Terapeuter i buskarna

Jag är rädd för djur. Jag tänker mig att det beror på att jag aldrig egentligen umgåtts med ett.

En dag träffade jag en katt (inte den på bilderna) på stan. Jag har aldrig sett en så social katt tidigare. Vid tillfället hade jag sällskap av min syster, som fullkomligt älskar djur, till och med när de bits. Hon hälsade på katten när den nyfiket kom fram till oss. Sedan följde katten efter oss när vi gick vidare. Vi gjorde våra ärenden, och när jag återvände till platsen, fick katten syn på mig från andra sidan vägen. Hon rusade ut på vägen, hals över huvud. Som tur var hann bilen bromsa in.

Katten kom raka vägen fram till mig. Jag var ensam nu, och visste ärligt talat inte vad jag skulle göra. Hon strök sig mot mina ben, med svansen rakt upp. Och jag klappade den. Mer eller mindre skräckslaget.

När katten traskade iväg satte jag mig ner på en bänk i närheten för att vänta in min syster. Då kom katten tillbaka. Och hoppade upp bredvid mig. Lång och känslosam historia kort - trots att jag var mer än lite nervös för den, visade katten mig långt större tillgivenhet än jag trodde var möjlig mellan två främlingar. Och jag blev innerligt rörd. Och tacksam.

Nu är jag inte lika rädd för djur. Speciellt inte katter. Snälla katter.

Katten på bilderna var också snäll. Den patrullerade sitt område en tidig sommarmorgon, och eskorterade mig och min syster tryggt igenom det, innan den vände tillbaka.

Många katter i stan har inga halsband. Jag vet inte om katterna faktiskt är 'hemlösa', eller om deras människofamiljer helt enkelt inte bryr sig. Kanske är de märkta på annat sätt, vad vet jag? Jag hoppas bara de inte behöver råka illa ut.