I södra bergen - enligt Arsenius

Jag har läst Sam Arsenius bok Västkuststäder - tvänne sommarskizzer (1905), och av förklarliga anledningar fastnade jag bland annat för beskrivningen av Frankensberg och området däromkring, ner mot Bäveån. I alla fall tror jag att det är vad som beskrivs. Bristen på angivna namn och en över hundra år gammal text gör det lagom svårt att avgöra vad som är vad. Men ändå känns det hela väldigt bekant...

I södra bergen.

Det fanns delar af staden söder om ån, två grupper, helt olika som karaktär, en stadsdel i bergen och en på plan mark, väster om bergen.

[...]

Närmast ån, sluttande ned mot densamma, på terrassformigt lagda plan, låg en lummig trädgård, rik på fruktträd, på hallon- och andra bärbuskar och öfverst i densamma i en bädd af hvita svärdsliljor med sin af veranda prydda fasad, snedt mot ån, den villa, som förr tillhörde en af familjerna i släkten. Infälld i den höga kajen vid bron, alldeles utanför trädgårdens område, syntes en hög brant, smal trapp med omkring tjugo trappsteg, särskildt lämplig för en akvarellstudie, under den täta bladmassan af en praktfull lind, som reste sig invid.

Ofvanför villan, utefter gatan sträckte sig en af stora stenar byggd terrass till mer än en manshöjd, kantad af en klippt hagtornshäck och innanför häcken dolde en bollformad kastanje större delen af ett gammaldags, gult trähus. Strax därpå trängde bergsutsprång in och redan här och i lång fortsättning utefter de branta berg, som kantade gatan och dess fortsättning som landsväg söderut, syntes kåkar och stugor i bergshyllorna, till hvilka raka eller bugtade långa smala trappor och trappstigar förde.

Åtskilliga tvärgator eller tvärgränder, delvis sprängda, delvis bildade genom naturliga förklyftningar och rämnor, öppnade sig i dessa berg.

[...]

De mest pittoreska motiv mötte öfverallt. I afsatser, på utsprång, invid bergväggarna, högt upp, långt ner, allt efter som de naturliga formationerna inbjudit, befunno sig stugor och gårdar, med dithörande smala, höga sten- eller trätrappor.

Storvuxna träd, popplar, kastanjer, pilar skugga emellanåt gränderna med sina täta löfhvalf. Här stupa väggarna branta, tränga sig tillsammans, där vidga de sig, blifva mera sluttande, bilda öppna platser, där backarna föra upp till höjden af en bergskägla. Gamla, nästan fallfärdiga hus omväxla med bättre bibehållna, omgifna af små trädgårdar, grönsaksland, plank eller höga, skyddande hagtornshäckar. Öfverallt tegelpannstak, och träväggar i olika sorters gula färger, någon gång röda, mera sällan omålade, arbetarekvarter, fyllda af barnungar, och tvättkläder på tork, hopgyttrade och måleriska, så nära stadens stora torg, men alldeles dolda därifrån, och dolda ända tills man började sno i klyftorna.

Man kunde icke tro att en stad med så pass liten trängsel i byggnadsplanen, och så mycket fritt i den närmaste omkretsen, skulle äga kvarter, ja, en hel liten stadsdel, som gjorde intryck af att tillhöra en verklig storstads aflägsnaste utkanter, fullkomliga gömställen, som försvunno till och med då man kom upp på höjderna invid. Måhända skulle dessa bostäder utlagda på plan mark icke tagit sig mycket vidlyftiga ut, men det var bergen, det invecklade, det mäktiga hos desamma, dessa klippiga branter, dessa energiskt inskurna hyllor och terrasser, som gjorde något trefligt af hvarje stuga, något helt af allt som förenade sig med desamma.

(S. 31-33)