15 december

Inför sommaren hade jag egentligen bara en enda uttalad förhoppning: att få se en fiskmåsunge.

I slutet på juni fick jag som jag ville.

Arbetet på (under) Junogatan påbörjades.

Mitt i stan - Hulken!

Dalstigen och Timmerbergsvägen

Uddevalla - behind the scenes

Arbetet på Sagaplan... ett par veckor sedan

Arbetet i Bäveån

De två övre bilderna är från 28 juli, den undre från 15 augusti.

Till slut; ljusare tider i tunneln

I pappersversionen av Bohusläningen i dag finns en liten artikel om att "Skräcktunneln" nu är renoverad och fin, och har till och med blivit en "ljuspunkt". Jo jo, här råder det ingen tvekan om att resultatet är enastående och att kommunen gjort något riktigt bra och efterlängtat.

Kostnad en halv miljon, och nu är det cirka åtta veckor efter att renoveringen påbörjades. Från början var det sagt att det skulle kosta 450 000 kronor (och det är ju ganska nära en halv miljon), och pågå under april månad. Tydligen rann tiden iväg och det tog dubbelt så lång tid som planerat. Jag utgår från att det var en positiv sak att det inte också kostade dubbelt så mycket.

Det är rätt typiskt för Sverige. Ingenting verkar kunna klaras av inom den tidsram som diverse projekt ges. Jag undrar varför det är så. Är det planerarna som är för optimistiska? Eller är det verkligen så jäkligt att saker och ting ofelbart går trögt och blir fel när man börjar göra något (dags att reflektera över sin karma?)? Ingen verkar dock bli förvånad när något inte sker inom utsatt tid. Svenskarna har lärt sig att inte förvänta sig något annat.

Det känns som att jag alltid smyger i tunnlar på den här bloggen, men det kanske bara är jag som tycker så... I vilket fall, bilder på den nya tunneln kommer eventuellt inom en snar framtid (om inga tidsramar ges, så behöver ingen bygga upp några förväntningar).

Gula Villan och förskolan som inte kan flytta in

I Bohusläningen i dag står upprörda föräldrar med sina barn som inte kommer att få förskoleplats i Gula Villan på Emaus eftersom tekniska nämnden inte godkände planerna för renoveringen av huset. Med andra ord, det bedömdes att huset, även efter planerad renovering, ändå inte skulle vara barnvänligt året runt. Därför blir det ingen äventyrsförskola i Gula Villan.

Och jag är överlycklig. Gula Villan borde rimligtvis kunna användas till något annat, något som gagnade fler än bara det 30-talet barnens föräldrar och ett privat företag.

Gula Villan är ett underbart hus komplett med knarrande trägolv, kakelugnar och livsfarligt branta trappor. Med andra ord, det borde vara fredat för all framtid. Ända tills planerna på en renovering och förskola i byggnaden redovisades har jag alltid trott att huset inte kan renoveras på vanligt (läs: kostnadseffektivt) sätt eftersom det står på naturskyddat område, men jag antar att så inte var fallet?

I vilket fall som helst. Jag undrar lite hur de upprörda föräldrarna och företaget tänker. I artikeln står det tydligt: "I fjol fick företaget ett godkännande av barn - och utbildningsnämnden att driva förskoleverksamhet i huset under förutsättning att tekniska nämnden godkände byggnaden" (min kursivering). Den blev inte godkänd. Hur har kommunen brutit några löften?

Jag förstår att beslutet sätter föräldrarna i en trist sits. Men de skulle kunna se på det så här: vill jag verkligen sätta mitt barn i en lokal som inte anses tjänlig vintertid? Eller, ja just det. Det här skulle ju bli en äventyrsförskola där tanken är att barnen ska vara utomhus mesta tiden. Då kanske det är okej att barnen får sitta i ett otätat hus då och då?

 Nej, jag är ganska säker på att föräldrarna inte vill sina barn illa. Dock undrar jag om föräldrarna faktiskt är övertygade om att det är bra för barnen att tillbringa sina dagar i naturen, eller om de egentligen bara är ute efter en förskola som ligger på en rimlig plats de kan hämta och lämna på? Kanske det finns en bättre lokal i närheten? Kanske inte lika idylliskt, men ändå. Några hundra meter hit eller dit borde inte spela så stor roll. Att gå en bit för att nå naturen är ju motion det med.

Samtliga bilder är tagna förra sommaren.

Nåväl, nu slipper jag i alla fall oroa mig för alla småttingar som skulle ha tvingats ut i naturen av helt fel anledningar. För så här är det enligt mig - det är grymt nog att skriva in sitt barn på en förskola, men ännu värre att skicka det till en naturförskola OM barnet i fråga inte själv efterfrågat det, eller godkänt det efter en ordentlig diskussion där barnets intressen och känslor tagits på fullaste allvar.

För hur många vuxna skulle själva vilja tillbringa sina arbetsdagar utomhus, i ur och skur, och utan möjlighet att själv bestämma när man får gå in, vad man ska ha på sig, eller ens vad man ska göra där ute under granen, bredvid bäcken?

Älskar jag alléer? Ja, det gör jag.

Skräcktunneln - revisited

Här var det rentvättat.

Här antar jag att det har gjorts försök till tvätt?

Eftersom jag ändå var i "skräcktunneln" och började fotografera kan jag lika gärna dela med mig av bilderna. Inte för att visa att renoveringen ännu inte kommit så värst långt, utan för att jag tror att de som klagar mest förmodligen aldrig stannat till för att titta och läsa.

Söt figur.

Jag fascineras av tunnelns dokumenterande effekt. Det är i princip omöjligt att avgöra vad som skrevs förra veckan och vad som har flera år på nacken. Det som slår mig är dock att mycket av klottret verkar vara skrivet av mer eller mindre hormonstinna tonåringar från Västerskolan.

"Fan jag har så ont i röven jag håller på att dra ut ändtarmen till en lå(ng?) röd paprika, tänk på mig! Jag tänker på dig."

"Spice up your life with Spice Girls"

Jag sparade den bästa bilden till sist. En av taklamporna hade ett extra starkt sken och kastade ett skuggande nätmönster på marken och väggen. Effekten var hänförande. Jag vill så gärna att det här skulle ha varit ursprungstanken när lamporna sattes upp. Belysning och konstnärlig ljussättning i kombination är ju idealet. Jag hoppas de nya lamporna kommer att bidra med lite mer än bara steril belysning. Det är tunneln och dess brukare väl värda.

Jag älskar det!

Kommunen agerar, men inte självmant

"Skräcktunneln" kallas den visst, det jag kallade sjukhustunneln här om dagen. Bohusläningen skriver i dag om att upprustning pågår för fullt och ska så ske i drygt en vecka till. 450 00 kronor kommer det att kosta. För kommunen är det visserligen inte en oöverkomlig summa, men det får mig ändå att undra. Var kom pengarna ifrån? Och varför satsa just nu? Tunneln har varit ful och skrämmande länge.

Tunneln uppmärksammades redan förra veckan i Bohusläningen då läsarna uppmanades att ringa in och tycka till om klotter. Det var nästan givet att tunneln skulle komma på tal på något sätt. Och så skrev Bohusläningen om det i sin Reporterjour. Och bara två dagar efteråt stöter jag på en sanerare i tunneln.

Tydligen blev kommunen så illa berörd av utsagorna i artikeln att de bestämde sig för att göra något. Det händer ganska ofta att kommunen drar ut och städar upp efter att Bohusläningens läsare klagat. Det är ju ett effektivt sätt att vända dålig publicitet till något bra; "de såg ju till att åtgärda det snabbt när det väl blivit uppmärksammat". Och inte minst, något blir ju gjort, och det är kanske det viktigaste i sammanhanget.

Men det är lustigt att det efter åratal av "det finns inga resurser", alternativt total tystnad, så kan kommunen ändå kosta på sig att fixa till sådant som det knorrats om i Bohusläningen. Jag vill gärna inte tro att kommunen drar ut på saker och ting så länge det bara går för att sedan kunna utföra ett hjältedåd när medborgarna är som mest uppmärksamma.

Eller hade de kanske planerat renovering och behövde uppmärksamma det i förväg, och man därför gick ut i tidningen och bad om läsarkommentarer på just klotter? Nej, så är det förmodligen inte, eller visst?

En stilla fundering; den där nya energisnåla belysningen som bara drar en fjärdedel av vad den gamla tunnelbelysningen gjorde, är den beräknad på när alla lampor fungerade eller på när flera av dem var sönder?

Rådhuset får nya kläder

Rådhusets fasader kommer att piffas till under våren och större delen av sommaren. Allt enligt skylten.

Hel och ren

Som ett brev med posten (jag lovar, det kom via brevinkastet) fick vi Uddevallahems hyresgästtidning Bo & trivas nummer 1-2011 utdelat i huset igår. Det som fångade min uppmärksamhet var rubriken på framsidan: "Arbete för ett levande centrum". Givetvis finns det även en tillhörande artikel på mittuppslaget.

I artikeln pratar Kent Håkonsen, relativt ny centrumutvecklare i Uddevalla, om sådant som han tycker är viktigast för Uddevalla centrum, och en sådan sak är renlighet. "Vi ska ha hela och rena fasader, gator, skyltar" säger han. Gott så.

Här behövs helt och rent.

Här också.

Men jag kan inte komma undan den gnagande känslan jag får av ordens association i sammanhang som städer, centrum och trivsel. "Hel och ren" har en tendens att dras för långt. Nu är vi tillbaka i diskussionen om centrum som vårt gemensamma vardagsrum.

Förmodligen är det "hel och ren" som gör att det fula planket är fult snarare än en plats för information. "Hel och ren" låter ju bra, men vem är det som definierar ordens betydelse? Får en a-lagare finnas i en hel och ren stad? Hur många ska känna olust av en person innan den personen inte längre platsar i en hel och ren stad?

Här har man någon gång redan försökt få helt och rent.

Snälla, här vill jag verkligen ha helt och rent!

Givetvis är jag inte motståndare till hela och rena fasader, gator och skyltar. Men det finns människor som inte trivs i helt och rent. Ta Andra Långgatan i Göteborg som exempel. Det är "den mest kreativa gata i hela Göteborg", och jag garanterar att den är långt ifrån hel och ren i ordens alla möjliga definitioner. Jag kanske inte gillar det så mycket, men väldigt många gör det. Speciellt de som är unga, hippa och som just anses kreativa. Risken för att Uddevallas hippa skulle stanna här i vuxen ålder är väl liten, men vore det helt omöjligt att försöka få även dem att trivas lite i alla fall?