Merförsäljningen på Åhléns är ett otyg!

Uddevalla kommer upp sig och börjar likna storstan allt mer. Den här gången är det dock inte positivt på något sätt. Jag pratar om det som syns allt oftare på Åhléns; merförsäljningen.

Merförsäljning kan vara en bra service i vissa butiker och verksamheter. Om jag köper en ficklampa, till exempel, så kan det vara trevligt att få hjälp att hitta rätt batterier. Eller om jag köper skor, så kan det vara bra att bli påmind om skovårdsprodukter. Eller om jag är på café och köper en bit tårta så förväntar jag mig nästan att cafébiträdet frågar om jag vill ha något att dricka också.

På Åhléns verkar man dock inte ha någon särskilt genomtänkt plan för hur de ska jobba med sin merförsäljning. Oavsett vad man köper riskerar man bli erbjuden att köpa en utvald produkt de ställt upp på disken. "Så du vill köpa en stekpanna? Vill du ha lite hårspray till det?" Ungefär så.

Om man inte vill ha något, så är det bara att säga nej, eller hur? Det verkar rätt naturligt, men personalen har säkert gått kurs i det här, för de accepterar helt enkelt inte ett 'nej'. Man förväntas motivera sitt svar också: "Hur kommer det sig?" "Varför inte?"

Förresten är det alldeles för primitivt att helt enkelt fråga "Vill du köpa den här varan till ett rabatterat pris?" Nej, frågorna behöver vara mer sinnrika.

"Använder du mascara?"

Plötsligt räcker det inte att jag vill slänga mina pengar på en relativt onödig produkt, utan jag förväntas också redogöra för mina sminkrutiner, inte bara inför en vilt främmande kvinna, utan också inför raden av andra damer och kvinnor som köar bakom mig.

En annan rolig fråga är:

"Brukar du tvätta håret?"

När man får en sån fråga är det bara att ge upp. Man kommer inte att kunna vinna, oavsett vad man svarar.

Före påsken

Skansberget - del 3 - På berget

Innan det fanns människor i Uddevalla, så fanns Skansberget. Bara Gud vet vad det har fått vara med om genom tiderna, men det torde vara det allra mesta. Med sin fantastiska utsikt över fjorden, staden och den omkringliggande nejden har berget kunnat följa uddevallabornas strävanden genom åtskilliga århundraden. Ju mer jag tänker på hur gammalt det är, desto svårare blir det att förstå. Givetvis är alla våra berg gamla, så det här är en tanke som jag återkommer till med jämna mellanrum. Även den minsta sten vi hittar utomhus är äldre än det mesta annat vi kan se. Är det inte en hisnande tanke?

Det som en gång förknippats med avrättningar och krig är nu en relativt fridfull plats. Jag säger 'relativt' eftersom det bland fågelsång även hörs brus från bilar, klang från hamnen och kyrkklockors ringande. Dessutom upptäckte jag att centralstationens utropade meddelanden hörs bättre uppe på berget än vad de brukar höras på perrongen.

Relativt fridfullt är det också att närma sig skyttevärnen. Förmodligen är min fantasi fånigt överaktiv, men jag kan inte skaka av mig känslan av att när som helst kan pipan av ett automatvapen modell större sticka ut ur en av gluggarna. Det går bra att skratta åt mig i smyg, men det är tyvärr så det känns.

Jag kan se det romantiska i bevarandet av kolerakyrkogården vid Kapelle, eller resterna av Skansbergets gamla skans, men de nu flugsvampsmålade skyttevärnen har inget romantiskt över sig alls. Trots att jag oftast vill bevara allt gammalt, så skulle jag inte ha något emot det om samtliga bunkrar togs bort från våra annars så vackra bergskrön.

Och på tal om fult. Det finns inga ord för hur otroligt besviken jag är på vissa människor. Fest och roligt och grilla är visserligen nyckelord för hur man ska ha en lyckad kväll i Sverige, men när resultatet ser ut så här, med glassplitter och skräp på många fler ställen än de jag orkade fotografera, ja, då blir det så tydligt att för vissa människor är 'roligt' att förstöra för oss andra. För om man ska snacka vandalism, så föredrar jag faktiskt 'klotter', för det verkar i alla fall göras med någon tanke djupare än "ööhh... fan, orka".