Inom kort kommer Folkets park att vara ett minne blott. Personligen har jag inte särskilt många minnen därifrån, men jag konstaterar att, som det verkar på folk runt om i bloggar och dylikt, det har varit ett ställe med rejält med ös i.
Speciellt fastnade jag för den här sammanfattningen av vad en Folkets park kan ha inneburit en gång i tiden:
Det låter som ett absolut ljuvligt ställe att vara på! Inget fancy, bara glada människor och enkla nöjen - allt omgivet av blommande buskar och höga träd. Ack, jag måste sluta romantisera sånt här.
Jag har varit och dansat i Kongresshallen en gång. Jag gick i högstadiet och evenemanget var anordnat tillsammans med två högstadieskolor. Någon dag innan danskvällen hade vi fått lära oss att dansa under skoltid, under ledning av en glad man. Aldrig i livet att jag hade gått och dansat ens den enda gången om inte skolan hade banat väg för det på detta sätt (och min kompis mamma inte erbjudit skjuts dit och hem).
Det var hyfsat roligt. Den tidens Date spelade, bara en sån sak, men eftersom det var frivilligt så var antalet pojkar ganska lägre än antalet flickor (det verkade som att de inte tog dansmannens råd att passa på att få klämma lite på flickor på ett naturligt sätt - under pardansens virvlande gång - istället för att gå på disco och knappt ens få röra vid en tjej förrän vid den sista tryckaren). Så för det mesta dansade jag med mina kompisar, och det gick alldeles utmärkt bra.
Mindre bra gick det när jag bjöd upp en kille (det var tjejernas tur att bjuda upp, jo jo) och det visade sig att han inte lärt sig foxtrotens subtila konst att dels inkludera de två snabba stegen, och dels kunna byta riktning, så vi stegade på rakt fram, längs dansgolvets kanter under en hel låt. Jag hann bli en aning frustrerad, men eftersom han var kille och således skulle föra så fanns det inget jag kunde göra åt saken. Honom höll jag mig borta från resten av kvällen, så jag antar att det stämmer att det är de bästa dansarna som får brudarna.
Vår lärare uppmanade oss flickor att bjuda upp dansmannen (som givetvis var närvarande) för att vi skulle få uppleva hur det var att dansa med någon som faktiskt kunde det där med dans på riktigt. Jag lät bli, men några av mina vänner gick för att dansa med dansmannen, och de verkade ha kul. Jag tycker lite synd om killarna som inte hade någon danskvinna att träna sig på, och ärligt talat hade kanske det kunna hjälpa även tjejer lite. Tjejerna som dansade med dansmannen måste ju ha känt sig ännu mer besvikna på skolkillarna efteråt.
Några år senare satt jag i samma Kongresshall och skrev mitt högskoleprov, men då var jag för nervös för att orka tänka på dansmannen, Date och de handsvettiga killarna som inte kunde dansa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar