Vad är detta? Slaget vid Uddevalla? Har det funnits ett sådant också?
Jag tycker att en händelse som fått en egen sida på
Wikipedia (inte bara på svenska, utan också på engelska, franska och ryska), och som fått Kuröds bro att vara en av posterna i fjärde bandet av
'Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige' (1863), borde vara lite mer allmänt känt i staden där det hela utspelades. Kanske till och med så känt att det skulle nämnas i Uddevallas skolor, om än i förbigående, när man ändå pratar om en sådan känd figur som rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie.
Därför kommer jag nu berätta om slaget vid Uddevalla, .
Året är 1677. Freden i Roskilde hade gjort Bohuslän och Uddevalla svenskt 18 år sedan, men svenskheten gav inte någon långvarig fred för Västkusten. Storpolitik hade tvingat Sverige in i ett krig på kontinenten, och därmed hamnade man också åter i krig med unionen Danmark-Norge.
Medan svenska armén slogs i Mark Brandenburg hade danska kungen invaderat Skåne två år tidigare, och ett år tidigare hade trupper från Norge (som jag kommer kalla norska, trots att de kanske formellt ska ses som danska), under befäl av ståthållare Ulrik Frederik Gyldenlöve, också invaderat Bohuslän och tagit över bland annat Uddevalla.
Kung Karl XI skickade då Magnus Gabriel De la Gardie till västsverige för att hantera situationen. 12 juni anlände han i Göteborg, och det dröjde inte länge förrän han brevledes klagade hos kungen att soldaterna han fått var i dåligt skick, och senare att drygt häften av dem - just "Dalkarlarne" - var mycket besvärliga som inte ville följa order och bara längtade hem.
Närvaron av De la Gardies bångstyriga soldater får i alla fall de norska trupperna att dra sig tillbaka norrut. När ryktet når De la Gardie att fienden dragit sig tillbaka över Svinesund, avancerar han till Uddevalla och låter sin armé slå sig ner där, på "gamble skantzen". Därifrån skickas sedan delar av trupperna till Orust och Tjörn för att ta kontrollen över de strategiskt viktiga områdena.
Norrmännen dyker dock upp till havs, i sunden mellan öarna. Ett motanfall och en storm senare måste de dra sig tillbaka, och De la Gardie kan beordra sina män att börja bygga ett redigt försvar.
Bara ett par dagar senare, 24 augusti, nås De la Gardie av nyheten att norrmännen är på väg tillbaka över Svinesund. Trots att informationen på inget sätt är bekräftad, börjar man samla ihop trupperna, som spritts ut över kusten, till Uddevalla och Kvistrum igen.
Det gick en dag och ingen fiende syntes till i Kvistrum. Inte hade man fått några varningar från de utskickade spanarna heller. Överstelöjtnant Durel lät sig dock inte lugnas, och vid närmare inspektion visade det sig att de norska förtrupperna, och en del av huvudtruppen, redan anlänt.
Kurir med meddelandet skickades till De la Gardie i Uddevalla, som svarade att man skulle hålla vakt och invänta överste Breitholtz, som varit på Orust.
Morgonen 27 augusti anlände så Breitholtz till Kvistrum, och välkomnades av att norrmännen började skjuta med 10 kanoner. Breitholtz skickade bud till De la Gardie och meddelade han inte visste hur länge han skulle kunna hålla ställningarna. De la Gardie svarade att ställningarna måste hållas, och begav sig själv mot platsen. Innan han kom fram möttes han dock av en kurir som meddelade att svenskarna redan förlorat och höll på att som bäst marschera mot Uddevalla, som skulle bli nästa led i försvaret.
När De la Gardie återvände till Uddevalla fick han dock höra att Dalkarlarna inte längre var pålitliga, och beslut togs att lämna Uddevalla och istället dra sig till Göta älv, där man bättre kan försvara sig. Norrmännen sades vara kvar vid Kvistrum, och det fanns gott om tid för svenskarna att ta sig över Kuröds bro, denna smala passage österut som enkelt skulle kunna raseras för att sinka norrmännen.
Reträtten planeras, och 28 augusti sätts vakter ut ifall norrmännen mot all förmodan skulle hinna ikapp de retirerande svenskarna, och de mest långsamma enheterna skickas iväg först. När det sedan är dags för infanteriet att ge sig av nås man av nyheten att norrmännens huvudstyrka redan är i närheten. Enligt svenskarnas beräkningar var det omöjligt, men likväl var det sant.
Infanteriet skickas ändå iväg, och kavalleriet ställs upp på fältet. Förutom några trevande skott verkar det till en början dock inte bli några större strider. Det syns bara ett fåtal norska trupper, men det visade sig snart att de norska trupperna rört sig obemärkt mellan bergen. De var på väg mot Kuröds bro för att skära av svenskarnas flyktväg.
De la Gardie skickade genast beridna trupper till bron för att försvara den tills infanteriet hunnit över. När norrmännen insåg att deras plan var upptäckt anföll de med kavalleri och musketerare.
De la Gardie själv hade ridit in i Uddevalla, och beordrade där sitt livkompani att ställa upp sig vid den norra stadsporten, något som aldrig blev av då resten av de svenska trupperna flydde hals över huvud. Varken De la Gardie eller Breitholtz lyckades få soldaterna att lyssna på order om att hålla stånd mot norrmännen. "I vildaste flykt och fullkomligaste oordning" sprang män och hästar huller om buller mot Kuröds bro.
Bara cirka halva infanteriet hade hunnit marschera från Uddevalla och över bron. Resten jagades dit av norska soldater. Men det var inte bara norrmän som blev svenskarnas död. I den vilda flykten hamnade många män i Bäveån, och eftersom det nyligen varit storm var det mycket vatten i ån. I paniken och trängseln drunknade soldaterna.
En som hade hunnit över bron i förväg var överstelöjtnant Aminoff, som insåg att allt skulle vara förlorat om norrmännen lyckades ta kontroll över bron. Tillsammans med sina män lyckades han försvara bron tills dess att de överlevande svenska soldaterna kommit över. Sedan förstörde fyra dalkarlar bron, och De la Gardie och hans trupper hade kommit undan.
Av 3 000 svenska soldater, dog eller tillfångatogs 500 vid Slaget vid Uddevalla.
Om detta finns att läsa i den akademiska avhandlingen
Slaget vid Uddevalla år 1677, av Nils Axel Kullberg, publicerad 1851.
Man kan också läsa om händelserna i
Bohusläns historia och beskrifning (1867), av Axel Emanuel Holmberg. Som Kullberg nämner i inledningen av sin avhandling, så har danska historiker genom tiderna fixat till berättelsen för att, så klart, få danskarna att verka lite bättre, och svenskarna att verka lite sämre, och Holmbergs källor är de danska hjälteberättelserna.
Kullberg skriver också att slaget var så obetydligt i alla avseenden att det inte är värt att prata om det - han själv skulle inte heller göra det, om det inte vore för att danskarna hyllat det som en stor bedrift. 'Så en sjättedel av västkustens samlade armé slaktades när den flydde i kaos och panik mitt framför fiendens näsor? So what?' verkar han vilja säga, men jag tycker att det låter tillräckligt dramatiskt för att få vara mer känt, åtminstone när det handlar om Uddevallas lokalhistoria.
Trots att Kullbergs avhandling är mer svensk-vänlig än de danska versionerna, så är hans kritik mot Magnus Gabriel De la Gardies svidande. Jag citerar (s. 17):
Också förefaller det som om De la Gardie ej varit rätta mannen, att under sådana förhållanden föra högsta befälet. Vid genomläsning af hans rapporter öfverraskas man af en förvånande planlöshet midtunder en uppsjö av planer. Tillika karakteriseras alla hans företag af en sällsam senfärdighet. Allt hvad som skedde, skedde för sent.
De la Gardie begärde sitt avsked kort efter Slaget vid Uddevalla, och kungen lär ha beviljat det med en utskällning på köpet.
Det är tydligen väl känt att De la Gardies militära karriär var synnerligen misslyckad, och det får en att undra varför man ens lät honom hållas (det är inte bara Västsverige han klåpat sig igenom). Var det för att hans far varit en högt ansedd fältherre? Eller för att han var svåger till Karl X Gustav? Nepotism bland de rika och mäktiga är aldrig vackert, och särskilt inte när resultatet ser ut som det gjorde vid Kuröds bro den där augustidagen 1677.
