Om ingenting. Eller kanske om någonting och lite till

Jag vet inte hur många krönikor och kåserier jag läst som handlar om hur skribenten inte kan komma på något roligt att skriva om, så de skriver om hur de sitter med det blanka pappret/dokumentet framför sig och ångestsvettas.

Jag svettas inte. Kanske för att min inkomst inte är beroende av att jag skriver den här texten. Kanske för att lägenheten den här vintern varit ovanligt, och ibland outhärdligt, kall, och så även nu. Jag vet inte om jag ska skylla på Uddevallahem eller på mig själv, så jag nöjer mig med att konstatera att jag frusit en hel del. Men, det är inte så farligt tycker jag. Inte dagtid. Värst är det på natten, om det blir så kallt att man inte kan sova. Det är hemskt. Man tror inte att det ska kunna hända inomhus, i en (relativt) modern lägenhet där inga system eller ledningar är sönder.

Men ändå.

Idag har jag inget uppslag till bloggen. Eller snarare, det jag skulle behöva göra för att kunna genomföra mina uppslag och presentera dem, har jag ingen ork till just idag. Därför delar jag istället med mig några bilder som är ungefär lika upphetsande som jag känner mig: de stympade träden som alltid gör mig lika ledsen, en slemmig grus- och lerstig, kala buskar och gult gräs...

Bäveån

Hanssonska bron

Norra Hamngatan

Men trots allt är det fortfarande vackert med reflektioner i vattnet, till och med i brunt Bäveå-vatten. Och de grå molnen som tumlade fram över himlen släppte bara några timmar senare ifrån sig ett sagolikt vackert snöfall. Och vem imponeras inte av hur högt upp på fasaden taggarna sitter? De måste ha burit dit en stege. Eller hyrt in en jätte. Med tanke på de omöjliga platser som jag ser taggar på ibland så är jätte-alternativet det enda logiska. Och kanske är det också meningen? En utmaning. Något att vara stolt över. Imponerande är det i vilket fall.

Och plötsligt känner jag mig lite mer upplyft. Tack Uddevalla.