Nu tror jag i och för sig att det var lite lugnare på min tid. Vi erbjöds inte ens köpa några student-tröjor, -pins, -nyckelband, -guldjackor, -kepsar, -trosor, -champagneglas eller -kondomer. För mig räckte det med en studentmössa, en vit klänning (som jag inte haft på mig sedan dess, för man vill ju inte gå runt och se ut som en student!), ett plagg så tunt att den knappast kan få kallas en cardigan, underkläder och ett par skor (som jag knappt använt sedan dess). Och så några ballonger och blommor typ. Och lite extra mat. Ett par smycken i present.
Bal och flak, som ungdomarna tycker är det viktigaste, var jag inte inblandad i alls. Eller jo, ett litet flak åkte jag ju faktiskt på; en illegal dödsfälla arrangerad av mina vänners föräldrar och som det bestämdes två timmar före utsläpp att jag skulle åka med på.
Och balen ja. På Agneberg (då) var bara tvåkönade par välkomna. Inga kompisgäng, inga samkönade par, och inga singlar. Mycket fräscht tänk. Men jag antar att det inte behövde vara det heller. Det var ju en tradition. Och traditioner kan man inte ändra på hur som helst, trots att vi i övrigt vill ha ett öppnare samhälle för alla. Tjena. I vilket fall, jag tyckte det var för dyrt och inte alls värt det av olika anledningar.
Nej, det vill man ju inte säga. Men det är precis vad jag tänker säga: Nä, jag var inte med, och förmodligen saknade du mig inte heller, för annars hade du väl kommit ihåg att jag inte var där. Har vi verkligen inga gemensamma minnen vi kan prata om istället?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar