Utrensning beställd

Det här blir resultatet av att använda beskrivningar som 'vårt gemensamma vardagsrum' om en stads centrum. Risken är att några tror de kan bestämma vilka som får finnas där.

Stadsgator är offentlig plats, och därmed har alla rätt att uppehålla sig där. Men Patrik tycker sig ha rätt att inskränka den rättigheten för några av oss.

Henrik Sundström är tydligen medveten om 'problemet' - det vill säga; att det finns folk på stan. För folk är ju som folk är mest; några är fyllon och narkomaner, andra kanske är ordförande i kommunstyrelsen. Varför skulle vi göra skillnad på folk och folk? Alla är ju lika mycket värda och har samma rättigheter. Eller?

För det ska vi ha klart för oss: Patrik twittrade inte efter att ha blivit trakasserad av ett gäng fyllon och narkomaner. Det räckte att han såg dem. Från bussen.

Kanske är hans ögon annorlunda än mina. Jag kan inte säkert veta vem som är ett fyllo, vem som är en narkoman, och vem som bara är nedbruten av livet och inte fått hjälp att tvätta sig på ett tag. Och hur är man skum, förresten?

Jag bor i centrum, och jag vet vad för sorts folk som brukar uppehålla sig här i krokarna. Jag vet också att det går alldeles utmärkt att dela stan med dem. Vad gör det mig om nån sitter med en öl i handen, mitt på blanka dagen, utanför uteserveringarnas trygga ramar? Det har inget med mig att göra. Precis som öl-drickaren inte verkar störas nämnvärt av att jag lever mitt liv bara ett par meter bort. Det borde vara just det här som är själva grundbulten (eller golvbrädorna, om ni så vill) i ett gemensamt vardagsrum - alla familjemedlemmar i samma rum, men sysselsatta med olika projekt.

Men tyvärr har det 'vanliga folket' fått för sig att det i ett riktigt vardagsrum inte finns plats för den där skallige farbrorn som riskerar kissa på sig i finsoffan, och inte heller finns det plats för den arbetslösa kusinen som måste leva på socialbidrag. Sådana misslyckade människor bör isoleras, för alla andras bästa.

För det är ju precis det Patrik helst vill göra; isolera fyllona, narkomanerna och det skumma folket i ett hus mitt i skogen. Att de redan är isolerade från största delen av samhället räcker tydligen inte.

Problemet - i det här fallet - är till syvende och sist inte fyllona. Problemet är att medborgare görs till problem som borde döljas, istället för att lösas.