I skrivande stund är våra centrala gator invaderade av studenter på lastbilsflak och diverse släp. Det hörs jubel, skrik, musik och tutor. Tutor i mängder, och musik på vansinnig volym. Flaket som nyss körde förbi mitt fönster, till exempel, dunkade på med musik så högt att mitt bord började vibrera.
Tutor och musik är dock inte så farligt, speciellt inte på behörigt avstånd. Det som skär i mig är skriken. Skriken som saknar glädje, och som snarast låter som paniska tjut. En annan beskrivning skulle kunna vara att det låter som rabiata djur av okänd sort.
Nu är jag väl onödigt tråkig? Vi måste ju ändå utgå från att studenterna är glada och lyckliga på den här speciella dagen, eller hur? Ja, kanske gör vi bäst i att övertyga oss själva om det. Under tiden sitter jag nämligen här och tänker på hur vitklädda tjejer skriker ut all sin ångest från gallerförsedda flak, och får som svar glada vinkningar från förbipasserande.
Ångesten är insikten om att sötebrödsdagarna slutligen är över... Ångesten förlöses av de glada vinkningarna som egentligen döljer ett hånflin: "De fick allt er med..."
SvaraRaderaIngen i hela världen är avundsjuk på stundenter.
"King for a day. Fool for a lifetime."
Möjligen är de yngre gymnasisterna avundsjuka på studenterna... de vet ännu inte vad som komma skall ;)
Radera