Vi bor mitt i svensk pepparkakshistoria!

Jag läste nyligen om pepparkakans historia i Historiebok för kakälskare (av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros), och såg något väldigt intressant. Låt mig citera: (s. 156)

För många svenskar har pepparkakan - gärna kombinerad med glögg - under 1900-talet kommit att fungera som en kulinarisk nationalsymbol i nivå med köttbullar och surströmming. Pepparkakan förknippas med svenskhet, med julstämning, med folkhemsk vardag.

[...]

Denna framträdande position i vårt vardagsliv har pepparkakan märkligt nog inte åtnjutit särskilt länge. Det började med att borgarbefolkningen, främst kvinnor, i vissa svenska städer började tillverka varianter av pepparkakor på 1800-talet. Som framträdande exempel kan nämnas pepparkakorna från Kungälv och Uddevalla.

Kungälvs pepparkakor är ju välkända, tack vare Göteborgs kex, men var är Uddevallas pepparkakor? Vore inte det något att slå mynt av?

Något att vara lite stolt över är det i vilket fall som helst, tycker jag.

"Namnen bakom kvarteren i Uddevalla"

Jag lånade boken på bilden från biblioteket.

Det är en rolig och trevlig bok att läsa, även om den upprepar sig en del och riktar sig till en grupp människor som jag inte har mycket gemensamt med (vem minns de underbart varma fårskinnen om vintern när man var i det militära?!). Desto mysigare är det då med det direkta och personliga tilltalet, som om man lyssnade på en härlig gubbe som berättar om minnen och anekdoter med ursprung i centrums kvartersnamn.

Av en slump började kommunen byta ut gatuskyltar i centrum strax efter att jag lånat och läst boken. Kvartersnamn verkar ha framtiden för sig helt enkelt. Säkert blir fler nyfikna på namnen när de blir väl synliga.

Jag får en alldeles speciell bitterljuv känsla när jag läser om byggnader som den gamla teatern och Kampenhofs bomullsspinneri. "En av landets vackraste fabriksbyggnader" står det beskrivet om just Kampenhof, och jag blir sån där att jag så gärna hade velat se den, uppleva den och njuta av den precis som äldre uddevallabor haft möjlighet och glädje att få göra.

Enda sättet att trösta sig är att tänka på de fina byggnader som än så länge faktiskt står kvar, trots flera år på nacken. (En nacke som diverse fastighetsägare ibland helst verkar vilja vrida om så hårt det bara går...)

Det börjar våras 1873

11 mars

Det börjar våras

Efter rätt bistra dagar i förra veckan och ett tillbud till snöyra, som dock gick upp i vatten, började solen slutligen igår att visa sig och skänkte oss därmed försmak av våren. Även idag smeka förrädiska vårfläktar.

Lärkan lät igår höra sig i Uddevalla.

(ur: Herman Rudebeck: Märkliga händelser från år 1873 - Axplock ur Bohusläns tidning jämte kulturhistoriska och andra samtida anteckningar, 1940 s. 11)

Offentligt nöje 1873

19 aug.

Offentligt nöje.

Om något nöje kan kallas offentligt, så är det väl det, som nu någon tid kommer att beredas vår allmänhet genom den underhållningsmusik, som varje onsdags- och lördagsafton mellan 7-9 em. utföres i hamnen. Båten, på vilken musiken, en sextett ur Bohusläns regemente, är placerad, ligger förtöjd på älven mellan broarne. Men tror man måhända, att det är nog med hundratals lyssnare från de vid hamngatan öppnade fönstren eller de lyckliga, vilka i tid fått platser på de fåtaliga bänkarna "Unter den Linden"? Nej, det visade sig i lördags, att bortåt hälften av stadens invånare ville vara med om detta angenäma nöje och tåligt på stående fot tillbringade 2 timmar. Vad betyder detta? Nyfikenhet, säga de flesta. Vi ha dock en motsatt åsikt, vilken vi vid tillfälle skola taga oss friheten framlägga, nu endast erinrande om att människan lever ej allenast av bröd, utan någon lyftning måste beredas henne utöver den lekamliga, och den jordens nöjen förlossande andliga spis, som allför ofta erbjudes.

(ur: Herman Rudebeck: Märkliga händelser från år 1873 - Axplock ur Bohusläns tidning jämte kulturhistoriska och andra samtida anteckningar, 1940 s. 41-42)

Jag blev glad när jag läste det här. Dels för att 'Unter den Linden' är ett så förtjusande smeknamn på området längs Bäveån, men mest för att halva stan kom för att lyssna på underhållningsmusik. Sånt händer liksom inte längre. (Okej, visserligen antas befolkningen 1873 varit knappa 6 000 personer enligt samma bok, men ändå!)

I södra bergen - enligt Arsenius

Jag har läst Sam Arsenius bok Västkuststäder - tvänne sommarskizzer (1905), och av förklarliga anledningar fastnade jag bland annat för beskrivningen av Frankensberg och området däromkring, ner mot Bäveån. I alla fall tror jag att det är vad som beskrivs. Bristen på angivna namn och en över hundra år gammal text gör det lagom svårt att avgöra vad som är vad. Men ändå känns det hela väldigt bekant...

I södra bergen.

Det fanns delar af staden söder om ån, två grupper, helt olika som karaktär, en stadsdel i bergen och en på plan mark, väster om bergen.

[...]

Närmast ån, sluttande ned mot densamma, på terrassformigt lagda plan, låg en lummig trädgård, rik på fruktträd, på hallon- och andra bärbuskar och öfverst i densamma i en bädd af hvita svärdsliljor med sin af veranda prydda fasad, snedt mot ån, den villa, som förr tillhörde en af familjerna i släkten. Infälld i den höga kajen vid bron, alldeles utanför trädgårdens område, syntes en hög brant, smal trapp med omkring tjugo trappsteg, särskildt lämplig för en akvarellstudie, under den täta bladmassan af en praktfull lind, som reste sig invid.

Ofvanför villan, utefter gatan sträckte sig en af stora stenar byggd terrass till mer än en manshöjd, kantad af en klippt hagtornshäck och innanför häcken dolde en bollformad kastanje större delen af ett gammaldags, gult trähus. Strax därpå trängde bergsutsprång in och redan här och i lång fortsättning utefter de branta berg, som kantade gatan och dess fortsättning som landsväg söderut, syntes kåkar och stugor i bergshyllorna, till hvilka raka eller bugtade långa smala trappor och trappstigar förde.

Åtskilliga tvärgator eller tvärgränder, delvis sprängda, delvis bildade genom naturliga förklyftningar och rämnor, öppnade sig i dessa berg.

[...]

De mest pittoreska motiv mötte öfverallt. I afsatser, på utsprång, invid bergväggarna, högt upp, långt ner, allt efter som de naturliga formationerna inbjudit, befunno sig stugor och gårdar, med dithörande smala, höga sten- eller trätrappor.

Storvuxna träd, popplar, kastanjer, pilar skugga emellanåt gränderna med sina täta löfhvalf. Här stupa väggarna branta, tränga sig tillsammans, där vidga de sig, blifva mera sluttande, bilda öppna platser, där backarna föra upp till höjden af en bergskägla. Gamla, nästan fallfärdiga hus omväxla med bättre bibehållna, omgifna af små trädgårdar, grönsaksland, plank eller höga, skyddande hagtornshäckar. Öfverallt tegelpannstak, och träväggar i olika sorters gula färger, någon gång röda, mera sällan omålade, arbetarekvarter, fyllda af barnungar, och tvättkläder på tork, hopgyttrade och måleriska, så nära stadens stora torg, men alldeles dolda därifrån, och dolda ända tills man började sno i klyftorna.

Man kunde icke tro att en stad med så pass liten trängsel i byggnadsplanen, och så mycket fritt i den närmaste omkretsen, skulle äga kvarter, ja, en hel liten stadsdel, som gjorde intryck af att tillhöra en verklig storstads aflägsnaste utkanter, fullkomliga gömställen, som försvunno till och med då man kom upp på höjderna invid. Måhända skulle dessa bostäder utlagda på plan mark icke tagit sig mycket vidlyftiga ut, men det var bergen, det invecklade, det mäktiga hos desamma, dessa klippiga branter, dessa energiskt inskurna hyllor och terrasser, som gjorde något trefligt af hvarje stuga, något helt af allt som förenade sig med desamma.

(S. 31-33)

Ovanligt fiske 1873

18 nov.

Ovanligt fiske.

Sistlidne gårdag, då fiskhandlaren August Svensson med flera av hans yrkesbröder stod och samspråkade vid södra sidan av hamnen, fingo de se ett djur med ovanlig snabbhet komma springande åt det håll, där de stodo. Troende till en början, att snabbspringaren var en hund, fäste de mindre avseende vid djuret, men då han kom närmare blevo de ej så litet förbluffade, då de fingo se, att hunden var - en hare. Strax efter kom den verkliga hunden. Harpalten hoppade i sjön, men Svensson fick i en hast tag i en båt och satte efter honom och fick haren levande uppdragen för att sedermera sälja den till en jägare. Den förskräckta haren hade dock hunnit med att bita Svensson i armen som tack för hjälpen.

(ur: Herman Rudebeck: Märkliga händelser från år 1873 - Axplock ur Bohusläns tidning jämte kulturhistoriska och andra samtida anteckningar, 1940 s. 52-53)

"Vi tyckte oss ha kommit till själva Venedig..."

I Uddevalla stads historia av Sten Kristansson läste jag om Carl von Linnés besök i Uddevalla, 17 juli 1746 (band II s. 244, 246):

Bommen vid Uddevalla var om aftonen tillsluten. Den flöt på vattnet till skapnaden som en sparryttare. Han öppnades, och vi seglade in igenom en stor och djup flod, som gick genom hela staden. På sidorna var den uppmurad med stora stenmurar, som ömse sidor uppehöllo de största träbyggningar, utur vilka genom muren voro nedgångar med stentrappor ifrån själva husen, så att man immediate (= direkt) kunde stiga ifrån förstugan neder till vattnet eller båten. Vi tyckte oss ha kommit till själva Venedig, då vi kommo till Uddevalla.

Natten kom oss till vila i Uddevalla efter sex mils sjöresa från Marstrand.

Uddevalla stad är tämligen stor, utsträckt i väster och öster på bägge sidor av en stor och stilla flytande flod, där han går ut i havet genom en lång fjord. Husen äro som i Göteborg stora träbyggningar, besynnerligen (= särskilt) åt västra sidan av staden. De äro mestadels betäckta med tegeltak, försedda med sköna fönster, beslagna med bräder, överstrukna med rött och målade med blå eller vita knutar.

Husen hava mellan fönsterlufterna ej någon horisontell flo (= lager, varv) av timmerstockar efter det sätt, som allmänt hos oss är antaget, utan perpendikulärt inhuggna stockar, vilka göra, att väggen mellan fönsterlufterna aldrig får bukt eller ger sig ut. Detta kan dock inte brukas, där husen ej beslås med med bräder, ty det skulle eljes allt för mycket skämma utseendet. Husens höjd, tjärande och nära ställning till varandra sätta staden i största fara för eldsvåda, som, en gång uppkommen, svårligen vid en sådan byggnad kan hämmas, ehuru städerna härigenom bliva mycket täcka, lätta och angenäma att bebo.

Jag gillar att Bäveån var stor och djup. Jag undrar hur dessa hus med trappor ner till vattnet klarade sig när det blev ovanligt högt vattenstånd. Jag gillar att Uddevalla stad beskrivs som tämligen stor. Jag gillar att fönstren är sköna, och jag gillar att uddevallaborna byggt sina fönster annorlunda, men smartare.

Jag undrar om några av "byggningarna" stod kvar när staden brann ner, 60 år senare.