 |
| Ljuvliga träd! Grönt! Skugga! |
Egentligen gillar jag inte sommar. Jag har inte gillat sommar sedan... tja, på väldigt länge. Det är helt enkelt för svettigt, kvavt, fuktigt och klibbigt. Mest av allt vill jag gräva in naglarna under huden, skala av mig hud, fett och kött, in till benet, och sedan i skelettform krypa in i frysen. Men kan säga att jag har haft en par mörka stunder på de vackraste dagarna på året (och tyvärr också en hel del dåligt humör som spiller över på oskyldiga familjemedlemmar som bara vill njuta av sommarvärmen som alla andra normala). "Det är synd att sitta inne en sån fin dag" är det svenska mantrat för soliga dagar, men jag kan säga här och nu, en gång för alla, att för
vissa av oss, är det enda sättet att överleva.
 |
| Vackra blommor invaderar trottoaren. |
Men å andra sidan gillar jag egentligen sommar jag också. Träden är gröna och susar, allt är grönt, det blommar vart man än vänder sig och mycket doftar gott. Och så finns det ju alltid skugga om det skulle bli för varmt. Och den kalla luften som kommer från berg och sten. Jag älskar den. När man korsar järnvägsspåren ovanför Lotsarnas kålhage strömmar den svala luften ofelbart mot en. Det är en av mina favoriter med sommaren i Uddevalla, om jag ska vara ärlig. Låter som en fånig sak kanske, men jag tenderar att gilla även fåniga saker väldigt mycket.
 |
| Titta längst upp på berget. Ser du ansiktet? Kupolen är toppen av huvudet. |
Så egentligen ser jag fram emot en lång, varm sommar, även om jag vet att jag kommer att hata det vissa dagar. För jag vet också att jag inte kan få det där andra som jag verkligen älskar utan den. Det gäller att ge och ta, på något sätt. Kompromissa. Anpassa sig. Som i vilken annan relation som helst.
