Då var julbelysningen i centrum invigd. När jag anlände till torget (strax innan sju) var Christamas Chicks redan i full gång med att sjunga några av de vanligaste julsångerna. Det blev med andra ord mycket sex (All I Want For Christmas is You, Let It Snow, Jag såg mamma kyssa tomten, Jingle Bells), men det är väl det centrum är ute efter; lite rajtan-tajtan och ett skamgrepp om våra pengar.
Tekniska nämndens ordförande, Henrik Sundström, höll sedan ett tal i vilket han effektivt alienerade alla som inte arbetar heltid (dag), samt alla som inte har hemmavarande barn. Han nämnde också "vårt gemensamma vardagsrum", ett uttryck som läsare av bloggen vet att jag har lite svårt för, just för att det kopplar en viss sorts känslor och värderingar till staden, som bekant ska föreställa allas stad. För att ge ett övertydligt exempel: ska inte de som älskar mörker få trivas i det gemensamma vardagsrummet?
Vidare i sitt tal fortsatte Sundström med sin personliga redovisning över hur julen ter sig för honom, och jag fick en olustig känsla av att han förväntade sig att man skulle känna igen sig också. Vid ett tillfälle lät han närmast bitter över julen och alla "måsten" som han upplever. Stackars dig, tänkte jag och drog in doften från fyrfatet på kanten av torget, samtidigt som jag lät blicken vandra mot Rådhusets spökblekt upplysta fasad istället (jag är ledsen, jag tycker ljuset är för kallt för att vara särskilt mysigt).
Till slut var det så dags för tändningen av ljusen. Många ljus i centrum var redan tända, och även om jag hade tyckt att det vore häftigt att se alla, eller i alla fall fler, tändas på samma gång, så förstår jag att det inte vore praktiskt genomförbart. Tändningen av granen verkade de flesta missa. Orkestern som börjat spela drog uppmärksamheten till sig, och därmed bort från granen. När sedan träden på ömse sidor av torget tändes gick det ett sus genom folksamlingen, och jag fick feeling. Det var ett (under omständigheterna) häftigt ögonblick.
En annan sak man kan se på dylika tillställningar är den typiska uddevallapubliken. Notoriskt svårflirtad samlas den till en början på tryggt avstånd (ungefär 10 meter) från händelsernas centrum - man verkar inte vilja ge sken av att man kommit dit för att titta. När slutligen en hop levnadsglada individer tröttnar på att trängas längst bak och istället ställer sig längst fram där det finns gott om plats, ja då plötsligt vill alla stå där framme.
Däremot kan jag inte förstå de människor som ställer sig i en publik, med vett och vilje, men underlåter sig att applådera. Man behöver inte tycka att det är bra eller vackert för att applådera. Om man ändå tänker stå där och glo, så är det bara vanligt hyfs och artigt att applådera när någon sjungit klart. Spara era demonstrativa icke-applåder till tillfällen när det skulle kunna förmedla ett ställningstagande. På ett torg med julkänsla ser ni bara ut som sura gubbar och kärringar - oavsett ålder.
För övrigt älskar jag ljudet av vant-applåder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar