Jag hade under förmiddagen skissat på ett kommande inlägg, om bland annat visioner som gör mig gråtfärdig, och om tio år gamla idéer för hur man ska liva upp centrum. Jag hade slagits av den hopplöshet som tydligen är gemensam för alla som vistas i Uddevalla en längre period. Utanför fönstret föll stora snöflingor, och jag bestämde mig för att gå ut i det renande snöfallet. Planlöst slirade jag fram på kall, nyfallen snö i riktning mot Hasselbacken. Parken låg tyst och tom, och lockade därför in mig i sin famn. Snön på buskarna fick mig att dra fram kameran, och medan jag var upptagen med att ta bilder, närmade sig ett par välklädda damer. När de gick förbi bakom mig hörde jag den enda damen säga till den andra: "Det finns fortfarande vackra platser i Uddevalla."
Hopplösheten smälte bort snabbare än snöflingorna på min ärm, men lämnade en eftersmak av vilsenhet. Visst finns det fortfarande vackra platser i Uddevalla, det vet jag mycket väl. Men vilka platser är värda att bevara - på riktigt - och vilka kommer att bli offer när visionärerna drömmer ihop sina solskensfantasier? Inget. Inget borde offras, tänkte jag medan jag vände om för att gå mot havet, ner längs Bäveåns kant. Det måste gå att förädla och förvalta på ett sätt som gör alla nöjda, och de flesta glada.
Jag fångade en doft av lunchpizzor som gräddades. Det är inte ofta det doftar pizza i centrum, konstigt nog. Kommungubbar plockade ner julbelysning, och i väntan på grön gubbe susade en lastbil förbi med kommunens slogan "Vi skapar god livskvalitet i Uddevalla", tätt följt av en långtradare som dundrade fram så hela Västerbron och jag gungade. I det ögonblicket skakade allt jag kände till.
Snön fortsatte falla, på min mössa, på mina axlar, in i min näsa. Enkronorna i plånboken rasslade när jag böjde mig ner för att ta en bild på två ölflaskor nedstuckna i snön. Som om det varit party. Det hade varit roligare om de inte gapat tomma. Festen var slut. Lika men olika stod de i snön. Som vilka uddevallabor som helst en dag som denna.
Efter en snabb blick över axeln kunde jag konstatera att jag var förföljd av en grupp mörkklädda män. De hängde på ett tag, men sedan skakade jag av mig dem. I alla fall i mitt huvud. I deras - och alla andras - huvuden var de förmodligen på väg tillbaka till jobbet efter en restauranglunch. Tacksam och lättad över att inte ha blivit förföljd av en trupp trötta ekonomer, fortsatte jag framåt.
Snön bredde ut sig, och kylan in sig genom lädret på mina skor. Under dem, skorna, fanns giftig mark. Mark som kanske inte längre finns om ett tag. Hur giftigt är det? Varför har kommunen inte sanerat det? Hur mycket har det spridit sig?
Skansberget tornade upp sig mot isfria vikar i molntäcket. Infrastrukturen blev ett oöverstigligt hinder. Jag blev stillastående. Malplacerad. Märklig. Mörk mot den vita drivan. Jag vände tillbaka. Följde föregångare över snötäcket, korsade harspår, skuttade upp på en parkering. Bilen med det ovanliga registreringsnumret var snyggt blå. Inte alls som himlen, men snygg ändå. Den oplogade gångvägen ledde mig tillbaka in mot centrum; de huvudlösa visionernas offer. De konservativa tråkmånsarnas högborg. Mitt hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar