På Karlsruheberget

Det kan vara så att Karlsruheberget är Uddevallas mest underskattade berg. Inte minst för att ingen verkar prata om det (online). Söker man på namnet hittar man i princip ingenting.

Berget är visserligen omringat av bostadsområden, men väl bland tallarna lägger sig ett lugn över mig. Man skulle kunna säga att det är mitt barndoms berg. Den bästa pulkabacken ligger där. På vintern har mörkret mellan träden skrämt livet ur mig, och i vårsolens sken har skira löv och mossor lockat till omvägar. Här var jag på min livs första och enda frivilliga svampplockarutflykt. Här fick jag en av mina tidigaste insikter om att jag älskar berg och utsikten man kan få från dem.

Jag var där någon vecka sedan och utforskade berget mer än jag någonsin vågat göra när jag var liten och rädd för i stort sett allt. Jag hittade många nya saker att älska. Bland annat träffade jag på ett rådjur. Bara det är fantastiskt. Skillnaden mellan tallområdet och lövträdsområdet kunde inte heller vara mer tydlig. Ena sekunden det dova ljudet från steg på tallmark, nästan sekund fraset av fjolårslöv.

Jag hörde också en domherre sjunga, förundrades över rådjursspillning, stövlade nästan in i en myrstack och var plötsligt på väg in på någons villatomt. Då var det dags att vända om och gå tillbaka.