En bit av himlen

Jag älskar scillor.

Inte nog med att de skapar mäktiga mattor där de breder ut sig, de har också en doft som inte påminner om något annat jag känner till. Just den där speciella doften är nog det enda vårtecknet jag behöver.

Ingen annan blomma kan, enbart med sin doft, få mig att stanna mitt i ett steg. Jag kan inte förklara kraften dessa små klockor har över mig, men de är en av sakerna som gör att jag älskar Uddevalla. Det kanske låter knasigt, men jag kan liksom inte hjälpa det. Om jag skulle göra en lista av "höjdpunkter i Uddevalla", så skulle scillornas blomning vara en av dem.

Kanske beror en del av min förtjusning på det faktum att de inte doftar lika starkt när det är mulet. Med vårsolen brukar det komma fram en hel del andra känslor, och att sedan snubbla förbi en blå plätt som denna (intill Bartilsgatan) ger genast extra guldkant på tillvaron. Det är löken på laxen, grädden på moset, och tårtan på tårtan (som enligt mig knappast kan vara något dåligt!). Sannerligen, vid dessa soliga bäddar ligger en bit av himlen.

Bitar av vår

S:t Mikaelskapellet

Till minne av alla dem som här under fyra sekler fick sin sista viloplats.

Vid evighetens brunnar står livets träd i blom

Kyrkor och kyrkogårdar i Uddevalla och Bäve

Uddevallas kyrkor "S. Annes Kircke" har legat på denna plats sedan tidigt 1500-tal. De första kyrkorna var av trä och förstördes vid de många stadsbränderna. Efter branden 1644 bestämde man sig för att bygga en kyrka i sten, som skulle stå emot eventuella bränder. Stenkyrkan stod klar 1656 och var intakt ända fram till stadsbranden 1806. Då lades hela staden i aska och kyrkan blev svårt skadad. Taket och inredningen brann men de tjocka stenmurarna stod kvar. På dessa byggdes sedan nuvarande kyrkan upp och kunde invigas i december 1811.

Kyrkogården vid Uddevalla kyrka var i bruk från 1500-talets början. De välbärgade stadsborna kunde sedan 1656 köpa gravplatser inne i kyrkan. Några av de hällar som täckte gravarna finns bevarade och är uppsatta på S:t Mikaelskapellet. Från 1809 begravdes Uddevallaborna på den nya Norra kyrkogården.

Bäve gamla sockenkyrka "S. Michaels Kircke" låg bara några hundratal meter från Uddevalla kyrka, vid Jörgens gränd i nuvarande kvarteret Dyrhaven på andar sidan Bäveån. Bäve kyrka var av sten och byggd på 1100-talet. Den användes fram till slutet av 1500-talet. Vid sin visitation 1594 fann biskop Jens i Oslo att kyrkan var så förfallen att den måste rivas. Bäveborna fick i stället "stolerum" i Uddevalla kyrka.

Kyrkogården vid Bäve kyrka fanns i 700 år och togs ur bruk först 1810. På 1690 års karta anges området vara "Gammal Kjöregård" och på 1783 års karta står "Kyrkogård för Lands Församlingen och de Fattiga". Bäveborna fick 1812 sin nya kyrkogård, Östra Kyrkogården.