Uddevallabon was there: Preemraff Lysekil

Bilden från Preem.

Jag såg artikeln på Bohusläningen om Preemraff i Lysekil, och började tänka tillbaka på upplevelserna jag hade där några år sedan. Jag hade nämligen förmånen att få åka på ett studiebesök dit - ett ställe som jag i normala fall nog aldrig skulle ha fått komma i närheten av.

Det som slog mig då, och fortfarande gör när jag tänker på det, var att anläggningen är helt fantastiskt enorm. Den är stor som en (liten) stad - en stad av enbart rör, ledningar, cisterner, tankar och stålställningar. Kvarter efter kvarter av konstruktioner höga som flervåningshus - hus som mest liknar mekaniska spindelnät.

Oavsett vad man tycker om verksamheten i övrigt, så går det inte att förneka att ett sådant bygge är imponerande - och vackert, på sitt eget sätt.

Tyvärr lyckas inte fotografier fånga det i all sin prakt.

Bilden från Preem. Ja, det är neonklädda människor i nedre delen av bilden.

Tre nedslag

Bartilsgatan behöver mer kärlek från mig. Den är ju faktiskt helt underbar. Och brud- och festklänningsbutiken gör ju inte sträckan sämre direkt. Varje gång jag går förbi förvandlas jag plötsligt till en blivande brud.

När jag var liten tyckte jag att detta hus på Storgatan (oftast sedd från Edingsvägen) var det absolut pampigaste i hela Uddevalla. Vitt och läckert, liksom. När jag var liten tyckte jag också att kungen borde flytta till Uddevalla så att vi blev Sveriges huvudstad. Jag minns att jag tänkte detta medan jag satt i baksätet på bilen och tittade ut genom bakrutan, upp mot trädkronorna strax efter Linnégatans snäva sväng. Om bara kungen visste hur vackert det är här, så skulle han vilja flytta hit, tänkte jag. Ja, ni hör ju - jag har varit hopplös länge.

Från bron över 44an. När jag gick i högstadiet tyckte jag det var häftigt att stå på bron precis ovanför långtradare som dundrar förbi. Nu tycker jag det är lite läskigt.

Roligt man kan ha vid övergångsställen

Det var länge sedan jag såg det här märket senast... När jag var liten var det roligt att försöka trycka på knappen exakt så som bilden visar.

God dag.

Jag och konstnärinnan

Glaskonsten i fönstren i Hem & Fritidshuset på Torp är gjord av Ursula Cabelduc. Jag träffade henne en gång i hennes ateljé när jag var liten.

Min mellanstadielärarinna var nämligen övertygad om att det fanns en inneboende konstnär i alla elever. Därför försökte hon lära oss rätta tekniken för att måla med akvarellfärger - på akvarellpapper. Därför köpte hon in stafflier till klassrummet, lät oss skapa 'konst' i många olika material, och därför drog hon runt med oss på studiebesök till utställningar och hos konstnärer.

Jag minns inte särskilt mycket från mitt besök hos Cabelduc. Jag minns att jag tyckte det var coolt att vara i en konstnärsateljé. Hon pratade om Provence, och mot slutet lät hon oss prova på att rista in våra namn på en glasskiva. Trots att jag inte minns så mycket mer, så minns jag att jag gillade besöket. Det lustiga är att jag nog inte skulle känna igen henne, även om hon så kom fram och presenterade sig...

Folkets park

Inom kort kommer Folkets park att vara ett minne blott. Personligen har jag inte särskilt många minnen därifrån, men jag konstaterar att, som det verkar på folk runt om i bloggar och dylikt, det har varit ett ställe med rejält med ös i.

Speciellt fastnade jag för den här sammanfattningen av vad en Folkets park kan ha inneburit en gång i tiden:

Dans, chokladhjul, sockerdricka, pilkastning... ... karusell?

Det låter som ett absolut ljuvligt ställe att vara på! Inget fancy, bara glada människor och enkla nöjen - allt omgivet av blommande buskar och höga träd. Ack, jag måste sluta romantisera sånt här.

Jag har varit och dansat i Kongresshallen en gång. Jag gick i högstadiet och evenemanget var anordnat tillsammans med två högstadieskolor. Någon dag innan danskvällen hade vi fått lära oss att dansa under skoltid, under ledning av en glad man. Aldrig i livet att jag hade gått och dansat ens den enda gången om inte skolan hade banat väg för det på detta sätt (och min kompis mamma inte erbjudit skjuts dit och hem).

Det var hyfsat roligt. Den tidens Date spelade, bara en sån sak, men eftersom det var frivilligt så var antalet pojkar ganska lägre än antalet flickor (det verkade som att de inte tog dansmannens råd att passa på att få klämma lite på flickor på ett naturligt sätt - under pardansens virvlande gång - istället för att gå på disco och knappt ens få röra vid en tjej förrän vid den sista tryckaren). Så för det mesta dansade jag med mina kompisar, och det gick alldeles utmärkt bra.

Mindre bra gick det när jag bjöd upp en kille (det var tjejernas tur att bjuda upp, jo jo) och det visade sig att han inte lärt sig foxtrotens subtila konst att dels inkludera de två snabba stegen, och dels kunna byta riktning, så vi stegade på rakt fram, längs dansgolvets kanter under en hel låt. Jag hann bli en aning frustrerad, men eftersom han var kille och således skulle föra så fanns det inget jag kunde göra åt saken. Honom höll jag mig borta från resten av kvällen, så jag antar att det stämmer att det är de bästa dansarna som får brudarna.

Vår lärare uppmanade oss flickor att bjuda upp dansmannen (som givetvis var närvarande) för att vi skulle få uppleva hur det var att dansa med någon som faktiskt kunde det där med dans på riktigt. Jag lät bli, men några av mina vänner gick för att dansa med dansmannen, och de verkade ha kul. Jag tycker lite synd om killarna som inte hade någon danskvinna att träna sig på, och ärligt talat hade kanske det kunna hjälpa även tjejer lite. Tjejerna som dansade med dansmannen måste ju ha känt sig ännu mer besvikna på skolkillarna efteråt.

Några år senare satt jag i samma Kongresshall och skrev mitt högskoleprov, men då var jag för nervös för att orka tänka på dansmannen, Date och de handsvettiga killarna som inte kunde dansa.

Studenten som misslyckades med att göda svensk ekonomi

Den är ungefär en månad kvar till studentutsläpp och examen för unga uddevallabor, och som en inte fullt lika ung uddevallabo minns jag hur det var på min tid. Jag läser en artikel på Bohusläningen.se och konstaterar att min student knappast omsatte några 15 500 kronor för svensk handel. Förlåt svensk handel!

Nu tror jag i och för sig att det var lite lugnare på min tid. Vi erbjöds inte ens köpa några student-tröjor, -pins, -nyckelband, -guldjackor, -kepsar, -trosor, -champagneglas eller -kondomer. För mig räckte det med en studentmössa, en vit klänning (som jag inte haft på mig sedan dess, för man vill ju inte gå runt och se ut som en student!), ett plagg så tunt att den knappast kan få kallas en cardigan, underkläder och ett par skor (som jag knappt använt sedan dess). Och så några ballonger och blommor typ. Och lite extra mat. Ett par smycken i present.

Bal och flak, som ungdomarna tycker är det viktigaste, var jag inte inblandad i alls. Eller jo, ett litet flak åkte jag ju faktiskt på; en illegal dödsfälla arrangerad av mina vänners föräldrar och som det bestämdes två timmar före utsläpp att jag skulle åka med på.

Och balen ja. På Agneberg (då) var bara tvåkönade par välkomna. Inga kompisgäng, inga samkönade par, och inga singlar. Mycket fräscht tänk. Men jag antar att det inte behövde vara det heller. Det var ju en tradition. Och traditioner kan man inte ändra på hur som helst, trots att vi i övrigt vill ha ett öppnare samhälle för alla. Tjena. I vilket fall, jag tyckte det var för dyrt och inte alls värt det av olika anledningar.

Och balen är ett viktigt minne. Tänk att träffa någon om 20 år som säger kommer du ihåg vad kul det var på balen. Nä, jag var inte med. Det vill man ju inte säga.

 

Nej, det vill man ju inte säga. Men det är precis vad jag tänker säga: Nä, jag var inte med, och förmodligen saknade du mig inte heller, för annars hade du väl kommit ihåg att jag inte var där. Har vi verkligen inga gemensamma minnen vi kan prata om istället?