Utsikt norrut från Frankensberg

Den oreglerade bebyggelsen på berget

I Uddevalla kommuns översiktsplan för "Trädgårdsstaden" kan man bland annat läsa följande om Frankensberg (s. 144):

På Hålgjutebergets norrsluttning direkt söder om Bäveån och anslutande till Uddevallas gamla stadskärna ligger en gammal oreglerat framvuxen bebyggelse. Redan på kartan från 1890 är de flesta husen inritade och den oreglerade bebyggelsen fortsätter norrut i ett kontinuerligt samband mot Strömberget, Lilla Hedvigs gata (nuv. St. Mikaelsgatan) och rutnätsstaden.

 Området har genom senare års gaturegleringar beskurits och isolerats. Det nås via en brant gata från Södra Drottninggatan eller via trappor från omkringliggande leder.

 De små enkelhusen ligger lågt och direkt utmed Rävgiljan, Trappgatan och Länkgatan medan naturstensmurar och höga trappor ofta leder upp till de större dubbelhusen.

 Det är ett exempel på ett folkligt samhällsbyggande inom tidigt industriskede med starka drag av fiskeläge från yttre skärgården. Idag speglas också senare tiders ideal med verandor, sidoutbyggnader och delvis historicerande detaljtillskott i fasaderna.

Ni hör ju hur underbart det låter! En oreglerat framvuxen bebyggelse... folkligt samhällsbyggande...

Jag har ingen statistik att luta mig mot, men det känns som att områden som helt planerats av de boende (eller till och med slumpen?) är synnerligen ovanliga. Åtminstone tror jag inte att "rutnätsstaden" direkt vuxit fram organiskt...

Frankensberg blir bara mer och mer ljuvligt ju mer jag tänker på det.

Åh, Frankensberg!

Jag har en ny förälskelse.

Han heter Frankensberg, men kanske också Rävgiljan (är hela berget Rävgiljan? Är bara gatan Rävgiljan Rävgiljan?). Trots att jag älskar berg och har vilda drömmar om dem, så är det sällan jag faktiskt bemödar mig att ta mig upp på dem. När det händer blir jag dock alltid lika lycklig. Det spelar verkligen ingen roll att det är ett stadsberg med asfalterad väg och trappor upp (de är att föredra!), för det handlar i sista hand om bedriften.

Anledningen till att jag gillar Frankensberg är att det som finns på berget är lika vackert som det som syns från berget.

Fantastiska trähus på tomter som ligger klämda mellan mossiga bergsknallar. Snickarglädje, burspråk och fasader i olika färger. Smala, vindlande stentrappor. Trätrappor som vindlar. Gamla träd. Pittoreska staket. Smala gator. Kort sagt: där finns allt som är romantiskt och charmigt. Och jag är kär!

Det är lite fånigt att prata om vackra hus och sinnrik bebyggelse utan att ha några bilder att visa, men tyvärr är jag onödigt feg. Det känns fel att fotografera privata bostadshus, även om jag vet att det inte är fel egentligen, och att mängder med folk fotograferar hus dagligen utan att känna obehag.

Kanske vi kan säga att det är ett tecken på uppskattning att fotografera ett hus? Ett bevis på att ägarna förvaltat sin tomt och sin fastighet på ett sådant sätt att jag måste beundra resultatet genom att föreviga det på bild? Det skulle göra det enklare för mig.

Då skulle jag ta bilder på snart sagt vartenda hus i hela Uddevalla.

Jo, det kommer mer bilder från Frankensberg. Var så säkra.