Bildbevis

Det här är vad jag pratade om förra veckan. Underbart!

I år finns det potential

Bilden från: Uddevalla kommun. Lånad utan tillstånd. Förlåt.

Sedan kommunen ersatte den gamla julbelysningen på Kungsgatan (och med gammal julbelysning menar jag denna) har jag gått med sår i hjärtat varje vinter. Det kanske låter onödigt dramatiskt, men jag kan försäkra er om att jag har känt sorg varje år sedan dess. Det är svårt att tänka sig en mer opersonlig och stelbent dekoration än den vi sett de senaste åren.

Men så började det hända något. Fler och fler träd fick små lampor, Gallionens ena vägg fick en underbar kaskad av ljus, och jag började få hopp om att centrum än en gång skulle kunna bli lika mysigt som det var en gång i tiden (förra vintern var redan väldigt mysig, det måste jag medge).

Men i år! I år har potential att bli riktigt, riktigt bra. Ny belysning över gatorna och på broarna... Det är nästan så att jag inte tror mina ögon. Bilden längst upp är en illustration av hur man tänker sig att det kommer att se ut på Kungsgatan (lite lustigt att man valt en bild där den numera rivna Jernhandeln fortfarande finns kvar), och här finns ytterligare bilder. Mina damer och herrar, det här kan bara bli bra. Jag har burit på höga förväntningar i flera veckor, och jag tror inte att jag kommer att bli besviken.

(Invigningen av den nya julbelysningen sker på onsdag, klockan 19 på Kungstorget.)

Varde ljus

Jag är väldigt förtjust i de senaste årens initiativ att försöka ljussätta centrum på olika kreativa sätt. Hasselbackens fors som skiftar i färg är något som kan få mig stående tills tårna förfryser (av någon anledning har jag alltid inspireras att gå dit och titta just på de kallaste kvällarna). Även belysningen av de trogna broarna har varit mycket välkommen (den mystiskt gröna undersidan får mig till exempel att fantisera om hemliga ingångar till magiska världar), för att inte tala om Skansbergets färgglada skorsten som var ett enormt plus i all sin osvenskhet.

De upplysta träden i Margretegärdeparken är visserligen vackra, men den stora behållningen av de uppåtriktade lamporna får, i alla fall jag, när det snöar. Den fallande snön blir till något förtrollande vackert i trädens ljus. Jag tvingar mig själv att inte stanna och glo (sådant beteende kan få en stämplad som "sinnessvag" i den här staden), men jag kan inte låta bli att vända mig om eller kasta blickar över axeln. Det har till och med hänt att jag tagit omvägen runt bara för att få se den fallande snön i ljuset från lamporna.

Någon vecka sedan insåg jag till min stora förtjusning att en liknande effekt även uppnås av fallande löv. Varför tänkte jag inte på det tidigare?! Belysningen längs Bäveån riktar som bekant ljuset både ner på gångbanan (vilket skapar otroligt trevliga rum för oss gående), och upp i träden. I det starka ljuset förvandlades de höstgula lindarna till något som jag närmast skulle vilja beskriva som mäktiga fyrbåk. Varje fallande löv blev så vackert synligt i det uppåtriktade ljuset, och ja, jag blev nästan tårögd av det oväntade mötet med höstens brutala skönhet.

En av anledningarna till att jag verkligen gillar kreativ ljussättning är att det är något som för en gångs skull kommer till sin rätt under de mörka delarna av dygnet och året. Trots att vi bor i Sverige - ett land som i all ärlighetens namn känns mer mörkt än ljust - så envisas arkitekter och designers med att inte ta hänsyn till våra mörka, kalla årstider. Med ljussättning är det snarare "ju mörkare, desto bättre" som gäller, och mörkt har vi i mängder. Det blir automatiskt succé på något vis.

Jag har förstått att kommunen har andra ljusprojekt på gång, och jag längtar efter att få se resultaten. Det kan bara bli bra. Även lite ljus, riktat åt fel håll och bara påslaget varannan dag är redan bättre än inget ljus alls. Tycker jag.