Just nu borde alla uddevallabor som har möjlighet njuta av kommunens fyrverkerier, och jag vill passa på att önska alla läsare en festlig kväll och ett gott nytt år.
Vi ses igen 2015!
31 december 2014
Ovilja och kärlek bidrog till resultatet vid slag?
I morse när jag ville berätta för min syster om vad för nytt jag hittat om Slaget vid Uddevalla och Magnus Gabriel De la Gardie, bad hon mig "glömma den där fjanten nu". Det tänker jag så klart inte göra. Däremot tänker jag inte besvära min syster med De la Gardie igen medan hon är i pyjamas.
Det jag läste i boken "Kriget mot Danmark 1675 - 1679" av Gustaf Björlin (1885) var nämligen att De la Gardie till en början inte velat ge sig in i Bohuslän för att strida. Det verkar lite som att det inte var viktigt att försvara det nysvenska området, bara fienden inte kommer över Göta älv. Trots sin styvmoderliga inställning till Bohuslän blev han som bekant tvungen att försöka åstadkomma något ändå. Jag undrar verkligen vad bohusläningarna tyckte om det hela. Måste kännas rätt bittert att först 'bli svenskar', och sedan lämnas att bli plundrade av 'fienden'.
Jag läste också om Gyldenlöve, och anledningen till att de norska trupperna drog sig tillbaka mot Svinesund för att strax efteråt tåga tillbaka ner genom Bohuslän. Gyldenlöve ville nämligen träffa sin flickvän. Har ni hört något så rart? Så han lämnade sin här och reste iväg. Förvirrade och utan klara order drog sig soldaterna tillbaka när De la Gardie ryckte fram genom Bohuslän. De la Gardie trodde att de höll på att ge upp, men då hörde Gyldenlöve talas om den nya situationen och kom tillbaka.
Och så läste jag att De la Gardie "sjelf flere gånger hade förklarat sig fullkomligt oduglig" för sitt jobb i det militära. Genast verkar han lite mer sympatisk. Men bara lite.
Det jag läste i boken "Kriget mot Danmark 1675 - 1679" av Gustaf Björlin (1885) var nämligen att De la Gardie till en början inte velat ge sig in i Bohuslän för att strida. Det verkar lite som att det inte var viktigt att försvara det nysvenska området, bara fienden inte kommer över Göta älv. Trots sin styvmoderliga inställning till Bohuslän blev han som bekant tvungen att försöka åstadkomma något ändå. Jag undrar verkligen vad bohusläningarna tyckte om det hela. Måste kännas rätt bittert att först 'bli svenskar', och sedan lämnas att bli plundrade av 'fienden'.
Jag läste också om Gyldenlöve, och anledningen till att de norska trupperna drog sig tillbaka mot Svinesund för att strax efteråt tåga tillbaka ner genom Bohuslän. Gyldenlöve ville nämligen träffa sin flickvän. Har ni hört något så rart? Så han lämnade sin här och reste iväg. Förvirrade och utan klara order drog sig soldaterna tillbaka när De la Gardie ryckte fram genom Bohuslän. De la Gardie trodde att de höll på att ge upp, men då hörde Gyldenlöve talas om den nya situationen och kom tillbaka.
Och så läste jag att De la Gardie "sjelf flere gånger hade förklarat sig fullkomligt oduglig" för sitt jobb i det militära. Genast verkar han lite mer sympatisk. Men bara lite.
30 december 2014
Den som väntar på något gott...
Så småningom kom den ju upp, julbelysningen på Södra drottninggatan. Nu ser det ut som jag velat ha det. Nästa steg ljus upp längs Södergatan också? Jag hoppas på det.
Jag blev lite förvånad över att det hänger ljusstjärnor söderut på Södra drottninggatan också. Oväntat men roligt och givetvis välkommet.
Granen på Folkets hus kom också upp en tid efter invigningen, och den visade sig vara väl värd väntan. Den är härligt maffig i sin minimalism.
29 december 2014
Slaget vid Uddevalla
Vad är detta? Slaget vid Uddevalla? Har det funnits ett sådant också?
Jag tycker att en händelse som fått en egen sida på Wikipedia (inte bara på svenska, utan också på engelska, franska och ryska), och som fått Kuröds bro att vara en av posterna i fjärde bandet av 'Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige' (1863), borde vara lite mer allmänt känt i staden där det hela utspelades. Kanske till och med så känt att det skulle nämnas i Uddevallas skolor, om än i förbigående, när man ändå pratar om en sådan känd figur som rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie.
Därför kommer jag nu berätta om slaget vid Uddevalla, .
Året är 1677. Freden i Roskilde hade gjort Bohuslän och Uddevalla svenskt 18 år sedan, men svenskheten gav inte någon långvarig fred för Västkusten. Storpolitik hade tvingat Sverige in i ett krig på kontinenten, och därmed hamnade man också åter i krig med unionen Danmark-Norge.
Medan svenska armén slogs i Mark Brandenburg hade danska kungen invaderat Skåne två år tidigare, och ett år tidigare hade trupper från Norge (som jag kommer kalla norska, trots att de kanske formellt ska ses som danska), under befäl av ståthållare Ulrik Frederik Gyldenlöve, också invaderat Bohuslän och tagit över bland annat Uddevalla.
Kung Karl XI skickade då Magnus Gabriel De la Gardie till västsverige för att hantera situationen. 12 juni anlände han i Göteborg, och det dröjde inte länge förrän han brevledes klagade hos kungen att soldaterna han fått var i dåligt skick, och senare att drygt häften av dem - just "Dalkarlarne" - var mycket besvärliga som inte ville följa order och bara längtade hem.
Närvaron av De la Gardies bångstyriga soldater får i alla fall de norska trupperna att dra sig tillbaka norrut. När ryktet når De la Gardie att fienden dragit sig tillbaka över Svinesund, avancerar han till Uddevalla och låter sin armé slå sig ner där, på "gamble skantzen". Därifrån skickas sedan delar av trupperna till Orust och Tjörn för att ta kontrollen över de strategiskt viktiga områdena.
Norrmännen dyker dock upp till havs, i sunden mellan öarna. Ett motanfall och en storm senare måste de dra sig tillbaka, och De la Gardie kan beordra sina män att börja bygga ett redigt försvar.
Bara ett par dagar senare, 24 augusti, nås De la Gardie av nyheten att norrmännen är på väg tillbaka över Svinesund. Trots att informationen på inget sätt är bekräftad, börjar man samla ihop trupperna, som spritts ut över kusten, till Uddevalla och Kvistrum igen.
Det gick en dag och ingen fiende syntes till i Kvistrum. Inte hade man fått några varningar från de utskickade spanarna heller. Överstelöjtnant Durel lät sig dock inte lugnas, och vid närmare inspektion visade det sig att de norska förtrupperna, och en del av huvudtruppen, redan anlänt.
Kurir med meddelandet skickades till De la Gardie i Uddevalla, som svarade att man skulle hålla vakt och invänta överste Breitholtz, som varit på Orust.
Morgonen 27 augusti anlände så Breitholtz till Kvistrum, och välkomnades av att norrmännen började skjuta med 10 kanoner. Breitholtz skickade bud till De la Gardie och meddelade han inte visste hur länge han skulle kunna hålla ställningarna. De la Gardie svarade att ställningarna måste hållas, och begav sig själv mot platsen. Innan han kom fram möttes han dock av en kurir som meddelade att svenskarna redan förlorat och höll på att som bäst marschera mot Uddevalla, som skulle bli nästa led i försvaret.
När De la Gardie återvände till Uddevalla fick han dock höra att Dalkarlarna inte längre var pålitliga, och beslut togs att lämna Uddevalla och istället dra sig till Göta älv, där man bättre kan försvara sig. Norrmännen sades vara kvar vid Kvistrum, och det fanns gott om tid för svenskarna att ta sig över Kuröds bro, denna smala passage österut som enkelt skulle kunna raseras för att sinka norrmännen.
Reträtten planeras, och 28 augusti sätts vakter ut ifall norrmännen mot all förmodan skulle hinna ikapp de retirerande svenskarna, och de mest långsamma enheterna skickas iväg först. När det sedan är dags för infanteriet att ge sig av nås man av nyheten att norrmännens huvudstyrka redan är i närheten. Enligt svenskarnas beräkningar var det omöjligt, men likväl var det sant.
Infanteriet skickas ändå iväg, och kavalleriet ställs upp på fältet. Förutom några trevande skott verkar det till en början dock inte bli några större strider. Det syns bara ett fåtal norska trupper, men det visade sig snart att de norska trupperna rört sig obemärkt mellan bergen. De var på väg mot Kuröds bro för att skära av svenskarnas flyktväg.
De la Gardie skickade genast beridna trupper till bron för att försvara den tills infanteriet hunnit över. När norrmännen insåg att deras plan var upptäckt anföll de med kavalleri och musketerare.
De la Gardie själv hade ridit in i Uddevalla, och beordrade där sitt livkompani att ställa upp sig vid den norra stadsporten, något som aldrig blev av då resten av de svenska trupperna flydde hals över huvud. Varken De la Gardie eller Breitholtz lyckades få soldaterna att lyssna på order om att hålla stånd mot norrmännen. "I vildaste flykt och fullkomligaste oordning" sprang män och hästar huller om buller mot Kuröds bro.
Bara cirka halva infanteriet hade hunnit marschera från Uddevalla och över bron. Resten jagades dit av norska soldater. Men det var inte bara norrmän som blev svenskarnas död. I den vilda flykten hamnade många män i Bäveån, och eftersom det nyligen varit storm var det mycket vatten i ån. I paniken och trängseln drunknade soldaterna.
En som hade hunnit över bron i förväg var överstelöjtnant Aminoff, som insåg att allt skulle vara förlorat om norrmännen lyckades ta kontroll över bron. Tillsammans med sina män lyckades han försvara bron tills dess att de överlevande svenska soldaterna kommit över. Sedan förstörde fyra dalkarlar bron, och De la Gardie och hans trupper hade kommit undan.
Av 3 000 svenska soldater, dog eller tillfångatogs 500 vid Slaget vid Uddevalla.
Om detta finns att läsa i den akademiska avhandlingen Slaget vid Uddevalla år 1677, av Nils Axel Kullberg, publicerad 1851.
Man kan också läsa om händelserna i Bohusläns historia och beskrifning (1867), av Axel Emanuel Holmberg. Som Kullberg nämner i inledningen av sin avhandling, så har danska historiker genom tiderna fixat till berättelsen för att, så klart, få danskarna att verka lite bättre, och svenskarna att verka lite sämre, och Holmbergs källor är de danska hjälteberättelserna.
Kullberg skriver också att slaget var så obetydligt i alla avseenden att det inte är värt att prata om det - han själv skulle inte heller göra det, om det inte vore för att danskarna hyllat det som en stor bedrift. 'Så en sjättedel av västkustens samlade armé slaktades när den flydde i kaos och panik mitt framför fiendens näsor? So what?' verkar han vilja säga, men jag tycker att det låter tillräckligt dramatiskt för att få vara mer känt, åtminstone när det handlar om Uddevallas lokalhistoria.
Trots att Kullbergs avhandling är mer svensk-vänlig än de danska versionerna, så är hans kritik mot Magnus Gabriel De la Gardies svidande. Jag citerar (s. 17):
Det är tydligen väl känt att De la Gardies militära karriär var synnerligen misslyckad, och det får en att undra varför man ens lät honom hållas (det är inte bara Västsverige han klåpat sig igenom). Var det för att hans far varit en högt ansedd fältherre? Eller för att han var svåger till Karl X Gustav? Nepotism bland de rika och mäktiga är aldrig vackert, och särskilt inte när resultatet ser ut som det gjorde vid Kuröds bro den där augustidagen 1677.
Jag tycker att en händelse som fått en egen sida på Wikipedia (inte bara på svenska, utan också på engelska, franska och ryska), och som fått Kuröds bro att vara en av posterna i fjärde bandet av 'Historiskt-geografiskt och statistiskt lexikon öfver Sverige' (1863), borde vara lite mer allmänt känt i staden där det hela utspelades. Kanske till och med så känt att det skulle nämnas i Uddevallas skolor, om än i förbigående, när man ändå pratar om en sådan känd figur som rikskansler Magnus Gabriel De la Gardie.
Därför kommer jag nu berätta om slaget vid Uddevalla, .
Året är 1677. Freden i Roskilde hade gjort Bohuslän och Uddevalla svenskt 18 år sedan, men svenskheten gav inte någon långvarig fred för Västkusten. Storpolitik hade tvingat Sverige in i ett krig på kontinenten, och därmed hamnade man också åter i krig med unionen Danmark-Norge.
Medan svenska armén slogs i Mark Brandenburg hade danska kungen invaderat Skåne två år tidigare, och ett år tidigare hade trupper från Norge (som jag kommer kalla norska, trots att de kanske formellt ska ses som danska), under befäl av ståthållare Ulrik Frederik Gyldenlöve, också invaderat Bohuslän och tagit över bland annat Uddevalla.
Kung Karl XI skickade då Magnus Gabriel De la Gardie till västsverige för att hantera situationen. 12 juni anlände han i Göteborg, och det dröjde inte länge förrän han brevledes klagade hos kungen att soldaterna han fått var i dåligt skick, och senare att drygt häften av dem - just "Dalkarlarne" - var mycket besvärliga som inte ville följa order och bara längtade hem.
Närvaron av De la Gardies bångstyriga soldater får i alla fall de norska trupperna att dra sig tillbaka norrut. När ryktet når De la Gardie att fienden dragit sig tillbaka över Svinesund, avancerar han till Uddevalla och låter sin armé slå sig ner där, på "gamble skantzen". Därifrån skickas sedan delar av trupperna till Orust och Tjörn för att ta kontrollen över de strategiskt viktiga områdena.
Norrmännen dyker dock upp till havs, i sunden mellan öarna. Ett motanfall och en storm senare måste de dra sig tillbaka, och De la Gardie kan beordra sina män att börja bygga ett redigt försvar.
Bara ett par dagar senare, 24 augusti, nås De la Gardie av nyheten att norrmännen är på väg tillbaka över Svinesund. Trots att informationen på inget sätt är bekräftad, börjar man samla ihop trupperna, som spritts ut över kusten, till Uddevalla och Kvistrum igen.
Det gick en dag och ingen fiende syntes till i Kvistrum. Inte hade man fått några varningar från de utskickade spanarna heller. Överstelöjtnant Durel lät sig dock inte lugnas, och vid närmare inspektion visade det sig att de norska förtrupperna, och en del av huvudtruppen, redan anlänt.
Kurir med meddelandet skickades till De la Gardie i Uddevalla, som svarade att man skulle hålla vakt och invänta överste Breitholtz, som varit på Orust.
Morgonen 27 augusti anlände så Breitholtz till Kvistrum, och välkomnades av att norrmännen började skjuta med 10 kanoner. Breitholtz skickade bud till De la Gardie och meddelade han inte visste hur länge han skulle kunna hålla ställningarna. De la Gardie svarade att ställningarna måste hållas, och begav sig själv mot platsen. Innan han kom fram möttes han dock av en kurir som meddelade att svenskarna redan förlorat och höll på att som bäst marschera mot Uddevalla, som skulle bli nästa led i försvaret.
När De la Gardie återvände till Uddevalla fick han dock höra att Dalkarlarna inte längre var pålitliga, och beslut togs att lämna Uddevalla och istället dra sig till Göta älv, där man bättre kan försvara sig. Norrmännen sades vara kvar vid Kvistrum, och det fanns gott om tid för svenskarna att ta sig över Kuröds bro, denna smala passage österut som enkelt skulle kunna raseras för att sinka norrmännen.
Reträtten planeras, och 28 augusti sätts vakter ut ifall norrmännen mot all förmodan skulle hinna ikapp de retirerande svenskarna, och de mest långsamma enheterna skickas iväg först. När det sedan är dags för infanteriet att ge sig av nås man av nyheten att norrmännens huvudstyrka redan är i närheten. Enligt svenskarnas beräkningar var det omöjligt, men likväl var det sant.
Infanteriet skickas ändå iväg, och kavalleriet ställs upp på fältet. Förutom några trevande skott verkar det till en början dock inte bli några större strider. Det syns bara ett fåtal norska trupper, men det visade sig snart att de norska trupperna rört sig obemärkt mellan bergen. De var på väg mot Kuröds bro för att skära av svenskarnas flyktväg.
De la Gardie skickade genast beridna trupper till bron för att försvara den tills infanteriet hunnit över. När norrmännen insåg att deras plan var upptäckt anföll de med kavalleri och musketerare.
De la Gardie själv hade ridit in i Uddevalla, och beordrade där sitt livkompani att ställa upp sig vid den norra stadsporten, något som aldrig blev av då resten av de svenska trupperna flydde hals över huvud. Varken De la Gardie eller Breitholtz lyckades få soldaterna att lyssna på order om att hålla stånd mot norrmännen. "I vildaste flykt och fullkomligaste oordning" sprang män och hästar huller om buller mot Kuröds bro.
Bara cirka halva infanteriet hade hunnit marschera från Uddevalla och över bron. Resten jagades dit av norska soldater. Men det var inte bara norrmän som blev svenskarnas död. I den vilda flykten hamnade många män i Bäveån, och eftersom det nyligen varit storm var det mycket vatten i ån. I paniken och trängseln drunknade soldaterna.
En som hade hunnit över bron i förväg var överstelöjtnant Aminoff, som insåg att allt skulle vara förlorat om norrmännen lyckades ta kontroll över bron. Tillsammans med sina män lyckades han försvara bron tills dess att de överlevande svenska soldaterna kommit över. Sedan förstörde fyra dalkarlar bron, och De la Gardie och hans trupper hade kommit undan.
Av 3 000 svenska soldater, dog eller tillfångatogs 500 vid Slaget vid Uddevalla.
Om detta finns att läsa i den akademiska avhandlingen Slaget vid Uddevalla år 1677, av Nils Axel Kullberg, publicerad 1851.
Man kan också läsa om händelserna i Bohusläns historia och beskrifning (1867), av Axel Emanuel Holmberg. Som Kullberg nämner i inledningen av sin avhandling, så har danska historiker genom tiderna fixat till berättelsen för att, så klart, få danskarna att verka lite bättre, och svenskarna att verka lite sämre, och Holmbergs källor är de danska hjälteberättelserna.
Kullberg skriver också att slaget var så obetydligt i alla avseenden att det inte är värt att prata om det - han själv skulle inte heller göra det, om det inte vore för att danskarna hyllat det som en stor bedrift. 'Så en sjättedel av västkustens samlade armé slaktades när den flydde i kaos och panik mitt framför fiendens näsor? So what?' verkar han vilja säga, men jag tycker att det låter tillräckligt dramatiskt för att få vara mer känt, åtminstone när det handlar om Uddevallas lokalhistoria.
Trots att Kullbergs avhandling är mer svensk-vänlig än de danska versionerna, så är hans kritik mot Magnus Gabriel De la Gardies svidande. Jag citerar (s. 17):
Också förefaller det som om De la Gardie ej varit rätta mannen, att under sådana förhållanden föra högsta befälet. Vid genomläsning af hans rapporter öfverraskas man af en förvånande planlöshet midtunder en uppsjö av planer. Tillika karakteriseras alla hans företag af en sällsam senfärdighet. Allt hvad som skedde, skedde för sent.De la Gardie begärde sitt avsked kort efter Slaget vid Uddevalla, och kungen lär ha beviljat det med en utskällning på köpet.
Det är tydligen väl känt att De la Gardies militära karriär var synnerligen misslyckad, och det får en att undra varför man ens lät honom hållas (det är inte bara Västsverige han klåpat sig igenom). Var det för att hans far varit en högt ansedd fältherre? Eller för att han var svåger till Karl X Gustav? Nepotism bland de rika och mäktiga är aldrig vackert, och särskilt inte när resultatet ser ut som det gjorde vid Kuröds bro den där augustidagen 1677.
27 december 2014
Kungstorget utan kung
Medan jag läste om Uddevalla kyrka i Svenska kyrkans härliga guidefolder fastnade jag för bilden här ovan (som jag ödmjukt lånat från sidan 3). Torget innan statyn kom på plats.
Sverre, syssel och Bohuslän
Av en händelse började jag läsa om Bohusläns medeltidshistoria. Tydligen är det en period som historiker inte ägnat sig särskilt mycket åt. Norska historiker bryr sig inte, för Bohuslän har ju inte varit en norsk angelägenhet på länge, och svenska historiker bryr sig inte för det var ju inte Sverige på den tiden.
I vilket fall.
Jag läste om Viken, Ranrike och Alvhemmen, som alla betecknat området som är Bohuslän idag. Och jag läste om den norske 'kong Sverre', som delade upp landet i 'syssel' - nya administrativa områden - i slutet på 1100-talet, och där 'Ranafylke' delades upp i Ranrikesysla och Elfsysla. Eller på svenska: Ranrikesyssel och Älvsyssel.
Men det jag blev mest fascinerad av var gränsdragningen mellan Ranrikesyssel i norr och Älvsyssel i söder. Gränsen gick nämligen vid Bäveån.
En av anledningarna till att jag blev glad över det är för att det visar än en gång att Bäveån inte är något man kan slänga ena benet över och sedan knalla vidare. Bäveån är, och har varit sedan medeltiden och förmodligen längre bak än så, ett givet riktmärke i landskapet.
Det påminde mig också om de två kyrkorna som en gång låg på var sin sida av Bäveån, och jag läste att kyrkan söder om Bäveån - Bäve kyrka - fanns redan då, på 1100-talet. (Den Bäve kyrka finns ju som bekant inte längre, tyvärr, och ska inte förväxlas med den nuvarande Bäve kyrka, som är byggd först 1973).
På tal om kong Sverre, han verkar ha varit en riktig fan till jäkel. Uppvuxen på Färöarna blev han mer eller mindre tvingad till att bli präst, men när hans mamma dök upp och berättade att hans far var kung (och dessutom en 'kvinneforfører'), begav Sverre sig till bland annat Östergötland och Värmland för att övertyga inflytelseriska personer om att han var den rättmätige kungen av Norge. Sedan tog han kommandot över en grupp upprorsmakande banditer och utropades till kung av Norge i Hedekas (av alla ställen). Visserligen accepterades han inte genast, speciellt inte av Norges redan existerande kung och prästerskap, men det är ju sånt man får kriga för. Vilket Sverre gjorde med framgång. Men så anses han också vara en av Norges 'främsta' kungar. Tydligen var han snäll också.
Jag läste också att senare i tiden, på 1400-talet, börjades området Älvsyssel kallas Bohuslän, men att det dröjde en tid innan resten också 'blev' Bohuslän.
Och så läste jag att Bohus fästning aldrig erövrats i strid (fast det funnits gott om försök, då det varit ett strategiskt viktigt gränsområde), och sådan byggnadskonst (och visst mått av envishet och uthållighet från försvararnas sida) måste beundras.
I vilket fall.
Jag läste om Viken, Ranrike och Alvhemmen, som alla betecknat området som är Bohuslän idag. Och jag läste om den norske 'kong Sverre', som delade upp landet i 'syssel' - nya administrativa områden - i slutet på 1100-talet, och där 'Ranafylke' delades upp i Ranrikesysla och Elfsysla. Eller på svenska: Ranrikesyssel och Älvsyssel.
Men det jag blev mest fascinerad av var gränsdragningen mellan Ranrikesyssel i norr och Älvsyssel i söder. Gränsen gick nämligen vid Bäveån.
En av anledningarna till att jag blev glad över det är för att det visar än en gång att Bäveån inte är något man kan slänga ena benet över och sedan knalla vidare. Bäveån är, och har varit sedan medeltiden och förmodligen längre bak än så, ett givet riktmärke i landskapet.
Det påminde mig också om de två kyrkorna som en gång låg på var sin sida av Bäveån, och jag läste att kyrkan söder om Bäveån - Bäve kyrka - fanns redan då, på 1100-talet. (Den Bäve kyrka finns ju som bekant inte längre, tyvärr, och ska inte förväxlas med den nuvarande Bäve kyrka, som är byggd först 1973).
På tal om kong Sverre, han verkar ha varit en riktig fan till jäkel. Uppvuxen på Färöarna blev han mer eller mindre tvingad till att bli präst, men när hans mamma dök upp och berättade att hans far var kung (och dessutom en 'kvinneforfører'), begav Sverre sig till bland annat Östergötland och Värmland för att övertyga inflytelseriska personer om att han var den rättmätige kungen av Norge. Sedan tog han kommandot över en grupp upprorsmakande banditer och utropades till kung av Norge i Hedekas (av alla ställen). Visserligen accepterades han inte genast, speciellt inte av Norges redan existerande kung och prästerskap, men det är ju sånt man får kriga för. Vilket Sverre gjorde med framgång. Men så anses han också vara en av Norges 'främsta' kungar. Tydligen var han snäll också.
Jag läste också att senare i tiden, på 1400-talet, börjades området Älvsyssel kallas Bohuslän, men att det dröjde en tid innan resten också 'blev' Bohuslän.
Och så läste jag att Bohus fästning aldrig erövrats i strid (fast det funnits gott om försök, då det varit ett strategiskt viktigt gränsområde), och sådan byggnadskonst (och visst mått av envishet och uthållighet från försvararnas sida) måste beundras.
25 december 2014
24 december 2014
24 - God jul!
 |
| Jag är glad och tacksam för att just du besöker min enkla blogg. Här gestaltas var och en av er av Kungstorget och den sista riktiga granen. Hoppas ni har en riktigt god jul, alla uddevallavänner! |
23 december 2014
23
 |
| Inte nog med att det är Uddevallas häftigaste hus, det ligger också otroligt vackert med utsikt över stan. Älskar't! |
22 december 2014
22
 |
| Jag älskar berg lite mer än skog. Just den här bilden är tagen från Kålgårdsberget, och tidigare i år skrev Bohusläningen om att man sett ett lodjur just där. Välsignade berg! |
21 december 2014
21
 |
| Ja ja, det må inte vara riktiga 'skogar', men det gör det inte mindre inspirerande och upplyftande att följa en av alla stigar in bland träden. Har man tur får man sällskap av en fågel eller två. |
20 december 2014
20
 |
| Historiska föremål, modern konst, hantverk och tradition... Det är en fröjd att ha tillgång till så mycket under ett och samma tak. Och det gratis! Det är inget att ta för givet. |
19 december 2014
18 december 2014
17 december 2014
17
 |
| Kanske borde jag ha skrivit 'bibliotek', för alla bibliotek förtjänar all kärlek de kan få. Men Stadsbiblioteket är kärlek. Det finns alltid något att ta till sig där. |
16 december 2014
15 december 2014
14 december 2014
14
 |
| Trogna läsare kanske minns att jag vid minst två tillfällen raljerat över Kvantum och deras tomma löften om Estrella ostbågar. Min mamma har hört raljerandet live, och en dag bestämde hon sig för att ta saken i egna händer. Hon köpte helt sonika en påse Estrella ostbågar (från en annan butik) till mig. Trots att det inte löste originalproblemet (att Kvantum ljuger om sitt sortiment), så kommer jag anse saken överspelad. Hur kan jag fortsätta när min mamma är så gullig?! |
13 december 2014
13
 | |
| Så mörk är natten i midvintertid, men se då har vi vår julbelysning att njuta av. Och det gör jag. |
12 december 2014
12
 |
| Det finns ett sorts snacks jag älskar. Men. Alla varianter av detta snacks innehåller smakförstärkare. (Detta är ett problem i sammanhanget.) Men sedan kom Netto till stan. De har mitt snacks utan smakförstärkare. Äntligen! |
11 december 2014
11
 |
| Den/de snälla själar som sätter upp maten åt fåglarna är guld värd på så många sätt. Det är alltid en fröjd att se det vimla av liv i buskaget. (Den dagen såg jag också en hackspett där.) |
10 december 2014
09 december 2014
Gammaldags jultorg och blommande träd
I lördags besökte jag det gammaldags jultorget. Allt var ganska mycket som vanligt. Lite mys, så där.
Sedan såg jag 'julklappen' för första gången. Den såg riktigt trevlig ut, och jag ser fram emot att se den i mörker nån dag.
Jag såg också det blommande trädet. Fint!
08 december 2014
8
 |
| En gång när jag var liten fick jag i julklapp en tvål som doftade syren. Jag älskade den. Men självklart kan inget slå originalet. |
07 december 2014
06 december 2014
6
 |
| Så här på Finlands självständighetsdag är jag glad för att Uddevalla förvaltar det finska språket. |
05 december 2014
04 december 2014
03 december 2014
3
 |
| Ormvråk är den naturliga fortsättningen på Skalbankarna. (Det var nämligen där jag såg dem). Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på det. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)