En gyllene horisont

Vad är det man vill slippa på Uddevalla centralstation?

Bland de första inlägg jag gjorde på bloggen handlade om hur kass Uddevalla Östra blivit som station efter att den renoverats. Då funderade jag också på om försämringarna berodde på att man faktiskt vill göra det mindre bekvämt, så att hemlösa och andra oönskade människor inte uppehåller sig där längre än absolut nödvändigt.

Jag vet inte exakt när centralstationen också begåvats med bänkar som är designade för att omöjliggöra att någon lägger sig ner (för att sova), men åtminstone finns väggar och tak kvar i kurerna. De bänkar som är utan fåniga byglar, är istället smala och korta, eller består enbart av ett sluttande plank som det är tänkt att man sådär lite nonchalant ska slänga upp röven på.

Den enda bänken som inte anpassats till det rådande, människofientliga klimatet är den som står mellan spåren - oskyddad från både väder och blickar. Men jag undrar fortfarande; har problemen med lösdrivare varit så stora i Uddevalla att det motiverar dessa förändringar? Eller är det så att Trafikverket vill jobba förebyggande? Oavsett anledning är det olustigt att se; inte för att jag älskar att hitta medvetslösa människor på bänkar, men för att de nekas till och med något så futtigt som en hel bänk i en väntkur.

Sigelhults kyrkogård

Under veckan besökte jag Sigelhults kyrkogård, för andra gången någonsin. Jag mindes att det var större, mäktigare på något sätt, men i det bleka höstljuset var det inte mycket som var sig likt.

Den västra delen av kyrkogården var dock intressant, eftersom det finns stora, än så länge oanvända fält. Sådana områden har jag nämligen inte sett förut. Något som jag önskade att jag inte sett var den äldre herren som slängde en fimp på graven han stannat upp och tittat på. Cigarettstumpen låg kvar i det fuktiga gräset och pyrde när jag gick förbi. Trist att våra äldre inte kan sköta sig.