Jag är fortfarande på min märkliga semester, men vi ska se om jag inte kan komma igång så smått...
Ett initiativ som jag verkligen gillade under Uddevallakalaset var pianona som fanns tillgängliga för alla att spela på. Det är en så underbar tanke, och jag önskade hett att jag skulle få uppleva att någon av flanörerna satte sig ner och plinkade fram en hel mini-konsert i sin glädje över att plötsligt ha fått ett instrument, en scen och en publik. (Jag hörde faktiskt en modig själ spela på Kungsgatan helt kort. Tyvärr reste han sig upp och gick så snart jag kom närmare.)
Som sagt, jag var inte på kalaset särskilt mycket, och inte under de populära tiderna heller, så jag vet egentligen inte hur pianoprojektet föll ut. Men jag hoppas att det var ett uppskattat inslag, och att det inte var plågsam musik som fick någon att göra sönder pianot på Järnbron...
Varför jag inte spelade själv? Tja, för att jag anser att jag inte är i närheten av att kunna spela något vettigt, mina högtflygande drömmar till trots. Och så är jag nog alldeles för blyg.
 |
| Stämningsbild från Uddevallakalaset - på en opopulär tid. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar