"Jag ska dansa på din grav"

På mina promenader till och från Emaus i sommar har jag ofta kunnat se två flickor leka på Kapelle kyrkogård. De hade slagit upp ett lektält i ena hörnet av kyrkogården och skuttade glatt omkring och slog kullerbyttor på gräset.

Det såg inte riktigt bra ut.

Platsen är ju fortfarande en kyrkogård, även om ingen begravts där sedan 1905, och även om kommunens natur- och kulturguide berättar att platsen "används i dag enbart som park". Det är Uddevallas äldsta begravningsplats, och det finns fortfarande ett par synliga gravar. Under marken ligger förmodligen åtskilliga skelett. Hur tänker man när man låter sina barn leka där dagarna i ända?

Jag vet inte om det finns några släktingar som kan ta illa upp av att se någon dansa på sina förfäders gravar, men oavsett vad är kyrkogården en del av Uddevallas histora. Låt det vara en plats för eftertanke och stillhet.

Konst är som bäst när den är en del av vardagen

I veckan såg jag något som jag berörde mig.

Det var två små flickor (åldersbestämning av unga människor är inget jag är jättebra på, men jag chansar på att de var runt 8 år), klädda i rosa som små flickor ofta är. Toppluvor med stora bollar, och ryggsäckar fulla av luft. De gick förbi Stadsbiblioteket och därmed också förbi Galleri Vitt Brus. De tittade på konsten i fönstret. Och de pratade om den med varandra.

Det kanske är vanligt att små barn tar till sig 'vuxenkonst'? Vad vet jag. Jag vet bara att jag inte sett det förr, speciellt inte så naturligt. Hur som helst var det ett genidrag att lägga galleriet i anslutning till biblioteket.