Promenaden går genom Hasselbacken

Den mörka tiden på året

Mysbelysning?

På tal om julbelysning så har Uddevallahem satt upp någon sorts belysning på fasaden till deras huvudkontor. Jag applåderar initiativet, men tycker att det ser lite malplacerat ut. Ljuset var blått först, men blev sedan rött lagom till jul.

(Förresten vet jag inte om det ens är julbelysning eller något permanent. Jag hoppas på det senare, mest av princip.)

Mamma, jag vill!

Uddevalla satsade verkligen på julbelysning i år, men det är trist att det knappast var tal om ett äkta engagemang från någons sida. Än så länge har jag inte sett en enda gång att samtlig julbelysning i centrum skulle ha fungerat felfritt - alltså - att alla lampor lyst samtidigt.

Ta träden på södra delen av Norra Drottninggatan, till exempel. Jag hade hoppats att de söndriga lamporna skulle åtgärdas innan julhandeln kom igång, men tydligen var det ingen som orkade ända dit. Det hade kunnat bli fint om bara någon ansträngt sig lite, men istället får vi leva med en skamfläck som skvallrar om handlingsförlamning och inkompetens. Rätt typiskt Uddevalla?

Jag känner mig ändå som ett gnälligt barn när jag ser mig omkring och tankarna mal runt i huvudet: Varför? Varför fungerar det inte? Varför ser det ut så här? Hur svårt kan det vara? Vem har inte gjort sitt jobb? Jag vill inte att det ska se trasigt ut! Varför är det så här? Varför?!

Julbelysningen betygsatt

Trogna läsare minns kanske att jag verkligen såg fram emot att få se Uddevalla centrums nya julbelysning, och att jag senare även var på invigningen. Dock har jag egentligen inte sagt vad jag tycker om de nya ljusen, och jag har inte heller sagt om de nådde upp till mina, ärligt talat rätt höga, förväntningar. Det tänker jag ändra på nu genom att betygsätta de olika delarna av belysningen.

Kungsgatans girlanger - 8/10

Jag är kluven. Å ena sidan är de nya girlangerna bättre än jag tänkt mig, och definitivt hundra gånger bättre än den förra belysningen, men det är ändå något som saknas för att jag ska tycka att det är en klockren fullpoängare. Kanske är jag fortfarande bara ovan, eller så är jag omöjlig att få nöjd. Jag får fundera vidare och återkomma med en bättre motivering.

Träden på Norra Drottninggatan - 9/10

Det är ingen hemlighet att jag fullkomligt älskar de belysta träden på Norra Drottninggatan (helst skulle jag vilja ha ljus i dem året runt), men jag måste ge dem minus för att underhållet av dem inte sköts som förväntat. När man tidigare i höstas beskar träden närmast Bäveån, lämnade man söndriga ljusslingorna hängande i trassel från de avkapade grenarna. Jag är mycket besviken över detta, men hoppas fortfarande på att någon kommer att åtgärda detta snart.

Girlangerna på Norra Drottninggatan - 7/10

Tillsammans med träden känns de lite inklämda och malplacerade. Det faktum att de inte heller hänger helt i linje med varandra förstärker bara känslan av att de hängts upp på en höft. Dock kan jag uppskatta ett överdåd av lampor, och viljan att skapa en enhetlig profil genom centrums mest besökta gator ska premieras.

Gallionen - 10/10

Hundratusenmiljoner poäng! Ett alldeles underbart guldregn, på alldeles rätt plats. Hallmans hörna är annars mycket mörk, men när den lyses upp av den närliggande fasaden av smålampor så blir ljuset helt rätt för att mysometern ska slå i topp. Även belysningen längs Gallionens östra sida är godkänd.

Sidogatornas belysning - 9/10

Att dekorera sidogatorna är ett enormt steg mot ett vidgat centrum, och när man gör det så här, så kan det bara bli bra. Klassiskt och enkelt, men samtidigt tillfredsställande för guldregnsdiggare.

Norra Hamngatans belysning - 4/10

Det här är ett lustigt inslag. Vad de faktiskt föreställer råder det delade meningar om bland de jag pratat med. Ett upp-och-ner vänt segel, en kavajficka, en kometsvans som det regnar glitter från, eller den vanligaste teorin: en glasstrut med lite glass kvar i. Kommunen menar att det är ljusflaggor, men oavsett vad man tycker att de föreställer, så anser jag att den vita överdelen distraherar mer än den attraherar. Det är ett alldeles för kraftigt ljus, vilket gör att mysfaktorn dyker direkt. Den bistra sanningen är att jag hade klarat mig minst lika bra utan den här belysningen, som egentligen inte tillför något.

Broarnas röda bollar - 6/10

Det var svårt att inte ha några förväntningar på detta tillskott i stadsbilden. Jag hade önskat mig ett faktiskt sken (tänk trafikens rödljus), inte bara en lysande boll. De är lite lustiga, men inte mycket mer. Plus för att man gett broarna extra mycket kärlek i år.

Broarnas hängande lampor - 10/10

Det här blev väldigt vackert. Det är pråligt och det reflekteras i vattnet. Mer önskar jag mig inte.

Träden på Kungstorget - 8/10

Jag gillar faktiskt ljusnäten trots att de ibland sitter lite snett, och trots att det hade varit snyggare om näten varit större, så att de kunde täcka mer av träden. De ramar in torget, lyser upp och gör mysigt. Med andra ord: de gör sitt jobb.

Julgranen - 7/10

Sist, men inte minst, granen. Jag kan inte bli imponerad av den trots att den i egenskap av stort träd mitt på torget borde göra mig överlycklig. Jag har nog aldrig blivit riktigt imponerad av stans största julgran. Kanske är det för att belysningen alltid ser fjuttig ut på den. Inga andra dekorationer är det på den heller. Dessutom (jag minns inte om det alltid varit så), stjärnan i toppen är vänd åt fel håll (i mitt tycke). När man kommer upp till torget längs Kungsgatan ser man bara stjärnans kortsida. Och är inte granen lite lik en majskolv?

Poäng för helheten - 8/10

Efter avancerad räkning kommer jag fram till att det sammanlagda betyget för centrums nya julbelysning blir 8 av 10. Mycket väl godkänt skulle jag vilja säga, och det är ungefär så det känns att promenera omkring i stan. Mycket är fint, men det finns några grejer som gör en lite besviken. Jag är mycket väl medveten om att jag inte tagit upp all belysning som finns, men förhoppningsvis får jag anledning att ta upp dem vid ett senare tillfälle. När vi fått några decimeter snö till exempel.

Invigningen av den nya julbelysningen

Då var julbelysningen i centrum invigd. När jag anlände till torget (strax innan sju) var Christamas Chicks redan i full gång med att sjunga några av de vanligaste julsångerna. Det blev med andra ord mycket sex (All I Want For Christmas is You, Let It Snow, Jag såg mamma kyssa tomten, Jingle Bells), men det är väl det centrum är ute efter; lite rajtan-tajtan och ett skamgrepp om våra pengar.

Tekniska nämndens ordförande, Henrik Sundström, höll sedan ett tal i vilket han effektivt alienerade alla som inte arbetar heltid (dag), samt alla som inte har hemmavarande barn. Han nämnde också "vårt gemensamma vardagsrum", ett uttryck som läsare av bloggen vet att jag har lite svårt för, just för att det kopplar en viss sorts känslor och värderingar till staden, som bekant ska föreställa allas stad. För att ge ett övertydligt exempel: ska inte de som älskar mörker få trivas i det gemensamma vardagsrummet?

Vidare i sitt tal fortsatte Sundström med sin personliga redovisning över hur julen ter sig för honom, och jag fick en olustig känsla av att han förväntade sig att man skulle känna igen sig också. Vid ett tillfälle lät han närmast bitter över julen och alla "måsten" som han upplever. Stackars dig, tänkte jag och drog in doften från fyrfatet på kanten av torget, samtidigt som jag lät blicken vandra mot Rådhusets spökblekt upplysta fasad istället (jag är ledsen, jag tycker ljuset är för kallt för att vara särskilt mysigt).

Till slut var det så dags för tändningen av ljusen. Många ljus i centrum var redan tända, och även om jag hade tyckt att det vore häftigt att se alla, eller i alla fall fler, tändas på samma gång, så förstår jag att det inte vore praktiskt genomförbart. Tändningen av granen verkade de flesta missa. Orkestern som börjat spela drog uppmärksamheten till sig, och därmed bort från granen. När sedan träden på ömse sidor av torget tändes gick det ett sus genom folksamlingen, och jag fick feeling. Det var ett (under omständigheterna) häftigt ögonblick.

En annan sak man kan se på dylika tillställningar är den typiska uddevallapubliken. Notoriskt svårflirtad samlas den till en början på tryggt avstånd (ungefär 10 meter) från händelsernas centrum - man verkar inte vilja ge sken av att man kommit dit för att titta. När slutligen en hop levnadsglada individer tröttnar på att trängas längst bak och istället ställer sig längst fram där det finns gott om plats, ja då plötsligt vill alla stå där framme.

Däremot kan jag inte förstå de människor som ställer sig i en publik, med vett och vilje, men underlåter sig att applådera. Man behöver inte tycka att det är bra eller vackert för att applådera. Om man ändå tänker stå där och glo, så är det bara vanligt hyfs och artigt att applådera när någon sjungit klart. Spara era demonstrativa icke-applåder till tillfällen när det skulle kunna förmedla ett ställningstagande. På ett torg med julkänsla ser ni bara ut som sura gubbar och kärringar - oavsett ålder.

För övrigt älskar jag ljudet av vant-applåder.

Bildbevis

Det här är vad jag pratade om förra veckan. Underbart!

I år finns det potential

Bilden från: Uddevalla kommun. Lånad utan tillstånd. Förlåt.

Sedan kommunen ersatte den gamla julbelysningen på Kungsgatan (och med gammal julbelysning menar jag denna) har jag gått med sår i hjärtat varje vinter. Det kanske låter onödigt dramatiskt, men jag kan försäkra er om att jag har känt sorg varje år sedan dess. Det är svårt att tänka sig en mer opersonlig och stelbent dekoration än den vi sett de senaste åren.

Men så började det hända något. Fler och fler träd fick små lampor, Gallionens ena vägg fick en underbar kaskad av ljus, och jag började få hopp om att centrum än en gång skulle kunna bli lika mysigt som det var en gång i tiden (förra vintern var redan väldigt mysig, det måste jag medge).

Men i år! I år har potential att bli riktigt, riktigt bra. Ny belysning över gatorna och på broarna... Det är nästan så att jag inte tror mina ögon. Bilden längst upp är en illustration av hur man tänker sig att det kommer att se ut på Kungsgatan (lite lustigt att man valt en bild där den numera rivna Jernhandeln fortfarande finns kvar), och här finns ytterligare bilder. Mina damer och herrar, det här kan bara bli bra. Jag har burit på höga förväntningar i flera veckor, och jag tror inte att jag kommer att bli besviken.

(Invigningen av den nya julbelysningen sker på onsdag, klockan 19 på Kungstorget.)

Varde ljus

Jag är väldigt förtjust i de senaste årens initiativ att försöka ljussätta centrum på olika kreativa sätt. Hasselbackens fors som skiftar i färg är något som kan få mig stående tills tårna förfryser (av någon anledning har jag alltid inspireras att gå dit och titta just på de kallaste kvällarna). Även belysningen av de trogna broarna har varit mycket välkommen (den mystiskt gröna undersidan får mig till exempel att fantisera om hemliga ingångar till magiska världar), för att inte tala om Skansbergets färgglada skorsten som var ett enormt plus i all sin osvenskhet.

De upplysta träden i Margretegärdeparken är visserligen vackra, men den stora behållningen av de uppåtriktade lamporna får, i alla fall jag, när det snöar. Den fallande snön blir till något förtrollande vackert i trädens ljus. Jag tvingar mig själv att inte stanna och glo (sådant beteende kan få en stämplad som "sinnessvag" i den här staden), men jag kan inte låta bli att vända mig om eller kasta blickar över axeln. Det har till och med hänt att jag tagit omvägen runt bara för att få se den fallande snön i ljuset från lamporna.

Någon vecka sedan insåg jag till min stora förtjusning att en liknande effekt även uppnås av fallande löv. Varför tänkte jag inte på det tidigare?! Belysningen längs Bäveån riktar som bekant ljuset både ner på gångbanan (vilket skapar otroligt trevliga rum för oss gående), och upp i träden. I det starka ljuset förvandlades de höstgula lindarna till något som jag närmast skulle vilja beskriva som mäktiga fyrbåk. Varje fallande löv blev så vackert synligt i det uppåtriktade ljuset, och ja, jag blev nästan tårögd av det oväntade mötet med höstens brutala skönhet.

En av anledningarna till att jag verkligen gillar kreativ ljussättning är att det är något som för en gångs skull kommer till sin rätt under de mörka delarna av dygnet och året. Trots att vi bor i Sverige - ett land som i all ärlighetens namn känns mer mörkt än ljust - så envisas arkitekter och designers med att inte ta hänsyn till våra mörka, kalla årstider. Med ljussättning är det snarare "ju mörkare, desto bättre" som gäller, och mörkt har vi i mängder. Det blir automatiskt succé på något vis.

Jag har förstått att kommunen har andra ljusprojekt på gång, och jag längtar efter att få se resultaten. Det kan bara bli bra. Även lite ljus, riktat åt fel håll och bara påslaget varannan dag är redan bättre än inget ljus alls. Tycker jag.