogen tidigt på morgonen/mitt i natten. När snöplogen skrapar över kullerstenarna låter det rejält, speciellt eftersom det ekar bra mellan husen också. Det är svårt att inte vakna av (o)ljudet.

Jag klagar inte. Även jag inser att snön måste röjas så att folk och varutransporter kommer fram utan onödigt stora problem. Dessutom brukar snöplogens framfart signalera att det snöat, och det gillar jag.

Däremot undrar jag hur plogförarna känner sig. Är de medvetna om att de väcker hela hus? Får de dåligt samvete, eller anser de att de förtjänar allas eviga tack? (Lönen verkar dock vara tack nog...) Är de kanske till och med sadister, som medvetet kör fram och tillbaka... fram och tillbaka... flera gånger?

Hur som helst, det har snöat i natt. Jippi!

Svar till okänd ungdom med lapp på stan

Lappen har funnits runt om på stan de senaste veckorna.

Kära L,

Vi har alla förväntningar på oss av olika slag. Att ungdomar förväntas agera som vuxna är dock en halvsanning. En ungdom kommer undan med så otroligt mycket mer än vad en vuxen gör, men det vet du inte nu. Inte än.

Du har rätt i att ni fortfarande är barn. Därför kommer ni också undan med att vara lite barnsliga och omogna då och då. Samtidigt vill era föräldrar att ni ska börja tänka längre än näsan sträcker sig och bli ansvarstagande vuxna.

En annan sak som ökar förväntningarna på er är faktiskt ni själva. Vissa ungdomar har fasligt bråttom att bli vuxna. De vill inte bli sedda som barn; de vill flytta till egen lägenhet, gå på krogen, resa jorden runt och förlova sig. De som har bråttom förstör för er som vill ta det lugnt. Ibland är det tvärtom, men det vet du säkert redan.

Säkert vet du också att dina lärare en gång i tiden var ungdomar. De gick också på högstadiet och i gymnasiet och tvingades läsa alla de där ämnena samtidigt. De kanske inte alltid minns hur det var, men de vet att de varit i samma situation, och de vet att de klarade av det. Därför vet de också att du och dina vänner kommer att klara av det, om ni bara hittar motivationen.

Många tycker att det är lärarna som ska motivera eleverna. Alla lärare lyckas inte med det. Det är ofta ett hårt slag för dem. På sätt och vis har de ju misslyckats med sitt jobb när det händer. Ingen vill misslyckas, så de gör allt för att ni ska komma igång. Vissa lärare fuskar till och med; sätter godkänt fast det egentligen inte alls var det. Då ser det i alla fall ut på pappret som att de lyckats. Andra lärare orkar inte bry sig ifall ni lär er något eller inte. Det är ju i slutändan bara ert eget problem.

Det där med att hota er med 'F' om ni inte lämnar in saker i tid; jag har två förklaringar till varför lärare väljer att ljuga för er. Det första är att lärarna vill förbereda er på arbetslivet - oavsett om ni hamnar på McDonald's eller drömjobbet, så vet de att man måste hålla tider och deadlines på jobbet. Det går liksom inte att komma med sin offert en vecka senare, eller sminka fotomodellen sen när man orkar, nån gång i morgon kanske. Det handlar om att kunna ta ansvar för sina tilldelade uppgifter och planera sin tid.

Den andra förklaringen är att lärarna själva vill kunna planera sin tid och ta ansvar för sina uppgifter. De är trots allt på jobbet, och det är vad som krävs av dem. De vill kunna ta bunten med inlämnade uppgifter på fredag så att de kan börja jobba med dem och bli klara med alla samtidigt. Om Pelle, Tina, Niklas och Robert kommer med sina uppgifter på måndag och tisdag och onsdag eller till och med nästa månad, ja, då kan läraren inte arbeta effektivt. Du vet säkert själv hur det är när uppgifter blir hängande efter en och det bara kommer mer och mer saker man måste göra. Det är jobbigt, oavsett om man är lärare eller elev.

För tro inte att dina lärares jobb enbart består av det som du ser att de gör i klassrummet. O nej. Det finns mängder med saker de behöver göra. Faktum är att de har så många uppgifter över sig att de måste ta hem jobbet jämt och ständigt. Era uppgifter ligger förmodligen på lärarnas köksbord, soffor och sängar regelbundet. Att jobba som lärare är överlag ett otacksamt jobb. Inte blir man rik på det heller.

Du skriver att du är helt beroende av dina klasskompisar för att få stöd, både med skolan och med livet i övrigt. Jag tycker att du är lyckligt lottad. Det finns nämligen de som inte har några kompisar alls. Du kan säkert gissa vilka de är i din skola. Ibland har man dock fel; ibland är den som man trodde var ensam inte alls så ensam utanför skolan, men ofta har man nog ändå rätt.

Du verkar ha haft livsbanan utstakad: grundskola - gymnasiet - universitet - jobb. Jag tänker nu berätta något för dig som många inte vill berätta för ungdomar: jobb kan du få utan utbildning. Det viktiga är arbetslivserfarenhet och/eller kontakter. Om du vill ha jobb efter studenten, skaffa jobb redan nu. Visste du att ungdomar som vänt hamburgare på helgerna har större chans att få jobb efter studenten än de studenter som "bara" har högsta betyg? Och visste du att den största chansen att få jobb får man om man har ett nätverk av kontakter? Det är det första de tipsar om på arbetsförmedlingen: "Känner du någon som kan hjälpa dig att komma in på ett företag?".

Om studier på universitet är det du drömmer om så underlättar höga slutbetyg från gymnasiet helt enkelt för att man slipper vänta på att komma in där man önskar. Däremot stämmer det att ni gör bäst i att veta vad ni vill jobba med redan på gymnasiet i de fall ni vill ha praktiska yrken. Kock, servitör, bilmontör, elektriker, hästskötare... Kurserna, praktiken och erfarenheten kan vara svåra att få på annat håll efteråt. Tyvärr.

Varför tror du att alla vill in i ekorrhjulet? Du nämner själv att hjulet är tryggt, och jag tror att du har alldeles rätt i det. Har du märkt vad som händer om någon inte passar in i ramarna, om någon inte är normal? Ja, du hör ju. Ingen vill vara onormal, för det betyder att man hamnar utanför.Vissa personer tar det här på större allvar än andra. Vissa vill vara utanför, för de har insett att det är först när man är utanför som det inte längre är läskigt att hamna där.

Det kanske är svårt att tro, men vuxna vill inte att fösa bort dig från dina drömmar. De kanske önskar att dina drömmar skulle se ut lite mer som deras drömmar gör, men det betyder inte att de alltid försöker förstöra för dig. Föräldrar kan vara dumma, men ofta skärper de sig om man visar att man kan ta ansvar för sig själv och jobba för att nå sina drömmar.

Roligt att höra att du hade en underbar sommar med dina vänner. Återigen, du är lyckligt lottad. Du och dina vänner verkar ha fått en riktig tankeställare, och det är bra. Tankeställare är roliga och jobbiga på samma gång. Ni tror att alla har Volvo, villa och vovve, men så är det faktiskt inte. Jag vågar till och med påstå att många av dem som har det önskar att de inte hade det. Många hoppar på ekorrhjulet utan att vara medvetna om det förrän långt senare, när det är för sent.

Det är inte heller alla som har familj vid 30. Faktiskt blir det allt vanligare att man väljer bort familj för att man vill göra samma saker som ni ville göra, fast mycket längre, resten av livet. Vad är en familj förresten? Kan tre vuxna killar vara en familj? Måste det finnas ett barn i en familj?

Jag är glad och stolt över att du insett hur konstigt du och dina vänner tänkte, men det är nu det svåra börjar. Du måste "walk the talk". Du vet att du inte vill hamna i ekorrhjulet, så se till att du inte gör det heller.

Känner du alla personer i Uddevalla? Vad är det som hindrar dig från att träffa nya människor här istället för i Göteborg en onsdag? Jo, det är ramarna. "Men de är inte den sortens människor jag vill träffa", kanske du säger, för att du inte tycker att du har något gemensamt med dem. Vi bygger alla våra egna ramar, och det är dina ramar som fått dig att tro att det bara går att umgås med en viss sorts person (helst någon så lik dig själv som möjligt?).

Är enda hindret för din tågluff verkligen att skolan bara beviljar 5 dagar ledigt? Vi kommer inte ifrån att du är lyckligt lottad. Andra ungdomar har problem att finansiera sina resor, och ytterligare andra lyckas aldrig få ihop tillräckligt med pengar. Men allt det här vet du väl; att det finns de som har det mycket sämre än vad du har, och således inte ens vågar tänka på att försöka ta sig ur ekorrhjulet. Varför har vissa folk det dåligt ställt förresten?

Det är tragiskt att vi i Sverige i dag väljer att medicinera våra ungdomar istället för att försöka lära dem hur man ska hantera sina problem på annat sätt. Över huvud taget råder det grav övermedicinering i vårt land. På äldreboendena proppas vår äldre fulla med medel för att de ska hålla sig lugna och vara lättare att ta hand om. Då handlar det inte om aggressiva personer, utan om vanliga gubbar och gummor som annars skulle vilja gå ut och röra på sig då och då, eller helt enkelt göra något annat än titta på tv hela dagen.

Faktiskt är det inte bara unga och äldre som får medicin i onödan. Många väljer det frivilligt. Sömnmedel och antidepressiva medel är givna alternativ för många nuförtiden. Det är lättare att ta medicin än ändra sättet man lever på. Samma sak med självmord. För många är det lättare att ta livet av sig än att ändra på livet man lever. Ramarna; normerna och reglerna, är så starka att många inte ser ett liv utanför dem: anpassa sig eller dö. Men det finns alternativ. Många alternativ. Som tur är har du och dina vänner redan insett det, och det glädjer mig att du försöker få andra medvetna om vad det är för krafter som faktiskt styr våra liv, ibland åt ett håll vi aldrig ville gå.

Jag hejar på dig.

Ta hand om dig.

Avloppslördag

På lördag håller kommunen i en informationsdag med allt som behövs när man ska installera ett eget avlopp. De har döpt dagen till något så läckert som Avloppslördag.

Jag tycker vi ska stanna upp ett ögonblick och passa på att uppskatta våra kommunala avlopp.

Tack för att ni finns. Ni är en ren fröjd när ni fungerar, och när ni inte fungerar gör ni det så tydligt att vi är beroende av er. Förlåt för att vi missköter er och glömmer bort er ibland. Jag hoppas alla tusentals kilometer av er mår bra och är vid god vigör, så att vi kan fortsätta njuta av era generösa tjänster. Och evigt tack till alla som är anställda för att ta hand om er, och rå om er. Ni är ett oslagbart team. Tack.

Tack.