Centralstationen får rätt mycket skit från folk som tycker att det är fult där; det ger inget bra förstaintryck när man anländer via tåg till exempel. Det var otroligt länge sedan jag kom med tåget österifrån på dagtid, så jag har ingen direkt uppfattning om hur det ser ut strax innan tåget kör in på upploppet. Däremot har jag kommit söderifrån ett otal gånger under de senaste åren, och jag kan dela med mig av lite insider-kunskap.
Hur det ser ut nära slutstationen struntar resenärer fullständigt i. Minuterna innan tåget stannar är de fullt upptagen med att hålla koll på väska, jacka, huvud, lemmar, färdbevis och medresenärer. Jag är precis likadan. Att titta ut genom fönstret - det enda jag gjort de senaste 75+ minuterna - är ärligt talat det sista jag tänker på. Därför spelar det ingen roll om det växer sly längs spåren och det är klottrat på några väggar.
Däremot; medan jag fortfarande har ro i kroppen att kunna titta ut genom fönstret passerar tåget en av de mest förtrollande platser jag känner till i Uddevalla (och som enklast upplevs just på tåget): mäktiga klippväggar, en glittrande bäck, en lummig skog - på våren sprängfylld av vitsippor... Ingen röjd bangård kan mäta sig mot något sådant ändå. Och det är inte när man anländer som man ser hur det ser ut på stationen; det är när man väntar på avgång. Och då kan det redan vara för sent att försöka ge ett bra intryck.
Dessutom; fjärilar trivs vid överväxta järnvägsspår. Bara det borde vara skäl nog att låta bli att röja i växtligheten mer än absolut nödvändigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar