Vid skolavslutningstider blir det varje år aktuellt att debattera om kyrkoavslutningarnas rätt att existera. Lite snabbt kan jag sammanfatta ståndpunkterna på följande vis: vissa vill att det ska vara som det ”alltid” varit, och vissa vill att det ska förbjudas helt med tanke på de okristna barnens välmående. Föräldrar och rektorer bråkar med varandra medan eleverna håller sig rätt tysta, som vanligt.
Men det finns en lösning på problemet. Skolinspektionen beslöt förra året:
Och Skolverket tillägger:
Trots detta verkar det som att
en tredjedel av skolavslutningarna inkluderar bön eller annat otillåtet.
I debatten likställs ofta okristna elever med invandrarelever. Men med tanke på, hur många kristna, svenska familjer finns det ens? Jag bara undrar. Jag undrar också hur obligatorisk en avslutning kan vara. Vad skulle hända om man inte gick på den? Absolut inget.
På min tid gick vi till kyrkan när det var skolavslutning (möjligen undantaget i sexan då jag minns att vi stod och sjöng på skolgården istället). Eftersom jag är som jag är så gillade jag att gå till kyrkan. Oavsett vad ser det inte ut som andra hus, och alla vet att jag älskar ovanliga hus. Speciellt om de har inslag av färgat glas, stengolv och guldmålade detaljer.
Men jag var, och är fortfarande, inte kristen. Indoktrineringen till kristendomen som många verkar vara rädda för påverkade med andra ord inte mig (och förmodligen skulle sådan påverkan vara minimal på andra elever också, även om klasserna sprang till kyrkan varje år).
På skolavslutningen pratade prästen. Han brukade välsigna oss (inget jag mådde varken bra eller dåligt av eftersom det inte betydde något för mig), och vid minst ett tillfälle ledde han oss i en bön;
Gud som haver barnen kär.
Eftersom jag inte var troende kunde jag den så klart inte. Men jag mumlade med, mest för att jag trodde man var tvungen (jag var ett pinsamt lydigt barn). Min klasskamrat bredvid mig kunde dock vartenda ord. Han läste med hög röst, och jag insåg att han var kristen. Det var första gången jag ens reflekterat över vilken religion, eller hur troende mina klasskamrater var. Det hade inte varit viktigt, och det var egentligen inte viktigt i fortsättningen heller.
På min tid hade vi inga första generationens invandrare i klassen, inte förrän någon gång i mellanstadiet. Jag tror han var muslim eftersom han fick annan mat, och eftersom hans syster senare började använda hijab. Men jag frågade aldrig, och han sa inget om det. Han var med i kyrkan; hans föräldrar också. Jag minns att jag mötte hans pappa vid kyrkporten när vi skulle gå ut. Han log brett och var klädd i grå kostym
Jag menar inte att skolavslutningar
måste hållas i en kyrka. Många skolor är inte ens i närheten av en, och den där avslutningen i sexan fungerade lika bra för syftet – att släppa ut oss på sommarlov. Dock sjöng vi
Den blomstertid nu kommer. Det är en psalm och därmed olämplig enligt vissa,
DO till exempel. Man kan inte sjunga om ”Guds godhets rikedom” bara sådär menar de. Det kan exkludera ur gemenskapen och väcka anstöt.
Förlåt mig om jag inte riktigt förstår hur.
Skolverkets chefsjurist håller med mig och tycker inte heller att det är motiverat att slopa psalmen, eftersom den hyllar sommaren snarare än något annat.
Om jag hade gått i skolan i dag så hade jag förmodligen inte fått gå på avslutning i kyrkan. Det gör mig ledsen när jag tänker på det. Så vem vet? Kanske kyrkan ändå förändrade mig. Kanske var det kyrkan som fick mig att älska pampiga byggnader med utsökta detaljer, byggda med hjärta och själ? Tänk att till och med en protestantiskt avskalad kyrka som Bleketkyrkan kunde lyckas med det! Dess makt är stor.*
* Nej, jag skämtar bara. Jag har gillat häftiga byggnader så länge jag kan minnas. Redan innan jag varit på min första skolavslutning tittade jag längtansfullt på kyrkor och andra imponerande byggen.
