Jag fick en kommentar av en upprörd uddevallabo (?) som uppmanade mig att gå till Lilla Nygatan och fotografera eftersom "röjarbanditer" var i farten. Först förstod jag inte vad personen pratade om, men en snabb googling senare stod det klart för mig att ytterligare ett gammalt hus med kulturellt värde förmodligen kommer att jämnas med marken.
Jag läste bland annat kommentarer här och här, och visst verkar det som att känslorna svallar åt alla håll i den här frågan. Och självklart tycker jag också att det vore bättre att bevara.
De frustrerade kommentarerna ekar välbekant i mitt hjärta. Det är så jag också känner mig när gammalt rivs när det istället skulle kunna bli så bra om man bara tog hand om det. (Samma känsla kommer igen när vackra träd huggs ner.) Jag vill falla ner på knä och förbanna himlen som satt mig på en jord där rivning av gamla hus sker på löpande band, urskillningslöst. Okej, jag överdriver, men grundkänslan är ungefär den samma.
Men tyvärr har andra sidan rätt. Det har gått för långt. För att få huset i användbart skick skulle det behövas dels mängder med pengar, och dels den vilja och det hårda arbete som skulle krävas för att häva de diverse besluten som tagits för att försätta tomten i den nuvarande situationen. Kanske får vi se ett mirakel, men sannolikheten är dessvärre inte stor.
Det Uddevallas samtliga gamla hus behöver är att vi börjar se dem innan det är för sent. Vi måste se till att de blir renoverade och omhändertagna medan problemen är små och lätthanterliga; innan det går så långt att en parkering är den enda framtidsvisionen.
Å andra sidan finns det lite vi kan göra om inte fastighetsägarna delar övertygelsen att husen förtjänar att bevaras, även om det skulle innebära olägenheter vid renovering eller mindre vinst. Jag måste erkänna att jag känner mig lite som en naiv fåne, men samtidigt vet jag att det finns precis sådana fastighetsägare, och vi borde göra allt vi kan för att vara snälla mot dem och hjälpa dem.
Det finns kommentarer om att ingen brytt sig om huset hittills, och samtidigt som det säkert är sant, så är det också ganska typiskt för oss moderna människor. Vi tar saker för givna, och det är först när vi riskerar förlora dem som vi inser att det nog visst var något viktigt för oss. Samtidigt är det inte ovanligt att vi även motsätter oss förändringar eftersom vi inte vill bli av med det vi känner till - det som 'alltid' har varit.
Jag fanns inte på 50- och 60-talet. Jag har förstått att det en gång fanns fler villor på Lilla Nygatan, och jag är tacksam för att i alla fall ett av dem bevarandes tillräckligt länge för att jag skulle ha en chans att se det. Å andra sidan hade jag väldigt gärna sett en liten gata full av små hus och det bubblande liv det skulle innebära. Men i något skede började förändringen, och det vi ser nu är slutet av samma förändring.
Så vilka hus vill vi verkligen ha kvar? Vilka hus skulle kunna rivas utan att någon sörjer dem? När ska vi tillåta att förändring sker? Var har förändringen redan börjat utan att vi reagerat? När kommer nästa rivningsbesked?
(Om jag hade mängder med pengar, och om jag fick precis allt jag ville, så skulle jag göra om huset till ett café. På något sätt tycker jag att det skulle passa där.)
