Renoveringens offer

I förra inlägget gav jag tummen upp till de reklamfria busskurerna vid Gallionen, men det är trots det något med den nya busshållplatsen som har stört mig. Först tänkte jag att jag bara är ovan vid det nya utseendet, men nu har jag insett vad det är jag inte gillar. Jag såg en bild på hur det såg ut förut. På sommaren. Det är trädet som saknas. De har tagit bort trädet.

Jag har inget emot att träd fälls ute i skogen. Men när ett träd inne i staden fälls eller grävs upp reagerar något djupt inne i mig. Jag blir arg och ledsen. Att ta bort träd som växer i stan är oförlåtligt. För det första finns det inte hur många som helst att ta av. För det andra bidrar de med så mycket mer än en slät betong någonsin kommer att kunna göra. Ett träd lever. Till och med ett dött träd är vackrare än inget träd alls.

Parkeringen vid Asplundsgatan 2010.

Parkeringen vid Asplundsgatan 2011.

Men träd får inte plats i den moderna staden. I Göteborg sågades flera stora träd ner förra året inför renoveringen av posthuset vid Drottningtorget. Det bedömdes att träden skulle vara för mycket i vägen under byggnationen. Inget får komma i vägen för moderniseringen verkar det som.

Därför innebär en förbättrad busshållplats att det enda trädet måste tas bort, och ungefär samma sak hände när bygget vid Asplundsgatan började. En lång rad frodiga träd togs bort, förmodligen för att de var i vägen. Ingen försäkran om att det kommer att bli fint igen om ett par år kan trösta mig. Träden är borta. För alltid.