Jag besökte våra två nordligaste kyrkogårdar igår kväll, på alla helgons dag. Det totala mörkret som rådde på vissa ställen var befriande. Inte bara för att stjärnorna för en gångs syntes hyfsat bra, utan också för att det faktum att man inte såg och inte syntes förenade alla oss som var där.
Alla gravljus, samlade, tända, är en otroligt vacker syn. Och marshallkantade gångvägar borde vara mycket vanligare.
Bilderna är från Norra kyrkogården, men det var Ramneröds kyrkogård som var kvällens höjdpunkt. Det var mystiskt, stämningsfullt och hjärtvärmande. När man bara hör folk runt sig, och inte riktigt kan se dem, känns de plötsligt mycket närmare. Inte på ett dåligt sätt, utan på ett fascinerande sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar