Obligatoriskt inlägg om hundbajs

Uddevallabor älskar att prata om hundbajs, och även jag tycker det är dålig stil att inte plocka upp efter sin bästa vän, och även jag tittar snett på hundägare som låtsas titta åt andra hållet medan deras älskling klämmer ur sig korvar på gräsmattan eller trottoaren. Det är lätt att tro att dessa människor gillar att det ligger bajs överallt, och när jag ser att någon trampat rakt i en hög så hoppas jag alltid att det är samma hundägare som trampat med vilje enbart för att de älskar bajs i skosulorna så himla mycket.

Men nu har jag startat på fel fot verkar det som.

En av medborgarförslagen på ViVill i Uddevalla har nämligen slagit storslam och fått hela 14 massiva underskrifter. 14! Det här är ett stort ögonblick i Uddevallas lokaldemokratiska historia. Medborgarna enas bakom ett förslag! Det är förslaget om inte bara en, utan två, hudrastgårdar i centrala Uddevalla.

Hundrastgårdar, självklart! Vad är enklare än att släppa ut sina bästa vänner i en inhägnad, vänta på att de sprungit av sig det värsta och gått på toaletten, och sedan gå hem igen. Perfekt. Man slipper engagera sig i sin egen och hundens rastning alltför mycket och samtidigt ha gott samvete - hunden får ju full frihet en stund.

Givetvis finns det ansvariga hundägare som plockar upp sitt bajs (om man nu äger hunden borde man väl äga det som kommer ut ur hunden också) varje gång, och som skulle göra det i en hundrastgård också. Men om vi ska vara lite krassa så funkar det generellt sett inte så bra det där med upp-plockning i centrum, och vad säger att det skulle funka om rastgårdar inrättades? Där har väl ägarna ännu mindre koll på sina hundar?

Eller är rastgårdarna ännu ett sätt för bajsälskande hundägare att få allt koncentrerat till samma ställe? Mer lättillgängligt, liksom? Det kanske är drömmen att få hem en hund som rullat sig i, och glufsat på, en massa bajs? Ärligt talat vet jag inte vad jag ska tro längre.

Häromdagen övervägde jag en sekund att fotografera en blek bajskorv (som definitivt inte brutits ner och blivit jord under snön) som jag såg på en gräsmatta när jag fotograferade blommor. Den bilden hade jag kunnat använda här, och det hade kanske varit kul. Eller så hade det varit rätt osmakligt. I vilket fall kan ni vara glada för att ni slipper se den, men också minnas att jag inte slapp se den.