Jag började tänka på ljud när jag stod och tittade på kommunens nyårsfyrverkerier (som det för övrigt var värt att gå och titta på, även om det regnade rakt i ansiktet). Jag blev synnerligt fascinerad av fördröjningen mellan explosion och knall; det att vänta på ljudet som kommer att komma vilken sekund som helst... För ljudet kom, och det ruskade om mig, kastade runt på mitt inre som om det vore en boll i ett tomt rum.
Och ljudet kastades tillbaka. Det ekade. Det ekade mellan bergen på samma sätt som det ekade i mitt hjärta, och jag började tänka på Uddevallas berömda skålform, med berg på alla sidor. Jag undrade om fyrverkeriernas ekon låter speciella här, jämfört med en plats där det är platt.
Sedan började jag tänka på andra ljud. Jag försökte komma på vilka andra sorts ljud som ekat mellan våra berg genom tiderna. Det var - och fortfarande är - svindlande. Bergen måste ha hört allt. Smällar, sånger, gråt. Hammarslag, sågar och maskineri. Frasandet av kjolar, klappret av klackar. De döendes jämmer, de älskandes kuttrande.
Medan vi tappra blöta bombades med färg, ljus och ljud, funderade jag på vilka av alla ljud som färdats genom bergen, ner till grunden. Vad har fått Uddevalla att skaka i grundvalarna? Kanske har det inte varit något ljud alls, utan snarare händelser. De stora bränderna? Nedläggningen av varvet? Sådant som det fortfarande pratas om, som om det hänt igår?
Vilka sorger har vi trampat ner i marken?
Det finns de som inte gillar köpa på secondhand, eller överta dödas saker. De kan känna den gamla ägaren. Den gamla energin. Därför sysslar vissa med att rena energier med jämna mellanrum. Det är många som inte tror på sånt där - på att energier kan kännas och påverka oss - men när jag tänker på den högst osmickrande uddevalla-andan, den som säger att allt är skit och inget är värt mödan eller kommer att fungera, så kan jag inte låta bli att undra hur det skulle kännas om vi kunde rensa ut sorgerna och besvikelserna ur bergen och marken. Ut ur vår grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar