Lancasterparken

"Ny mötesplats" kallas den, Lancasterparken mellan Folkets hus och Biostaden. De långa bänkarna (som lyser när det blir mörkt) är häftiga, men granitmurarna känns väldigt mycket som just murar, vilket gör att man känner sig lite vallad när man går igenom parken.

Vi bor mitt i svensk pepparkakshistoria!

Jag läste nyligen om pepparkakans historia i Historiebok för kakälskare (av Dick Harrison och Eva Helen Ulvros), och såg något väldigt intressant. Låt mig citera: (s. 156)

För många svenskar har pepparkakan - gärna kombinerad med glögg - under 1900-talet kommit att fungera som en kulinarisk nationalsymbol i nivå med köttbullar och surströmming. Pepparkakan förknippas med svenskhet, med julstämning, med folkhemsk vardag.

[...]

Denna framträdande position i vårt vardagsliv har pepparkakan märkligt nog inte åtnjutit särskilt länge. Det började med att borgarbefolkningen, främst kvinnor, i vissa svenska städer började tillverka varianter av pepparkakor på 1800-talet. Som framträdande exempel kan nämnas pepparkakorna från Kungälv och Uddevalla.

Kungälvs pepparkakor är ju välkända, tack vare Göteborgs kex, men var är Uddevallas pepparkakor? Vore inte det något att slå mynt av?

Något att vara lite stolt över är det i vilket fall som helst, tycker jag.

Nygamla tider

Än har det nya året inte bjudit på någon så där riktigt inspirerande gryning. Därför konstaterar jag att det var bättre förr, och bjuder på förra årets sista soluppgång istället.

I övrigt kan jag konstatera att kommunens fyrverkerier var lika mäktiga som vanligt (det vill säga: lyckades överträffa mina redan höga förväntningar). Plus för fanfaren. Minus för idioten som avfyrade en egen raket över folksamlingen.