Axel Lundqvist Jernhandel

Och så fick slutligen jag också se en glimt av Axel Lundqvist Jernhandels storhet. Det är rätt fascinerande; när jag såg den gamla skylten (eller om man ska kalla det fasaden) så kändes det genast som att den hörde hemma där. Det var inte främmande; det kändes hemtrevligt.

Å andra sidan kan jag aldrig se gamla, fallfärdiga hus som fula. Inte ens nu. Inte ens den misshandlade Jernhandeln. Den är vacker, för den mister sin själ allra sist.

Jag erkänner att jag nog aldrig brytt mig om att ta mig in bakom det förhatliga planket, men synen som mötte mig nu var betagande: många och vackra fönster, och en sinnrik arkitektur som lämnar de flesta nybyggen i bakvattnet.

Planket är borta!

Jag vet inte om man faktiskt kunnat komma upp i de övre våningarna, men jag önskar att jag hade testat. Jag önskar att jag varit modigare och gått in. Varför? Kanske för att få se ens en endaste gång det som kommer att försvinna. Kanske för att lindra en allmän känsla av frustration inför det faktum att det finns så många gamla och vackra byggnader som jag aldrig kommer att ha anledning eller möjlighet att sätta min fot i.*

Den hårda vinden fick flagor av allehanda byggnadsmaterial att virvla runt som snöflingor omkring mig. De täckte displayen på min kamera på bara några sekunder. Jag kände mig dramatisk när jag borstade av dem med min tumme och tyckte att det var som om de ville berätta mig något. "Viskningar som bär halvt bortglömda minnen" tänkte jag med värkande hjärta innan jag åter lyfte kameran för att ta fler bilder.

Jag kan inte förklara min kärlek för det här huset på något annat sätt än att det har för mig blivit en symbol för alla andra gamla hus i Uddevalla som redan rivits, och som kommer att rivas även i framtiden. Sådan systematisk exploatering av byggnaden som lett till att Jernhandeln nu rivs borde inte få finnas. Det borde finnas något kommunen kan göra om fastighetsägare inte sköter sig, speciellt när fastigheten, och därmed också det eventuella gapet som blir kvar efter en rivning, ligger mitt i vad som ska föreställa stadens paradgata.

*Att knacka på hos folk och företag bara för att be om att få se sig runt lite skulle nog mötas med misstanke, därför skulle jag önska att Uddevalla kunde anordna med öppet-hus ibland i några utvalda byggnader. Ungefär som man gör årligen i Toronto. Det är en dröm.