"Namnen bakom kvarteren i Uddevalla"

Jag lånade boken på bilden från biblioteket.

Det är en rolig och trevlig bok att läsa, även om den upprepar sig en del och riktar sig till en grupp människor som jag inte har mycket gemensamt med (vem minns de underbart varma fårskinnen om vintern när man var i det militära?!). Desto mysigare är det då med det direkta och personliga tilltalet, som om man lyssnade på en härlig gubbe som berättar om minnen och anekdoter med ursprung i centrums kvartersnamn.

Av en slump började kommunen byta ut gatuskyltar i centrum strax efter att jag lånat och läst boken. Kvartersnamn verkar ha framtiden för sig helt enkelt. Säkert blir fler nyfikna på namnen när de blir väl synliga.

Jag får en alldeles speciell bitterljuv känsla när jag läser om byggnader som den gamla teatern och Kampenhofs bomullsspinneri. "En av landets vackraste fabriksbyggnader" står det beskrivet om just Kampenhof, och jag blir sån där att jag så gärna hade velat se den, uppleva den och njuta av den precis som äldre uddevallabor haft möjlighet och glädje att få göra.

Enda sättet att trösta sig är att tänka på de fina byggnader som än så länge faktiskt står kvar, trots flera år på nacken. (En nacke som diverse fastighetsägare ibland helst verkar vilja vrida om så hårt det bara går...)

Konst är som bäst när den är en del av vardagen

I veckan såg jag något som jag berörde mig.

Det var två små flickor (åldersbestämning av unga människor är inget jag är jättebra på, men jag chansar på att de var runt 8 år), klädda i rosa som små flickor ofta är. Toppluvor med stora bollar, och ryggsäckar fulla av luft. De gick förbi Stadsbiblioteket och därmed också förbi Galleri Vitt Brus. De tittade på konsten i fönstret. Och de pratade om den med varandra.

Det kanske är vanligt att små barn tar till sig 'vuxenkonst'? Vad vet jag. Jag vet bara att jag inte sett det förr, speciellt inte så naturligt. Hur som helst var det ett genidrag att lägga galleriet i anslutning till biblioteket.

Uddevallabon går på releasefest

Inger Albinsson på scenen.

Då var den släppt: Lågor - resultatet av kommunens bokprojekt. Ett 40-tal av de 56 författarna sades vara (jag räknade dem aldrig) på plats i Stadsbiblioteket igår, och av de 40-talet var det knappt hälften som ställde sig på scenen för att läsa upp valda delar ur sina alster.

Inger Malmström läser upp sin sonett tillägnad Uddevallabron.

Det bjöds på skratt och svordomar, och såväl entoniga som levande uppläsningar. Några höll sig inom de erbjudna tre minuterna, andra drog villigt över på tiden utan att skämmas. Det förvånar mig dock ständigt att folk ibland verkar totalt omedvetna om hur lång tid tre minuter faktiskt är...

Evenemanget inleddes av bland andra Conny Äng (chef på Uddevallas kultur- och fritidsförvaltning sedan 2004), och även om jag inte riktigt har samma passion för den tryckta boken som sådan, så verkade det som att jag och Conny Äng i alla fall delar passionen för bibliotek. Bibliotek är bland det bästa som finns. Det borde vara en mänsklig rättighet att ha tillgång till ett. Jag är till och med beredd att påstå att bibliotekslagen är viktigare än många andra lagar vi har. Att vissa politiker vill ta bort den kan enbart tyda på sinnesförvirring.*

Dekorationerna och ljussättningen som Stadsbiblioteket ordnat med dagen till ära var för övrigt alldeles förtjusande.

Stort tack till alla som anordnade, deltog och bevittnade!

-

* Vissa politiker i det här fallet är Alliansen som sagt att lagen lika gärna kan tas bort eftersom den inte alltid efterföljs av kommunerna. Den haltande logiken i detta uttalande lämnar jag i övrigt okommenterad.

Berättelser från Uddevalla

Releasefest för Lågor i morgon på Stadsbiblioteket klockan 11.

Ses vi där?

Jag älskar Stadsbiblioteket!

Skylten mot Asplundsgatan.

En gång fick jag kommentaren "wow, du brinner verkligen för bibliotek". Visserligen hade jag just berättat för min vän exakt varför jag gillar bibliotek, men eftersom jag just då råkade vara inspirerad av vårsolen och fågelkvitter så misstänker jag att jag kanske var lite väl entusiastisk. Hur det än var med den saken så återstår faktum: jag älskar bibliotek!

"Mitt" bibliotek är Stadsbiblioteket. Jag älskar det. Det har ju allt man kan begära! Visst, det är ju inte hur stort som helst, men av någon anledning brukar jag hitta något oavsett vilket obskyrt ämne jag får för mig att jag vill läsa om. Möjligen saknar jag facklitteratur på engelska, men det är bara en liten saknad.

Själv läser jag inte tidningar och tidskrifter där, men jag vet att många gör det och uppskattar utbudet. KUR-hyllan är däremot en personlig favorit trots att jag sällan hittar något där som jag fastnar för. Personalen är alltid vänliga och hjälpsamma (och aldrig påträngande; något som känns oerhört skönt när man blir dragen i och uppmärksammad överallt annars), och på varma sommardagar är hela biblioteket en sval oas. Jag vet inte om det är luftkonditioneringen eller husets konstruktion som är anledningen, men underbart är det oavsett.

Timmar kan gå medan jag är upptagen med att bläddra i böcker. Vissa böcker är så tunna att jag läser ut på stående fot. Kramboken av Kathleen Keating är en sådan. Urgullig. Ibland följer några böcker med hem, men ibland inte. Själva lånandet av böcker är mer som en biprodukt av en mycket större upplevelse - upplevelsen av att ha en outtömlig källa av kunskap, erfarenheter och drömmar omkring sig.

En av utsmyckningarna på fasaden mot Södergatan.